Category Archives: Resan

Poster som beskriver min resa från ohälsa till hälsa.

Det är svårt att tro, men det är tydligen måndag igen!

Det är måndag igen och tiden har återigen bara sprungit iväg. Det känns som om jag har en hel del funderingar som jag vill dela med mig av och poster som jag vill skriva, men det blir liksom inte av. Till råga på allt hinner någon annan i bloggvärlden oftast före. Det känns lite sisådär ibland att ha ett schysst uppslag till tankar jag har eller funderingar jag vill dela med mig av – och helt plötsligt hittar jag bland mina RSS-flöden någon annan som skrivit ganska precis samma sak – och oftast med någon backning för uttrycken – när jag egentligen bara har en fundering.

Så då kan jag ju välja mellan två olika vägar. Antingen så beskriver jag vad jag funderat på och stoppar in en länk till någon annan som beskriver det bättre, mer vetenskapligt eller samma sak fast mycket tidigare – eller så skriver jag det ändå och låtsas som om det regnar.

Det jag pratar om ovan är främst tankar och funderingar om low-carbande eller sötsug eller fettförbränning eller motivation och så vidare. Egentligen ganska lite som handlar om min resa och mina frustrationer eller glädjeämnen. Samtidigt som den här bloggen bara är en säkerhetsventil eller någonstans där jag vill dela med mig av min resa, så vill jag ändå dela med mig av funderingar och erfarenheter så att någon annan kan dra nytta av det. Även om jag inte vill predika att vad jag nu gör är lätt och bäst och så, så kan man tänka sig att jag ger observationer och beskriver erfarenheter så får vem som helst annars där ute bestämma sig själv för vad de vill göra med informationen.

Hur som helst, jag går och bär på funderingar och tankar som vill ut i något media. Ingenting blir ju bättre av att jag inte delar med mig av dem – alltså är det nog mer disciplin som behövs för att åtgärda det jag tycker är ett problem. Jag måste helt enkelt ta mig mer tid för bloggande. Jag menar, hur kul är det att bara skriva något inlägg i veckan. Fast jag tänkte inte börja skriva nonsensinlägg heller med en bild på dagens middag.

Idag fick jag en promenad med min gode vän och före detta kollega Sven och vi ska nog förlägga lunchen till promenader på måndagar. Han vet det inte ännu, men jag ska se om det går att utöka antalet lunchpromenader till flera gånger per vecka. De punkter vi hade på promenadagendan fick bordläggas då det fanns så pass mycket annat att prata om. Till nästa måndags agenda finns alltså punkterna molmassa och majonnäs kvar.

Nu när jag tänker på det, så är ju det här kanske just ett sånt nonsensinlägg om jag inte presenterar dagens invägningsvikt!

Ännu ett fall framåt och målet är igen lite närmare. 103,9 kg stannade vikten på idag och det får bli ett kvitto på att jag håller mig bättre med LCHF än vad jag gör på paleolitisk kost. Jag hade också fram till helgen ett rejält sötsug och fick aldrig någon riktig mättnadskänsla oavsett hur jag betedde mig. Både nyss nämnda Sven och min fru gissade, oberoende av varandra att det inte alls var omöjligt att det hade med glukosbelastningstestet att göra. Att baksmällan kan låta sig dröjas och att sockertrollet kan väckas ur sin dvala. Jag köper, tills vidare, deras resonemang – jag har trots allt ingen bättre teori. Under lördagen tröttnade jag hur som helst och fettladdade rejält med ett flertal kaffekoppar med rejäla klickar smör. Då gick det till sig. Jag kände mättnad, hade inget sug efter vare sig socker eller någonting annat att tugga på. Det spräckte också möjligen min barriär.

Framgent är det så absolut lite kolhydrater som möjligt som gäller. Och mer motion, både i vardagsrum och på en trottoar nära dig. Det blev inte så mycket av den varan under den gångna veckan, så det är bara att ta nya friska tag. Ska jag kunna göra handstående armhävningar när viktmålet är klart, måste jag nog börja förbereda mig redan nu.

Lite annan statistik. Jag har nu hållt på i 31 veckor och med dagens vikt har jag tappat 25,6 kilogram (målet är 48 kilo, så 22,4 kg återstår av viktnedgången). Det ger en medelförlust av vikt per vecka på 0,83 kg per vecka. Så även om jag kan tycka att det står väldigt still ibland, så är det trots allt en ganska hög takt.

Så, inte många kilo kvar till tvåsiffrig vikt och möjligheten att väga in i -100 kg. Kaffe med smör, bacon, ost och lite mer motion får visa vägen. Så här ser grafen ut nu, 31 veckor efter start:

 

Och så invägningsposten och den närmaste tiden.

Japp, paleoexperimentet är nu över. Jag har tappat bort hungers- men dessvärre också mättnadskänsla. Det funkar inte för mig. Det resulterar bara i att jag överäter. Med en så pass fettfattig kost som paleolitisk kost ändå är, så blir det dyrt eller kolhydratrikt att överäta.

Tillbaka till mina mejeriprodukter och “så mycket fett jag vill ha eller behöver”. Samt att träningen nu ska igång igen. Men nu lite mindre promenader och desto mer styrketräning. Jag har dragit på det och inte förberett mig riktigt som jag borde, men nu är gränsen nådd. Det kanske innebär att jag tappar vikt långsammare om jag helt plötsligt bygger muskler igen, men det går bra. Omformande av kroppen tar lite tid och förstör ren viktnedgång. I alla fall tills man når den tröskeln då muskelvikten i sig ökar förbränningen. Och förstås, själva träningen som kommer att vara tung, kommer också att göra sitt för förbränningen.

Jag har inte gjort någon definitiv plan och periodisering. Det kan gott få vänta, jag måste ändå förberedelseträna en stund innan jag måste hyperfokusera.

Vikten den här veckan stannade på 105,3, vilket är ett kilo upp från förra veckan. Ett resultat av överätande – och då för mycket kolhydrater. Majoriteten från frukt och grönt – men det är kolhydrater likväl. Det ger oss en graf som ser ut så här:

Glukosbelastningstestet är klart (för fyra timmar sedan)

Och det blev ett ganska horribelt resultat. Märk väl, jag hade inte läst på någonting i förväg om vad jag kunde förvänta mig så jag var helt oförberedd på resultatet. Efter att ha haft det lägsta fastesocker jag fått mätt under de senaste månadern, så kom resultatet efter två timmar lite som en chock. 11,2. Det var mycket högre än vad jag förväntade mig och sköterskan indikerade att jag antagligen skulle få besöka en diabetessköterska framgent. Vi får se vad min läkare säger. Jag återkommer till gränsvärdena strax.

Redan i bilen på vägen hem funderade jag på konsekvenserna av det här. Jag kände mig lite förtvivlad, så klart, att min insulintolerans inte var bättre än vad testet visade på. Jag rannsakade mig själv och mitt senaste experiment – om jag har varit för liberal i fråga om kolhydrater och hur det kunde komma sig att jag inte blivit mer insulinkänslig efter mer än sex månaders relativt strikta lågkolhydratätande.

Ungefär halvvägs hem väljer jag att ta ett annat perspektiv. Det här kan faktiskt vara det bästa som kunde hända mig just nu. Jag har känt att motivationen har falnat lite. Jag har rört på mig mycket mindre än vad jag skulle önska och det har antagligen blivit lite mer frukt och grönt än vad jag borde äta. Jag känner varje dag att min energi inte är på samma höga nivå och att jag inte är riktigt så skarp som jag skulle önska.

Kan det bara vara en mental anpassning? Att jag inbillar mig att jag blivit trubbigare? Ja, det är kanske möjligt. Om jag skulle jämföra mig själv nu med hur jag mådde för exakt ett år sedan, då kanske det är en markant och tydlig skillnad. Dessvärre är inte minnet tillräckligt bra eller opartiskt för en sådan jämförelse. Jag drar då därför slutsatsen att jag har slarvat för mycket och långsamt börjat återgå till ohälsosamt leverne. Det här får vara en varningsklocka och grundläggande motivation till att strikta upp mig än mer än tidigare. Inte bara för att jag vill bli friskare inombords, men också för att tappa resterande, omkring, 25 kilo.

Som motvikt till min förnyade beslutsamhet, när jag fick min första blodsockermätning, också fastevärde, låg det på 11,8. Idag alltså på 5,4. Först när jag dragit i mig en ansenlig mängd socker så landade jag på 11,2 efter två timmar. Det är en avsevärd och tydlig förbättring hur jag än väljer att se på det. Men vad säger då gränsvärdena?

Hos Kostdoktorn beskrivs följande (för stick i fingret):

  • Under 8,7 = Frisk
  • Mellan 8,7 och 12,1 = Gränsfall, nedsatt glukostolerans
  • Över 12,1 = Diabetes

Där står också som första stycke:

Efter en lång tid på strikt lågkolhydratkost riskerar du att få falskt förhöjt värde på glukosbelastning. Din kropp är helt enkelt inte förberedd på att hantera en plötslig sockerchock.

Aha! Självfallet blir det då aktuellt att läsa vidare lite. Att det finns att läsa på en websida gör det ju inte till en sanning, men det måste ju finnas någon studie någonstans – eller i alla fall någon fler som kan indikera detsamma. Helst någon som inte är så starkt knuten till LCHF-ivrarna. Jag vill i alla fall försöka förhålla mig kritisk till det jag läser – hur rimligt jag än kan uppleva att det är. Och med rimlighet menar jag förstås att det passar in i min världsbild. Nu är ju inte jag någon vetenskapsteoretiker, men jag kan ju i alla fall försöka låta bli eget bias så långt det går.

Ok, jag är inte gravid, min mage till trots, men här finns det en studie som kan ge någon form av indikation. Ja, och så har min främsta husgud gällande kost och hälsa skrivit följande inlägg angående glukosbelastningstest.

Mitt problem är att studien som det refereras till i den senare länken handlar om oxidativ stress vid plötslig kolhydratbelastning. Nog så viktigt och intressant, men den information jag verkligen letade efter är beskriven i förbifarten, visserligen med observationer, men med säkerhet av skribenten. Men det finns ingen studie som bekräftar. Studien innan, angående gravida, känns inte helt applicerbar på mig heller.

Fram till dess att jag kan hitta studier som visar att lågkolhydratkost kan påverka resultatet av glukosbelastningstest tänker jag fortsättningsvis anse att jag ligger i gränslandet för diabetes och därmed agera i enlighet med detta.

Självbedrägeri kanske man kan kalla det. Vetenskapligt förhållningssätt är väl också ett möjligt perspektiv. Det viktigaste är i slutändan att jag med förnyad kraft ska hålla mig till en ännu mer strikt lågkolhydratkost.

Hur den framtida resan ser ut återkommer jag till i nästa post – som blir invägningsredovisningen för den här veckan. Jag har vägt mig redan (inte vackert resultat). Men har jag inte fixat till graferna, så tänker jag inte föregå och bara publicera ett resultat.

 

 

Glukosbelastningstestet har börjat

De närmaste två timmarna är nu utstakade! Jag ska göra så lite som möjligt de närmaste två timmarna. Äntligen någonting jag är riktigt bra på!
För ungefär 15 minuter sedan gjordes det ett hål i fingret och mitt fastesocker uppmättes. Lite urin i en mugg och därefter ett avgörande om jag skulle få göra testet eller inte. Som jag förstod det så gör man inte testet om sockret är för högt. Jag antar att det har med

Do no harm

att göra…
Hur som helst, inget socker i urinet och ett nytt personbästa när det gäller uppmätt blodsocker: 5,4 – vilket innebär att jag nu ligger inom de normala ramarna!
Så nu sitter jag så inaktiv som jag bara kan och låter 300ml vatten och 75g glukos bearbetas på ett, vad jag hoppas, så normalt och effektivt vis som möjligt.