Dag 1 – 18 timmar.

Ännu har ingen människa dött, eller ens tagit fysisk skada. Än.
Blodtryck 124/74 efter jobbet.
Inga större abstinens-ryck. Tagit två sprayduschar nikotin under dagen. Ingen hicka. Fortfarande vidrigt.
Det går mycket bättre än förväntat. Peppar, peppar.

Försök att sluta med tobak, tagning 893.

I kväll kastas min sista snusdosa, igen. Ja, jag har försökt sluta en gazilion gånger tidigare. Ibland har jag kunnat hålla upp längre tid, oftast inte lång tid alls. Den här gången provar jag ett annat stöd än tidigare; en tobakssköterska på min hälsocentral. Jag blev remitterad till henne efter mitt 40-års-hälsosamtal i höstas. Jag träffade henne veckan som var och pratade runt lite om strategier och tillvägagångssätt.

Vid alla mina tidigare försök, utom vid ett, har småätandet och en hiskeligt kort stubin varit mina värsta problem. Vid det senaste försöket, förra året, drabbades jag av en gastkramande ångest. Jag ljuger om jag säger att jag inte är lite nervös för ångestattacker även denna gång – men nu har jag en viss beredskap för det, stöd av fru och barn samt strategier för att hantera det, om det skulle inträffa. Ja, jag har strategier för alla kända abstinensbesvär den här gången. Det måste uppstå någonting helt nytt för att jag ska bli satt på pottkanten – men även då tar jag stöd från familj och nyss nämnda tobakssköterska.

Det har nu gått nästan en månad sedan jag skrev senast. Men det händer ju inte så mycket med min hälsoresa nu, och jag vill egentligen inte blogga om allting annat som händer eller jag funderar på. Därför blir det ju inte så mycket. Men nu blir det en annan sak, så klart. Jag vet inte om det kommer att hjälpa att skriva av sig, men jag tänker i alla fall försöka rapportera hur det går.

Det finns två poänger med tobakssköterskan som ger mig lite fördelar. Jag misstänker att mitt blodtryck och min puls kommer att minska en hel del – kanske till och med drastiskt. Att ha en hotline in på hälsocentralen ger lite bättre möjlighet att få mina mediciner justerade – kanske i lite högre tempo. Jag tänker själv ta morgonpuls och blodtryck för att se om det händer något. Kanske också på kvällen – då jag vet att det skiljer sig åt en del.

Den andra fördelen är förstås att jag kan få tillgång till andra hjälpmedel, som t ex Champix. Jag tänker prova utan den behandlingen till att börja med, men om det går åt skogen, har jag i alla fall enklare väg för att kunna få chansen att prova.

Så förutom att jag har en tobakssköterska att svara upp mot (och inte vill göra besviken) så tillkännager jag det även här. Dels för att jag ska hållas ansvarig för mitt försök, men också för att på förhand be om ursäkt för att jag kan komma att vara ovanligt stingslig de närmaste veckorna.

Jag gav mig själv fem dagars förberedelsetid. Jag vet inte riktigt om jag utnyttjade tiden maximalt. Det är ju redan söndag. Sista dagen. Men undermedvetet vet jag förstås att det här är sista dagen och i morgon är det den första dagen. Det räcker antagligen som förberedelse hoppas jag.

Andra hjälpmedel då? Jag hoppar över nikotinfri snus. Att bryta vanan av att stoppa någonting under läppen kan vara en framgångsfaktor. De gånger jag lyckats bättre vid tidigare försök har det gått ganska enkelt att bryta med just den vanan. Så mitt beslut, efter diskussion och inrådan, är att göra så även den här gången.

Nikotinhjälpmedel då?

  • Plåster suger. De trillar av, eller så får jag använda sporttejp för att få dem att sitta kvar. Det kliar och irriterar. Dessutom blir jag av med hår där jag använt sporttejpen. Pass på det.
  • Tuggummi är ohyggligt mot mina käkar. Jag tuggar tills jag har så mycket mjölksyra att det bara inte är roligt. Det KAN bli ett alternativ framgent. Nikotin som kroppen kräver, men där jag levererar det med obehag kan vara en framgångsfaktor.
  • Sugtabletter. De är kung. Det är gott med mint och de går att knapra som godis. Livsfarligt och något jag låter bli. Det är för enkelt, för praktiskt och finns egentligen inga nackdelar förutom kostnaden.
  • Munspray med nikotin. Det är satans påfund. Det smakar rysligt, framkallar oftast hicka och är obehagligt. Men det är väldigt snabbt upptag. Perfekt och det hjälpmedel jag valt. Det tar udden av beroendet snabbt och jag kommer, vid varje tillfälle, att dra mig för att använda det.

Önska mig lycka till, jag kommer antagligen att behöva det. Och när jag skriker åt dig, så menar jag antagligen precis vad jag säger, men jag beklagar ändå. 😉

Ibland hajar jag inte riktigt hur det fungerar.

Ok, scenario 1. Tänk dig en modellbyggarklubb. Klubben är hyfsat specialiserad. De enda modeller man bygger i klubben är flygplan, i trä. Det är en träflygplansmodellbyggarklubb. Det är det enda man bygger. Det är tydligt på klubbens namn. Det står i stadgarna och så vidare.

En dag, från ingenstans får den här lilla klubben tio nya medlemmar, vilket naturligtvis är roligt. Fler som bygger modeller av flygplan, det är ju skojigt så klart. Men snart börjar de ställa frågor, om hur man bygger modellbåtar. Är ok att gjuta båtarna i plast? Fast det ser ju rätt kul ut att bygga flygplan också! Kanske en svävare. Får man ha motorer?

Till en början är det naturligtvis roligt att vara tillsammans, att bygga modeller tillsammans, samtidigt, så är det ju inte en träflygplansmodellbyggarklubb längre. Det är ju en farkostivilketmaterialsomhelstklubb. En diskussion tar vid mellan de gamla medlemmarna och de nya. Konflikt råder och medlemmar, gamla som nya lämnar föreningen. De gamla lämnar för att det inte är en träflygplansmodellbyggarklubb längre. De nya för att de inte känner sig välkomna. Ingen vinner riktigt, och det byggs antagligen i längden lite färre träflygplansmodeller.

Scenario 2. Du har slutat röka. Du insåg att det fanns ganska goda hälsoskäl att sluta. Du sparar också lite pengar på att slippa handla cigaretter och ditt smak- och doftsinne har återvänt. Du stinker inte heller. Du känner också att du skulle vilja hjälpa andra att sluta röka och i den mån det är möjligt, agera som lobbyist för att hindra andra att röka. Du hittar därför en liten organisation som har just det som syfte, att försöka hjälpa till med en bättre folkhälsa och få folk att minska eller sluta med sin rökning.

Organisationen arbetar enträget och väl. Lyckas sprida sitt meddelande i olika sammanhang. Tills du en dag upptäcker att man rekommenderar att sluta röka ett märke, och istället kan röka ett annat märke. För det första märket, de använder sig aldrig av ekologisk tobak, vilket det andra märket gör. Det blir ju bättre så, oavsett det man drar i sig när man röker. I det här fallet verkar det inte alls som att själva rökningen och dess skadeverkningar var det primära, utan snarare att miljöavtrycket skulle vara den stora faran.

Varför dessa scenarion? Jag har deltagit i några Facebookgrupper inriktade på specifika saker. I dessa gruppers regler finns det en sekretessklausul och en “tystnadsplikt” som juridiskt sett inte betyder ett skvatt och att bryta mot dessa inte innebär något lagbrott överhuvudtaget – men jag kan likväl tycka att det finns lite god sed i att inte bryta mot låtsasreglerna. Så jag skyddar gruppernas innehåll och syften genom att avidentifiera dem och hitta fullständigt påhittade motsvarigheter.

Jag hajar liksom inte riktigt hur saker och ting fungerar ibland. Om en förening bygger träflygplan och jag vill gjuta plastbåtar, måste jag infiltrera flygplansbyggarna och försöka förändra den föreningen? Eller börja spela Go i en schackklubb? Det är underligt.

Och i det andra scenariot, byta ut en smärtstillande opiat mot en annan är nog inte alltid en storvinst. Eller rödvin mot vitvin. I det här fallet applåderades det. Och jag förstår inte tanken hela vägen.

Den här posten har nog mer med min mentala hälsa att göra än den fysiska. Det måste också få lite plats. Jag har försökt hitta grupper på Facebook som har med ämnen jag är intresserade av, men det går banne mig inte något vidare, bland annat av skälen ovan. Jag håller mig till Reddit även tills vidare. Mycket skräp där också, men användarbasen är enorm och med up/downvote-systemet så blir kvaliteten relativt hög – i alla fall i de forum jag hänger.

För övrigt har jag träningsvärk i nästan hela kroppen. Det är rätt skönt i alla fall. Och jag är återigen närmare 90kg än 100kg. Det gick väldigt fort och enkelt. Det är också rätt skönt.

Vad ska man bli när man blir stor?

Nu så här mitt i nattsuddandet snubblade jag på en intressant artikel. Intressant för att jag funderat över det ganska länge. Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag är ingen specialist. Jag är inte heller någon generalist. Jag har lyckat hanka mig fram på jobb som egentligen varit mina hobbies. Jag är gravt outbildad om man ser till formella utbildningar eller högskolepoäng.

Jag är hyfsat allmänbildad och får bra resultat på prov så jag har väl en ganska bra kapacitet att stå på. Jag har hyfsad koll på mina talanger och vad jag känner passion för.

Jag vet inte om det här är ett lämpligt tillfälle för mig att göra stora förändringar i livet, men det känns kanske inte riktigt som att jag kommer till min fulla rätt om jag bara fortsätter att harva på i samma hjulspår heller.

Så till de som känner mig eller har råkat ut för mig i något sammanhang och har lust att ge ditt perspektiv på vem jag är, borde vara eller borde göra, läs artikeln ovan och hör av dig till mig.

Träningsplan, julgodis och trams på sociala media.

Jag gillar jul. Det är trevligt med pynt, mys och normalt sett – ganska god stämning. Julbordet är ganska lättplockat för den som försöker hålla kolhydraterna låga. Vilket jag inte riktigt gjort. Jag har slarvat större delen av december. Det har inte blivit några pastalass, högar av ris eller bröd i mängder. Men lite mer och lite oftare än vad jag tror är riktigt bra för mig. Ett enda tillfälle skapade det problemet för mig, att ha ett relativt lågt icke fastande blodsocker vid ett provtillfälle.

Det har gjort att jag har slappnat av lite för mycket och slarvat lite för ofta. Jag har också bjudit in till det själv genom att ha fler “onyttiga” saker hemma och tullat på dem lite för mycket. Under hösten har jag gått upp 8 kilo. Jag var på jäsken att trilla tillbaka över 100 kg gränsen, den jag aldrig mer skulle passera.

Visserligen har jag ätit mig till varje kilo själv genom mer eller mindre osluga val. Men att jag gått med hög stressnivå under hela hösten hjälper inte. Även om jag skött mig bra skulle jag antagligen ha gått upp några kilo ändå. Nyårsafton var inte på något sätt någon vändpunkt, men det är dags att backa ned vikten igen – och i år ska jag nå ned till min närmaste målvikt, 81kg. Det är ungefär 15 kg dit i skrivande stund.

Det har blivit lite mindre promenerande på slutet. Mest för att jag går i fällan att vilja vara hemma med fru och barn. Det händer så mycket och det är roligt att vara med på den resan. Men någon halvtimme per dag borde inte göra från eller till. So what, om den första vändningen från mage till rygg sker när jag knatar i någon uppförsbacke. Hon kommer att vända sig igen och igen och jag kommer att få se det. Samtidigt lurar jag mig själv att jag gör nytta med att hela tiden försöka avlasta frugan. Det är förstås en god intention, men det är också självbedrägeri. Att ta hand om mig gör att jag kan ta hand om familjen.

Jag kommer dock iväg för att lyfta skrot med lite mer jämna mellanrum. Jag hittade ett enkelt program, som visserligen inte är komplett och framtidssäkrat, ej heller optimalt. Men det är enkelt och bygger på konstant progress. Och det är få övningar och korta pass. Det är så perfekt det kan bli just nu. (Det är Stronglifts, för övrigt). Vi får se hur långt det räcker. Än så länge finns det många viktskivor kvar att lyfta.

När det gäller sociala media funderar jag mer och mer på att sluta nyttja dem. Å ena sidan är det kanon för att hålla avlägsen kontakt med folk som jag troligen inte skulle ha någon kontakt alls med. Å andra sidan så är det sådant drösvis med dravel som jag helst skulle vilja klara mig utan. Då menar jag inte fotbilderna på stranden, bilderna på lunchtallriken, bilden, skotern eller snöfallet på trädens grenar. För fan, ös på. En del av bilderna är fina att titta på. Om du har en fantastisk maträtt framför dig, dela för tusan. Jag blir sugen på att också äta detdärvaddetnuär (vilket är bra för restaurangnäringen, BNP och Sverige) eller bara lite smått avundsjuk. Ibland kanske jag till och med blir inspirerad.

Spännbilderna stör mig inte heller. De kan inspirera mig mer än vad det stör. Men om du visar hur du gör balla armhävningar eller jonglerar med en skivstång, se då till att du inte har taskig teknik eller fuskar i övningen. Då ser du bara lite sorglig ut. Och det borde inte imponera på någon – även om det säkert imponerar på de flesta. Just de här är få i min feed, om ens någon, men de dyker alltid upp här och där.

Och här tänkte jag skriva en lång rant om korkade människor som får yttra sina åsikter om politik, feminism eller varför inte barnuppfostran, men jag orkar ärligt talat inte. Det är inte olagligt att vara dum i huvudet i det här landet. Det är inte heller olagligt att ha en åsikt som skiljer sig från min, eller ha grundvärderingar som är ruttna. Det borde nog inte vara det heller. Men jag skulle tycka det var skönt om jag slapp ta del av dessa människors vedervärdiga uttryck eller åsikter.