Category Archives: Funderingar

Allmänna funderingar som inte har så mycket med min resa till hälsa att göra.

Ibland hajar jag inte riktigt hur det fungerar.

Ok, scenario 1. Tänk dig en modellbyggarklubb. Klubben är hyfsat specialiserad. De enda modeller man bygger i klubben är flygplan, i trä. Det är en träflygplansmodellbyggarklubb. Det är det enda man bygger. Det är tydligt på klubbens namn. Det står i stadgarna och så vidare.

En dag, från ingenstans får den här lilla klubben tio nya medlemmar, vilket naturligtvis är roligt. Fler som bygger modeller av flygplan, det är ju skojigt så klart. Men snart börjar de ställa frågor, om hur man bygger modellbåtar. Är ok att gjuta båtarna i plast? Fast det ser ju rätt kul ut att bygga flygplan också! Kanske en svävare. Får man ha motorer?

Till en början är det naturligtvis roligt att vara tillsammans, att bygga modeller tillsammans, samtidigt, så är det ju inte en träflygplansmodellbyggarklubb längre. Det är ju en farkostivilketmaterialsomhelstklubb. En diskussion tar vid mellan de gamla medlemmarna och de nya. Konflikt råder och medlemmar, gamla som nya lämnar föreningen. De gamla lämnar för att det inte är en träflygplansmodellbyggarklubb längre. De nya för att de inte känner sig välkomna. Ingen vinner riktigt, och det byggs antagligen i längden lite färre träflygplansmodeller.

Scenario 2. Du har slutat röka. Du insåg att det fanns ganska goda hälsoskäl att sluta. Du sparar också lite pengar på att slippa handla cigaretter och ditt smak- och doftsinne har återvänt. Du stinker inte heller. Du känner också att du skulle vilja hjälpa andra att sluta röka och i den mån det är möjligt, agera som lobbyist för att hindra andra att röka. Du hittar därför en liten organisation som har just det som syfte, att försöka hjälpa till med en bättre folkhälsa och få folk att minska eller sluta med sin rökning.

Organisationen arbetar enträget och väl. Lyckas sprida sitt meddelande i olika sammanhang. Tills du en dag upptäcker att man rekommenderar att sluta röka ett märke, och istället kan röka ett annat märke. För det första märket, de använder sig aldrig av ekologisk tobak, vilket det andra märket gör. Det blir ju bättre så, oavsett det man drar i sig när man röker. I det här fallet verkar det inte alls som att själva rökningen och dess skadeverkningar var det primära, utan snarare att miljöavtrycket skulle vara den stora faran.

Varför dessa scenarion? Jag har deltagit i några Facebookgrupper inriktade på specifika saker. I dessa gruppers regler finns det en sekretessklausul och en “tystnadsplikt” som juridiskt sett inte betyder ett skvatt och att bryta mot dessa inte innebär något lagbrott överhuvudtaget – men jag kan likväl tycka att det finns lite god sed i att inte bryta mot låtsasreglerna. Så jag skyddar gruppernas innehåll och syften genom att avidentifiera dem och hitta fullständigt påhittade motsvarigheter.

Jag hajar liksom inte riktigt hur saker och ting fungerar ibland. Om en förening bygger träflygplan och jag vill gjuta plastbåtar, måste jag infiltrera flygplansbyggarna och försöka förändra den föreningen? Eller börja spela Go i en schackklubb? Det är underligt.

Och i det andra scenariot, byta ut en smärtstillande opiat mot en annan är nog inte alltid en storvinst. Eller rödvin mot vitvin. I det här fallet applåderades det. Och jag förstår inte tanken hela vägen.

Den här posten har nog mer med min mentala hälsa att göra än den fysiska. Det måste också få lite plats. Jag har försökt hitta grupper på Facebook som har med ämnen jag är intresserade av, men det går banne mig inte något vidare, bland annat av skälen ovan. Jag håller mig till Reddit även tills vidare. Mycket skräp där också, men användarbasen är enorm och med up/downvote-systemet så blir kvaliteten relativt hög – i alla fall i de forum jag hänger.

För övrigt har jag träningsvärk i nästan hela kroppen. Det är rätt skönt i alla fall. Och jag är återigen närmare 90kg än 100kg. Det gick väldigt fort och enkelt. Det är också rätt skönt.

Nyårskrönika 2014

Det är dags för bokslut och därefter lägga 2014 till handlingarna.
Det här året har varit en riktig bergochdalbana. Ny lägenhet i Januari. Besvärlig hälsoångest i juni. Cancer och bebis i augusti, riktig ångest under hösten, friskförklarad och ny bil i normer och en extra glad fru på julafton.

Jag skrev för ett år sedan att det skulle bli ett fantastiskt 2014, och summerat blev det så klart så. Dotterns existens trumfar allt. Men jag har en önskan om att kommande år bara blir adekvat besvärligt och utmanande.

Inga nyårslöften blir det. Träning och hobbies är fastställda sedan tidigare. Det borde gå att undvika stagnation utan att avge nyårslöften.

Gott nytt år allihopa. Hoppas dina drömmar blir verklighet och att du och dina kära får vara friska och lyckliga!

En dags berg- och dalbana.

Igår var det en dag som alla andra, till en början. En nästan full dag på jobbet. Den här delen av dagen är lite som att bli bogserad upp till den första toppen på berg- och dalbanan. Det går inte så fasligt fort, men när toppen är nådd, så bär det utför. Man får gå hem.

Väl hemma skrev jag en inköpslista. Jag och min grupp tänkte oss ha lite kvällsövning med mat på onsdag kväll, och jag bär inköps- och receptupprättaransvaret. Och tanken är att jag ska få leka Gordon Ramsey och skrika på mina kollegor när de vispar åt fel håll eller ser bortkomna ut. Det såg jag fram mot. Och under kvällen skulle jag förbereda några av detaljerna inför matkvällen, helt enkelt för att ugnen annars inte skulle hinna med sig när vi väl kockade.

Men innan jag åkte för att handla slog jag en glutt på Facebook – och se där, även denna dag hittar jag någon som ser ut att säga någonting smart, men som ändå skjuter sig i foten. Att behöva kliva ur berg- och dalbanevagnen och knuffa på känns så onödigt.

Nu när jag läst om krönikan är det mestadels mycket smart, men det finns ett fåtal inskränkningar som jag går igång på. Om jag ser ut att ta citaten ur deras sammanhang ber jag nästan om ursäkt. Krönikan går att läsa på egen hand och man får tycka annorlunda än vad jag gör. Hursomhelst

Personliga tränaren Madelinn protesterar och sätter ned foten mot alla uppmärksamhetssökande selfies på den egna vältränade kroppen. De finns överallt, upplever hon. Jag vet inte om jag upplever detsamma. Jag har två personer, på facebook, som lägger upp halvnakna träningsbilder där. Det får de väl göra. De båda har kämpat för att nå dit de kommit och den ena förtjänar allt beröm hen kan få för den resa hen gjort. En resa lik den jag vill göra. Hen är inget annat än inspiration för mig.

Sedan kommer den här passagen:

“Men om det här når fram till EN person är det värt det. EN person som kanske kastar LCHF-boken i soporna och tar bort sina sk ‘vänner’ på facebook som inte gör annat än att hetsar om hur brutalt dagens träningspass varit.”

Jag har funderat, till och från, under de senaste 12 timmarna på hur jag vill replikera. Jag landade i följande: “Du har inte en aning om vad LCHF innebär för ett stort antal människors välmående. Majoriteten av de som får hälsovinster av LCHF får inga sexpack som de plåtar varje morgon.  Vilken diet människor har styr knappast deras beteende eller behov av uppmärksamhet. Varför försöker du med ett inskränkt yttrande i en annars så välryten krönika”.

Hon fortsätter med: “Jag tror inte heller på några mirakeldieter, jag tror på att äta riktig, hemlagad mat på goda, näringsrika råvaror. Alltid lagad med kärlek.”

Och jag måste ju ställa det mot hennes aversion mot LCHF. LCHF är ingen mirakeldiet. Det går att göra riktig, hemlagad mat på goda näringsrika råvaror. Antagligen mer så om man försöker äta strikt LCHF, dvs så lite tillsatser som möjligt, så naturliga råvaror som möjligt osv. Varför skapa en motsättning som inte finns.

Efter att jag lagt en snabb kommentar till den som länkade inlägget på Facebook åkte jag iväg för att hantera min inköpslista. På vägen hem ringde min fru. Hon upplevde för andra gången på tre dagar: yrsel och synbortfall. När vi pratade med varandra så hade hon även problem att hitta ord i högre grad än vanligt. Jag var bara några få minuter hemifrån. När jag kom hem mådde hon relativt bra. Hon hade gjort självtest för stroke och hade inte haft några halvsidesförlamningar eller andra nedsättningar.

Vi ringde 1177. De hänvisade till 112. Där fick vi prata med en sköterska som direkt beställde en ambulans. De var på  plats omkring 18 minuter efter att vi först kom fram till 1177. Och den “extra” tiden var beroende på att de provade fel portuppgång i några minuter. När man är längst upp på en berg- och dalbanetopp är strömavbrott det värsta som kan hända. För här stannade livet till, som att för evigt vara frusen i ögonblicket en sekund innan man ska nysa.

Är det något jag inte tycker om hos vårdpersonal så är det fundersamma men allvarligt rynkade ögonbryn.

Min fru åker ambulans till akuten – nu uppenbart symptomfri. Bra blodtryck, inget avvikande blodsocker, lite hög puls – men det har hon normalt också, och nu var hon förstås också nervös. Men inga andra symptom.

Jag åker efter i vår bil – och det är ju då tankarna snurrar. Vi har båda hjärntumördrabbade i våra familjer. Så vi har båda sett hur oregelbundna symptomen kan vara då.

Jag kan inte ge en nog stor eloge till all personal vi hade kontakt med under hela den här vårdkontakten. Seriösa, effektiva, trevliga och inte minst vänliga. Visst, det tog tre timmar totalt på akuten, men då Emelie var symptomfri och hade normala värden över hela brädet – och vi gissar att läkaren väntade på provsvar – kan vi egentligen inte förvänta oss någonting mer.

När vi väl sitter och väntar säger min underbara älskade idiot till fru: “Jag pajade din kvällsplanering…”  Det är en annorlunda känsla att känna upprördhet, ödmjukhet och en oändlig kärlek samtidigt. Min fru kan framkalla det hos mig. Det är nog ett av alla olika skäl att jag älskar henne så djupt.

Läkaren gav ett bemötande som jag inte kan bedöma som någonting annat än fantastiskt. Jag har stött på en och annan i mina dagar och den absoluta majoriteten har varit bra att ha att göra med, men denna tog förstapriset. Och för mig som nyfiket intresserad av medicin var det roligt att se på i hans tankeprocess medan han diagnostiserade. Och förklaringen av diagnosen var också klockren – och jag lärde mig någonting nytt.

Eftersom min fru blev utskriven efter endast tre timmar och inte ens inlagd för observation så ställdes en diagnos på plats och det var ingenting livshotande. Migrän utan (nämnvärd) huvudvärk. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Sådana gånger är det tur att jag pysslar med datorer och inte medicin.

Under de tre timmarna på akuten kunde jag inte bry mig mindre om Madelinn: Personlig tränare eller matlagning eller samkväm med enheten. Jag fick återigen ett uppvaknande om vad som är viktigt i livet. Även om det gick bra den här gången, och förhoppningsvis går bra alla andra gånger, så ska vi tala om för varandra vad vi är tacksamma för i mycket högre utsträckning.  När berg- och dalbanan kommer till sitt slut, man har haft en djävla resa så kan man vara tacksam för att man kom till mål helskinnad.

Som grädde på moset efter hemkomst så fick jag akut täppt-rinnande näsa och feberkänning. Så nu står kvällens matlagning på spel i alla fall, och några rätter riskerar att stå ogjorda. När man väl klivit av berg- och dalbanan halkar man på någon unges glass och landar med häcken i någon annan unges spya.

Nu är det en ny dag, jag hoppas verkligen att den blir mindre dramatisk.

 

Post nummer 200

Jag har dragit lite på den här posten. Post nummer 200. Det har gått 91 veckor sedan start säger mitt excelblad. Men det är kul att jag inte lagt ned bloggen helt.

Det har hänt lite sedan sist. Huset är till sist sålt. Så det är mycket att stå i även nu. Så klart. Alla lådor är inte packade och i morgon är det exakt en månad till dess att tillträde ges till lägenheten. Det ska bli skönt.

Lite mindre tråkigt är förstås att jag inte får riktig ordning på motion och mat. Även om viktkurvan inte skjutit iväg så har det blivit några julgodisar och pepparkakor för många. Men jag för matdagbok dagligen numera och jag införskaffade nyligen en i sammanhanget ganska dyr stegräknare. Men tycker man om teknik så gör man. Jag försöker också följa upp blodtryck och urinketos lite mer. Men pepparkakorna gör ju att det senare tappar lite poäng. Men jag har i alla fall några former av planer på vad jag ska ta mig till under våren. Hur jag skulle vilja kunna äta och hur jag skulle vilja kunna motionera. Vi får väl se hur det går när det lugnat ned sig med jobb, flytt och allt annat som upptar tid och energi. Det är rysligt lätt att det blir en dålig spiral av allt sånt där som händer.

Jag lär mig, nu när jag för matdagbok, väldigt mycket om hur jag fungerar. Eller snarare, hur dåligt min kropp fungerar när det gäller mat. Även om det kanske inte har blivit några plötsliga insikter, blir det så mycket enklare att kunna dra slutsatser om hur min aptitreglering (inte) fungerar som den borde. Och då förstås blir det mycket enklare att försöka lista ut hur mina coping-strategier måste se ut. Det ska förstås bli än mer intressant att se om de förändras om kroppen någonsin kommer i fas med sig själv. Den som lever får se.

Viktgrafen ser numera ut så här:

Fortfarande inte under de magiska 100kg. Men det kommer nog förr eller senare misstänker jag.

Jag har som ambition att dra igång skrivandet här igen. Jag vet inte i vilken eller vilka former det kommer att ske. Jag vet inte till vilken grad jag ska skriva om övervikt, blodtryck eller diabetes – eller till vilken grad det ska bli ett vetenskapsmagasin med kopierade nyheter. Eller om det blir en recept- och matsida.

Antagligen blir det nog en salig blandning. Den enda gemensamma nämnaren får väl då kanske vara att allting centreras omkring mina funderingar om saker och ting. Just nu är jag så pass stressad av flytt och jobb att jag inte är helt lätt att tas med. Det var länge sedan min stubin var så kort som den är nu – men jag kan samtidigt inte heller riktigt göra någonting åt saken. Att helt plötsligt oflytta eller byta jobb känns lite väl drastiskt – men jag kommer nog inte att palla situationen som den är just nu länge till. Helst vill jag bara stänga in mig i den där lådan för att få vara i fred. Men eftersom jag är bästa polare med Murphy så tenderar det att i praktiken bli helt tvärtom. Jag har inget större önskemål om att vara poppis.

Så om det faktiskt inte uppdateras så mycket här, är det för att jag har så mycket annat att pyssla med. Inte för att jag inte vill. För vill, det vill jag nog mer än på länge.

 

100% effektivt malaria vaccin.

Förutom att jag håller på att leka mer med IFTTT, så leker jag även med möjligheten att låta min RSS-läsare (sedan Google Reader lades ned) spara undan poster jag vill läsa senare till Pocket. Och om jag tycker att posterna är intressanta nog, så stjärnmärker jag dem i Pocket och låter just IFTTT skapa ett utkast på den här bloggen. Då behöver jag bara skriva in mina tankar och kan låta vad bilder jag vill eller den engelska texten kvarstå. Tja, förutom att jag inte får använda bilderna hur som helst – och det är högst dubiöst att jag får plocka texten rakt av.

Dessutom, när jag väl publicerar posten, ska notiser automatiskt postas till Twitter och Facebook. Jag har använt en annan plugin för det tidigare, men vi ska se om IFTTT kan kirra biffen lite snyggt och smidigt.

Hur som helst, forskare verkar nu ha lyckats skapa ett 100% effektivt vaccin mot Malaria. Dels tror jag inte att det är 100%, men det är mest för att jag är lite av en skeptiker. Däremot säger cynikern i mig att 100% av de som skulle behöva ett 100% effektivt skydd mot malaria, knappast kommer att få tillgång till det. Men det här är (förutom vatten och träd) en välgörenhet jag skulle ställa upp på att donera pengar till.

via Pocket http://gizmodo.com/scientists-have-created-a-malaria-vaccine-thats-100-e-1069393748