Om

Mitt namn är, precis som webbadressen avslöjar, Dan Solli och jag är fet och sjuk.

Min resa till normalvikt och hälsa tjuvstartade den 12 mars 2012 då jag inte längre kunde knyta mina skor för att magen var i vägen. Då vägde jag 128 kg till mina 170 cm. (BMI: 44,2). Då började jag använda Nutrilett eller proteinpulvershakes som måltidsersättning och tappade ungefär 8 kg vikt fram till den 25 april 2012 då min riktiga resa började.

Precis vad som hände den dagen och hur jag tacklade det finns bäst beskrivet i min första post här på bloggen. Jag insåg att jag inte längre kunde säga “Jag gör någonting åt det här med start på måndag”, att jag inte ville gå med känslor och tankar helt för mig själv eller inför endast min fru, att jag behövde så många ögon på mig som möjligt. Därav en blogg som kan uppfylla alla dessa kriterium.

Hur blev det då så att jag blev fet och sjuk?

Tja, det är en lång och långsam historia. Jag var överviktig som barn, fram till ungefär sista året på mellanstadiet då min pubertala tillväxtperiod slog till. Så lagom till högstadiet nådde jag de 170 cm jag haft sedan dess, men på den tiden vägde jag 58kg. Det var också då jag startade min korta, men intensiva, elitidrottskarriär. Det var regel snarare än undantag med 6 judopass i veckan, och förstås, kompletterande träning (styrka/löpning) och träningsläger eller tävling på helgen. Vid första året på gymnasiet kunde jag göra 37 armhävningar på vänster arm, 18 på höger och 12 handstående. Och jag tävlade då i -71kg-klassen. Fortfarande 170cm lång.

Men det blev lite för mycket till slut och andra saker hägrade så klart som nybliven gymnasist. Visst var öl, kvinnor och sång en del i det, men datorer och annan kampsport drog mig från min judotävlingskarriär. Jag började hänga i högskolans terminalsalar som andraårsgymnasist och blev också medlem i datorföreningen (frid vare över dess minne) och till och med ordförande – om jag inte missminner mig, som sistaårsgymnasist.

Den tiden satte fart på inlagringen. Nära nog obefintlig träning. Min hormonella tillväxtperiod var förstås helt över, slut på den härliga tonårsmetabolism då man verkligen kan äta vad som helst utan att det får någon synlig effekt alls. Och hamburgerrestaurangen Big Boy låg, bokstavligt talat, bara några stenkast från mina tangentbord. Att det fanns en dryckautomat fylld med läsk i datorföreningens lokaler hjälpte antagligen ingenting.

Strax därefter blev det militärtjänstgöring. Vid start där vägde jag 90kg. Och jag hade en kontorstjänst – men samma tilldelning av mat som vilken annan värnpliktig som helst. Att vi i vår pluton otroligt sällan hade kvällstjänstgöring med en pizzeria alldeles utanför regementet och en 19:-/öl-säljande restaurang inte långt nedanför pizzerian hjälpte inte ett smack.

Jag gick antagligen upp ett och annat kilo där och då. Och sedan dess har jag rört mig för lite och ätit för mycket. Jag har jojobantat, jag har testat en hel del dieter och jag har aldrig riktigt haft någon varaktig hälsoförändring till det bättre. Under en period på ungefär 10 veckor under året då jag fyllde 25 gick jag från 96,6kg till 79,9k med hjälp av The Hacker’s Diet, en diet som bäst beskrivs som en kraftigt instrumentell kalorirestriktiv diet. I korta ordalag. Väg dig varje dag, plotta grafer och kontrollera trenden. Går trenden upp, ät mindre. Går trenden ned (och viktnedgång är önskad), fortsätt som du gör. Det funkade bra för mig. Jag gillar mätningar och siffror.

Jag har varit, och är antagligen fortfarande, en emotionell ätare. Mat är glädje, tröst, ett stöd och en vän. I perioder – kanske inte tillräckligt för diagnos – har jag haft ett ätbeteende som bäst beskrivs här. Det gör förstås sitt till. Att jag blev fet och sjuk är därför ingen överraskning.

Men, dit där jag varit, dit ska jag aldrig tillbaka igen. Det här är min resa tillbaka till hälsa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *