Category Archives: Gammblogg

Inlägg från dansolli 1.0 – En spark i häcken.

Kokosbollar på ända.

Jag respekterar inte dessa vidriga företeelser så pass mycket att jag tänker rotera bilden.

För 22 år sedan, när jag fyllde 17. Firades jag av mina kamrater på Selånger Marknad. Jag fick en Teenage Mutant Ninja Turtle mask med tillhörande svärd. Någonting mellan tanto och wakizashi i storlek. Så jag var väl nästan Leonardo, skulle jag anta.

Jag fick också en låda, större än den på bilden – samt rättvänd, med 16 stycken äckliga bollar med äckligt vitt klägg och urusel chokladkvalitet. Till det, två stycken byxvarma, kolsyredränerade burkar Coca Cola. Sedan fick jag åka karusell. Vilka jag ville! Jag vill inte åka karusell alls. För det är ingen mysig upplevelse. Men jag fick åka ändå. Centrifuger och virvelvindar. Med äckligt vitt skum och varm Cola i magen. Det var också en ganska folktom söndag på Selånger Marknad då vädret var lite sisådär. Så mina “kompisar” bad karusellförarna att köra på lite extra – eller låta resenärerna sitta upp och ned lite längre i någon av de demoniska monstermaskinerna. Med magen pressad mot säkerhetsbygeln. Magen som var full av de äckliga bollarna.

Av alla mina födelsedagar, kanske med undantag av min 30:e födelsedag är det denna jag minns bäst. Eller kanske mest är bättre uttryckt.

Jag kan fortfarande inte äta dessa styggelser. Det vänder sig i magen på mig. Jag åker inte heller karusell – men denna söndag påverkade inte den delen särskilt mycket.

39 år gammal, uppenbarligen.

I går fyllde jag 39 år. Hurra.

Jag fick presenter av min fru. Hon är duktig hon!

presenter2

Laser-infraröd-skjuta-pew-pew-på-maten-termometer, två trattar i rostfritt stål och rakvatten. Vilket då förstås innebär att min fru tycker att jag luktar illa, spiller när jag försöker hälla saker från ett ställe till ett annat samt att jag aldrig får maten att bli bra (bränner den, eller tillagar på en för låg temperatur). Fast jag är nöjd, oavsett vilka baktankar hon än hade.

Jag är nu inne på fjärde veckan i sträck med ont i halsen. De första 10 dagarna var det som vilken svullen halsmandel som helst, men sedan dess har det mest gjort ont inuti struphuvudet. Men inte när jag pratar, nyser, hostar eller skrattar. Sällan när jag sväljer. Inte när jag pratar, och inte heller har jag blivit hes. Men om jag gäspar. Eller … och häng med på denna, när jag tänker på att sjunga ljusa toner. Då sticker det till som bara den i nedre delen av struphuvudet, typ där jag skulle inbilla mig att stämbanden fäster. Spänner jag dem, då gör det ont. Sjunger jag ljusa toner, däremot, gör det inte ont. Märklig apparat den där kroppen.

Men idag kändes det bättre. Det känns bra. Jag hoppas att det går till sig helt så jag kan börja motionera som folk igen. Det kliar lite i kroppen nu med massor av veckor omotionerat på grund av trasigt knä. Och nu halsen. Det känns lite tröttsamt och det har inte direkt gjort att mina motionsmål kommit framåt.

Jag har också funderat lite mer på min vikt som nu varit statisk i ungefär ett år. Den senaste veckan (bortsett från gårdagen, egentligen) har jag varit mycket mer strikt än tidigare. Men det har varken gjort från eller till. Så nu började jag leta efter fler parametrar. Viktminskningstakten minskade rejält när jag började med min andra blodtrycksmedicin. Inte för att jag tycker att det är övertydligt att det skulle påverka (när jag läser FASS) så är sammanträffandet rätt typiskt.

Det skulle också vara väldigt ironiskt om det faktiskt vore så att för att jag ska få ned mitt blodtryck måste jag motionera, sköta kosten och gå ned i vikt. Eftersom det inte sker automatiskt äter jag medicin för att sänka blodtrycket. Och det i sin tur ser då kanske till att min vikt inte minskar. Med kosten kan jag inte göra mer för blodtrycket. Inte heller motionsmässigt har jag fått någon större framgång, även om det så klart har hjälpt.

Moment 22 när det är som sämst.

Jag ska försöka strikta till mig någonting alldeles löjligt här framöver och se till att jag håller i det under en lite längre tidsperiod. Om det fortfarande inte ger någon tydlig och märkbar effekt. Jag har trots allt 25 kilos övervikt kvar, ungefär, så vikten borde rinna av mig om jag är strikt med kosten. Men det blir väl någonting jag får ta i diskussion med min läkare. Det måste vara värt att under en period minska lite på medicinen och riskera lite högre blodtryck för att se om vikten börjar rasa.

… och veckorna tuffar på.

Jag vet inte hur många gånger jag har lovat och svurit att jag ska börja föra matdagbok igen.

Den gångna veckan har jag också läst om ADF (fasta varannan dag) och den nya kvällspressflugan 5:2 fasta. Inte för att jag automatiskt tror att kalorirestriktion är det roligaste eller bästa. Snarare för att hantera min obefintliga mättnadskänsla och oövergående hunger. Det blir hela tiden en risk att en BED-attack kommer över mig. Och med tillgång till ett kylskåp och en nöthylla så är det ofta en risk att det barkar åt skogen. Att då bestämma mig för att fasta känns som en hyfsat bra idé. Det blir ju en regel som är enklare än “ät bara det som är uppvägt på tallriken”.

Jag har hur som helst fortfarande inte börjat föra matdagbok. Det är halvbesvärligt med sammansatta måltider, såser, grytor och lådor. Man kan alltid göra överslag och beräkna vikt och andel av helheten, men det är mycket jobb för lite siffror. Om det bara fanns ett annat sätt?

Och det gör det ju. Jag förde ju matdagbok under nästan en månads tid. Varav jag sparade exakt intag för ungefär 14 dagar. Resten av statistiken presenterade jag bara som sammanställt dagsintag fördelat på makronutrienterna. Men de där 14 dagarna då? Jag vägde mig också varje dag under den perioden. Alla de siffrorna har jag också kvar.

Jag hittade en passage där jag tappade fyra kilo på sex dagar, utan att det var någon bulkdag dagarna innan. Helt enkelt så åt jag rätt saker. Jag kanske inte skulle tappa fyra kilo på sex dagar. Det känns orimligt, så klart, men det kan knappast vara fel. När jag räknade lite på fördelningen, i medel över de dagarna,  mellan kolhydrater, protein och fett under de dagarna så upptäcker jag att ungefär 3,5% av energin kom från kolhydrater. 23% från protein och resten, 73,5%, från fett. Det är ju ganska precis så jag vill äta. Jag fick då i mig omkring 15-17g kolhydrat per dag. Jag har ju, tja, under det senaste året, börjat misstänka att jag är väldigt känslig för kolhydrater – i sambandet att de sätter tvärstopp för fettförbränning/viktnedgång. Det här indikerar också vilken maxnivå jag bör sätta. Men det bästa är förstås att jag har en mall, på grammet när, som beskriver vad jag kan/ska äta.

Jag vet inte om jag ska anamma det idag eller om det får vänta någon dag. Det måste väl bli en inköpslista och lite planering omkring det. Men jag kan inte säga att det inte skulle vara skönt att få glida under 100kg spärren någon gång före jul. Gärna tidigare, så klart.

100% effektivt malaria vaccin.

Förutom att jag håller på att leka mer med IFTTT, så leker jag även med möjligheten att låta min RSS-läsare (sedan Google Reader lades ned) spara undan poster jag vill läsa senare till Pocket. Och om jag tycker att posterna är intressanta nog, så stjärnmärker jag dem i Pocket och låter just IFTTT skapa ett utkast på den här bloggen. Då behöver jag bara skriva in mina tankar och kan låta vad bilder jag vill eller den engelska texten kvarstå. Tja, förutom att jag inte får använda bilderna hur som helst – och det är högst dubiöst att jag får plocka texten rakt av.

Dessutom, när jag väl publicerar posten, ska notiser automatiskt postas till Twitter och Facebook. Jag har använt en annan plugin för det tidigare, men vi ska se om IFTTT kan kirra biffen lite snyggt och smidigt.

Hur som helst, forskare verkar nu ha lyckats skapa ett 100% effektivt vaccin mot Malaria. Dels tror jag inte att det är 100%, men det är mest för att jag är lite av en skeptiker. Däremot säger cynikern i mig att 100% av de som skulle behöva ett 100% effektivt skydd mot malaria, knappast kommer att få tillgång till det. Men det här är (förutom vatten och träd) en välgörenhet jag skulle ställa upp på att donera pengar till.

via Pocket http://gizmodo.com/scientists-have-created-a-malaria-vaccine-thats-100-e-1069393748

Veckouppdatering och vetenskapsnytt.

Så, jag har ju hittat en massa artiklar på the interwebs som jag hade tänkt skriva om. Men som jag aldrig riktigt tar mig tid att sätta mig ned och beskriva. Det innebär ju att det är en hel del “gamla” nyheter, men, jag måste få ur mig mina tankar om grejerna ändå. Så gamla nyheter eller inte, here goes!

Den här första grejen var jag lite skeptisk till vad jag skulle tycka om. Den handlar om Down syndrom och hur man potentiellt kan slå av den där extra kromosomen.  Min första tanke var just att de är ju människor precis som alla andra. Varför skulle världen berövas dessa, oftast helt genomsnälla och godhjärtade människor? Och då läste jag om de följdsjukdomar som dessa vanligen drabbas av. Så för människor, oavsett antalet kopior av kromosom 21, så är det här antagligen ett väldigt intressant fynd. Tydligen har metoden visat sig vara intressant även för Edwards syndrom och Pataus syndrom.

Vad sägs om en kniv som identifierar vad den skär i medan den håller på? Istället för att vänta 30 minuter på att en patolog ska identifiera om en liten bit av en människa innehåller cancerceller eller vanliga celler, så tar det ett par sekunder. Det låter inte bara fiffigt, det verkar dessutom vara verklighet. Jag vet i alla fall att om någon ska rota omkring med en kniv i min skalle, så litar jag mer på en masspektrometeranalys än en människas nakna öga.

HIV. Det tänkte jag inte orda så mycket om. Annat kanske än att de metoder som man nu använder för att försöka mota HIV-monstret i grind, antagligen kommer att vara en metod som är generell och som kan återanvändas för att bekämpa andra monster av liknande natur.

Muskler då? Alla har väl fått lära sig att muskler skapar sin kraft genom den motoriska enheten. När den drar ihop sig skapas kraft. Men tydligen så är det bara halva sanningen. Kunskapen kommer inte att hjälpa muskelbyggare så mycket dock, däremot de som studerar hjärtat och dess sjukdomar.

Mer om hjärtat då? Det är skönt när forskningen inom ett avgränsat område under sina experiment upptäcker någonting helt annat, som inte alls var i linje med vad man hade tänkt sig, men inser det fiffiga i upptäckten och direkt sprider den vidare för någon annan att titta vidare på. Denna orkar jag inte försöka referera själv, men varför skulle jag göra det? Det är ju bara att läsa själv…

Denna historia är dock den som gör mig mest lycklig. Sug på den här karamellen. Att bli av med kärnavfall och göra ny energi av det. Med hjälp av ett supervanligt ämne, i en fissions-miljö som inte är tillnärmelsevis lika farlig som dagens kärnkraft. Det här är bra skit.

Och så här vägde jag den här fina sommarmåndagen: