Category Archives: Resan

Poster som beskriver min resa från ohälsa till hälsa.

Men den riktiga resan då?

Så förutom mina andra sjukvårdskontakter här under hösten tog jag också chansen att göra min 40-årskontroll på den lokala hälsocentralen. Mestadels för att jag inte haft någon riktig kontroll av socker och blodtryck på över ett år, men också för att se om det fanns någonting intressant som kunde tillföras informationsmässigt.

Veckan innan besöket lämnade jag därför blod efter 12 timmars fasta och vid besöket fick jag spontanlämna ytterligare blod för att mäta p-glukos (dvs icke fastande blodsocker). Det överraskade mig och det skrämde mig också. Den natten hade nämligen varit ganska lång och kylskåpet ekade tomt. Taskig planering. Den natten tog jag också det tvivelaktiga beslutet att äta lite glass. Några veckor tidigare hade jag bjudit på ett glasspartaj och gjort en kaffe- och kardemummaglass, en glass min fru inte äter. Så, med ekande kylskåp och tvivelaktig moral, så blev det en glasskula. Inga extravaganser eller något frosseri, men trots allt, mer socker än vad jag borde stoppa i mig. Det var ungefär fyra timmar mellan glasskulan och blodprovet.

Det var en dietist jag skulle träffa. Jag hade stålsatt mig för en föreläsning om fullkorn och tallriksmodell. Kritik över min kosthållning och att jag normalt hoppar över både frukost och lunch (med intermittent fasta 16:8 blir det så för mig).

Så jag lämnar mitt blod och håller andan inför resultatet. 5,9 i blodsocker. Och jag jublar. Gränsvärdet man ska hålla sig under för icke-fastande blodsocker är 8,1. Mitt fastande blodsocker var 4,3. Den övre gränsen där är 6,1. För 2,5 år sedan, dagen då min resa startade hade jag 11,8 i socker fastande. Med dessa värden har jag inte längre typ  2 diabetes. Men det har jag ju fortfarande, den är ju bara kostbehandlad. Men det är mycket mindre diabetes än vad jag trodde. Risken är fortfarande stor att om jag blev utsatt för ett glukosbelastningstest igen, så skulle min diabetes återigen visa sig – men det här resultatet är långt mycket bättre än vad jag förväntade mig. Det var också i den stunden jag släppte hela min stålsättning. För det spelade ju liksom ingen roll vad hon sade efter det. Vad jag gör fungerar, klart och tydligt. Jag fick för övrigt inga bannor eller uppmuntran att äta mer fullkorn. Men min insulinresistens har minskat. Underbart.

Det har också min vikt gjort. Jag har inte publicerat några grafer på länge, och ämnar inte direkt att göra det heller. Senast jag uppdaterade om vikten var här, den 2/6 då jag gled från tresiffrig vikt till tvåsiffrig. Sedan dess har jag tappat i runda svängar 8 kg till och ligger idag ungefär omkring 92 kg. Mitt gamla mål var 79,5 kg (dvs en total viktnedgång på 50 kg), men jag misstänker redan nu att jag kommer att justera det ännu lägre när jag väl är där. Vi får se, under tiden går resan vidare!

 

Post nummer 200

Jag har dragit lite på den här posten. Post nummer 200. Det har gått 91 veckor sedan start säger mitt excelblad. Men det är kul att jag inte lagt ned bloggen helt.

Det har hänt lite sedan sist. Huset är till sist sålt. Så det är mycket att stå i även nu. Så klart. Alla lådor är inte packade och i morgon är det exakt en månad till dess att tillträde ges till lägenheten. Det ska bli skönt.

Lite mindre tråkigt är förstås att jag inte får riktig ordning på motion och mat. Även om viktkurvan inte skjutit iväg så har det blivit några julgodisar och pepparkakor för många. Men jag för matdagbok dagligen numera och jag införskaffade nyligen en i sammanhanget ganska dyr stegräknare. Men tycker man om teknik så gör man. Jag försöker också följa upp blodtryck och urinketos lite mer. Men pepparkakorna gör ju att det senare tappar lite poäng. Men jag har i alla fall några former av planer på vad jag ska ta mig till under våren. Hur jag skulle vilja kunna äta och hur jag skulle vilja kunna motionera. Vi får väl se hur det går när det lugnat ned sig med jobb, flytt och allt annat som upptar tid och energi. Det är rysligt lätt att det blir en dålig spiral av allt sånt där som händer.

Jag lär mig, nu när jag för matdagbok, väldigt mycket om hur jag fungerar. Eller snarare, hur dåligt min kropp fungerar när det gäller mat. Även om det kanske inte har blivit några plötsliga insikter, blir det så mycket enklare att kunna dra slutsatser om hur min aptitreglering (inte) fungerar som den borde. Och då förstås blir det mycket enklare att försöka lista ut hur mina coping-strategier måste se ut. Det ska förstås bli än mer intressant att se om de förändras om kroppen någonsin kommer i fas med sig själv. Den som lever får se.

Viktgrafen ser numera ut så här:

Fortfarande inte under de magiska 100kg. Men det kommer nog förr eller senare misstänker jag.

Jag har som ambition att dra igång skrivandet här igen. Jag vet inte i vilken eller vilka former det kommer att ske. Jag vet inte till vilken grad jag ska skriva om övervikt, blodtryck eller diabetes – eller till vilken grad det ska bli ett vetenskapsmagasin med kopierade nyheter. Eller om det blir en recept- och matsida.

Antagligen blir det nog en salig blandning. Den enda gemensamma nämnaren får väl då kanske vara att allting centreras omkring mina funderingar om saker och ting. Just nu är jag så pass stressad av flytt och jobb att jag inte är helt lätt att tas med. Det var länge sedan min stubin var så kort som den är nu – men jag kan samtidigt inte heller riktigt göra någonting åt saken. Att helt plötsligt oflytta eller byta jobb känns lite väl drastiskt – men jag kommer nog inte att palla situationen som den är just nu länge till. Helst vill jag bara stänga in mig i den där lådan för att få vara i fred. Men eftersom jag är bästa polare med Murphy så tenderar det att i praktiken bli helt tvärtom. Jag har inget större önskemål om att vara poppis.

Så om det faktiskt inte uppdateras så mycket här, är det för att jag har så mycket annat att pyssla med. Inte för att jag inte vill. För vill, det vill jag nog mer än på länge.

 

Vecka 76 – so long and thanks for the fish…

I alla fall med er läsare som sällskap.

Bloggen kommer att leva kvar i någon form, jag håller på att se över någon metod att exportera den resa jag gjort till någonting mer statiskt och behålla för framtida bruk och läsning, men om jag ska blogga, så ska jag nog blogga om någonting annat, eller mer generellt. Den publika personliga resan tar slut i och med denna post känns det som. Det har pyrt i mig ett tag nu och jag ser ingen poäng i fortsatt blottläggning av mig.

Tack för sällskapet och stödet. Det har varit en trevlig tid.

Dagens invägning gav också den lägsta måndagsnoteringen någonsin. Jag var nästan ett kilo lättare i lördags, men det gick över av något skäl under gårdagen. Så här får den sista grafen se ut.

39 år gammal, uppenbarligen.

I går fyllde jag 39 år. Hurra.

Jag fick presenter av min fru. Hon är duktig hon!

presenter2

Laser-infraröd-skjuta-pew-pew-på-maten-termometer, två trattar i rostfritt stål och rakvatten. Vilket då förstås innebär att min fru tycker att jag luktar illa, spiller när jag försöker hälla saker från ett ställe till ett annat samt att jag aldrig får maten att bli bra (bränner den, eller tillagar på en för låg temperatur). Fast jag är nöjd, oavsett vilka baktankar hon än hade.

Jag är nu inne på fjärde veckan i sträck med ont i halsen. De första 10 dagarna var det som vilken svullen halsmandel som helst, men sedan dess har det mest gjort ont inuti struphuvudet. Men inte när jag pratar, nyser, hostar eller skrattar. Sällan när jag sväljer. Inte när jag pratar, och inte heller har jag blivit hes. Men om jag gäspar. Eller … och häng med på denna, när jag tänker på att sjunga ljusa toner. Då sticker det till som bara den i nedre delen av struphuvudet, typ där jag skulle inbilla mig att stämbanden fäster. Spänner jag dem, då gör det ont. Sjunger jag ljusa toner, däremot, gör det inte ont. Märklig apparat den där kroppen.

Men idag kändes det bättre. Det känns bra. Jag hoppas att det går till sig helt så jag kan börja motionera som folk igen. Det kliar lite i kroppen nu med massor av veckor omotionerat på grund av trasigt knä. Och nu halsen. Det känns lite tröttsamt och det har inte direkt gjort att mina motionsmål kommit framåt.

Jag har också funderat lite mer på min vikt som nu varit statisk i ungefär ett år. Den senaste veckan (bortsett från gårdagen, egentligen) har jag varit mycket mer strikt än tidigare. Men det har varken gjort från eller till. Så nu började jag leta efter fler parametrar. Viktminskningstakten minskade rejält när jag började med min andra blodtrycksmedicin. Inte för att jag tycker att det är övertydligt att det skulle påverka (när jag läser FASS) så är sammanträffandet rätt typiskt.

Det skulle också vara väldigt ironiskt om det faktiskt vore så att för att jag ska få ned mitt blodtryck måste jag motionera, sköta kosten och gå ned i vikt. Eftersom det inte sker automatiskt äter jag medicin för att sänka blodtrycket. Och det i sin tur ser då kanske till att min vikt inte minskar. Med kosten kan jag inte göra mer för blodtrycket. Inte heller motionsmässigt har jag fått någon större framgång, även om det så klart har hjälpt.

Moment 22 när det är som sämst.

Jag ska försöka strikta till mig någonting alldeles löjligt här framöver och se till att jag håller i det under en lite längre tidsperiod. Om det fortfarande inte ger någon tydlig och märkbar effekt. Jag har trots allt 25 kilos övervikt kvar, ungefär, så vikten borde rinna av mig om jag är strikt med kosten. Men det blir väl någonting jag får ta i diskussion med min läkare. Det måste vara värt att under en period minska lite på medicinen och riskera lite högre blodtryck för att se om vikten börjar rasa.

Knappt styrfart.

Det jag har fruktat, egentligen sedan start, börjar nu ta greppet över mig. Mitt blodsocker är under kontroll som det ser ut. Mitt blodtryck är nu på normala nivåer. Jag har gjort en enorm hälsoförbättring som känns på alla sätt och vis. Men i avsaknaden av nya framsteg börjar jag “sätta mig till rätta”. Jag mår väl bra nu, eller?

Den inre dialogen är ganska destruktiv för en ännu bättre hälsa. Jag har minst 25 kilo kvar att tappa för att nå någonting i närheten av normalvikt. Likväl skriker matmissbrukaren i mig att pasta, potatis och ris nog inte är så farligt. Den har ännu mer att säga om godis, chips och läsk.

Men jag försöker hålla bort den rösten och inte ge mig hän. Jag vet ju hur dåligt det blir både på kort och lång sikt. Jag vet också att jag inte kan möta det här med någon extremt motmedel. Det är ju det jag försökt med alla andra gånger jag försökt tappa vikt. Någonting högextremt i tre dagar och så ger jag upp och trillar dit. Jag måste agera smartare än så den här gången.

En sak som lagt käppar i hjulet för mig under de senaste veckorna är den låga kvalitet på kött jag stött på. Det spelar nästan ingen roll vilken leverantör jag vänt mig till. Antingen har det varit skosulesegt kött (som inte ska vara skosulesegt), eller så har jag hittat vaccumpackat kött som luktar skämt – även efter att det blivit sköljt, torkat och fått lega framme någon halvtimme. Upprepade nitar på den senaste tiden gör mig långt mycket mer skeptisk än vad jag varit på länge.

Därmed minskar njutningen en smula av det jag äter och det gör att jag lutar mig mycket mer på ost som protein- och fettkälla, och det är någonting jag har lite för lätt att överäta. Jag har också problem att tillföra fett i högre mängd än vad som är “enkelt”. Det känns inte helt naturligt att sätta mig med en sked och ett smörpaket. Inte bara att det inte känns naturligt, det blir inte riktigt gott. Inte så att jag når mättnadskänsla fort och inte kan truga i mig. Det tar stopp tidigare än så. Så för fett skulle jag behöva ett bättre leveranssystem. Och som jag har letat…

Så jag är just nu i en klar och tydlig svacka. Det finns ett antal skäl till det, så klart, det ena är förstås min inre dialog som hela tiden försöker rubba mina cirklar. Jag är lite störd och stressad på jobbet då jag verkar vara en ganska populär kille att prata med. Visst, det är ytterst få som stör mig i onödan – det är alltsom oftast arbetsrelaterat, men det hjälper inte när jag inte kan komma någon vart i min egen agenda – som är minst lika arbetsrelaterad och inte på något vis mindre viktig.

Det har inte blivit mycket träning under de senaste månaderna. Någon sporadisk promenad här och där, men absolut inte i närheten av vad jag vill eller behöver. Jag har självfallet försökt analysera vad skillnaden är, och jag har kommit fram till två teorier. Dels är det mörkt ute, nästan oavsett vad klockan är. Jag är fortfarande inte mörkrädd, men det känns ändå motigt. Att det är kallt ute struntar jag i. Det ordnar sig med kläder och rörelse. Det andra möjliga skälet är just att jag på slutet varit tvungen att lägga en hel del tid på att förklara hur världen faktiskt fungerar och diskutera värdesystem med myndighetspersoner som ibland kanske inte är helt lämpliga för sina jobb. Det tar mycket tid och energi och stjäl utrymme och möjligheter för andra aktiviteter. Men å andra sidan, motionen är ju någonting som ger mig energi, och ska man titta på hur det fungerar i verkligheten verkar det som, i alla fall för mig, att en timmes motion ger mig i slutändan energi för att kunna göra “nytta” under mer tid totalt än om jag inte motionerar alls.

Men tillbaka till maten. Jag vet att den där tallriken med pasta inte kommer att vara så god som djävulen på axeln påstår. Vid det här laget borde jag ha kunnat minskat beroendet i mycket högre grad – så jag blir irriterad när djävulen på axeln faktiskt lyckas trycka på rätt knappar. Nej, tröttsamt är vad det är och jag känner mig måttligt besviken över mig själv för att jag faktiskt vacklar i mina idéer om vad som är rätt och fel när det gäller kosten. Kort sagt, vart är min energi någonstans? Det ÄR inte bara motion som ger den. Häller någon i mig sirap på nätterna? Jag tror jag måste ta ett snack med frugan om det här.