All posts by admin

Veckouppdatering och vetenskapsnytt.

Så, jag har ju hittat en massa artiklar på the interwebs som jag hade tänkt skriva om. Men som jag aldrig riktigt tar mig tid att sätta mig ned och beskriva. Det innebär ju att det är en hel del “gamla” nyheter, men, jag måste få ur mig mina tankar om grejerna ändå. Så gamla nyheter eller inte, here goes!

Den här första grejen var jag lite skeptisk till vad jag skulle tycka om. Den handlar om Down syndrom och hur man potentiellt kan slå av den där extra kromosomen.  Min första tanke var just att de är ju människor precis som alla andra. Varför skulle världen berövas dessa, oftast helt genomsnälla och godhjärtade människor? Och då läste jag om de följdsjukdomar som dessa vanligen drabbas av. Så för människor, oavsett antalet kopior av kromosom 21, så är det här antagligen ett väldigt intressant fynd. Tydligen har metoden visat sig vara intressant även för Edwards syndrom och Pataus syndrom.

Vad sägs om en kniv som identifierar vad den skär i medan den håller på? Istället för att vänta 30 minuter på att en patolog ska identifiera om en liten bit av en människa innehåller cancerceller eller vanliga celler, så tar det ett par sekunder. Det låter inte bara fiffigt, det verkar dessutom vara verklighet. Jag vet i alla fall att om någon ska rota omkring med en kniv i min skalle, så litar jag mer på en masspektrometeranalys än en människas nakna öga.

HIV. Det tänkte jag inte orda så mycket om. Annat kanske än att de metoder som man nu använder för att försöka mota HIV-monstret i grind, antagligen kommer att vara en metod som är generell och som kan återanvändas för att bekämpa andra monster av liknande natur.

Muskler då? Alla har väl fått lära sig att muskler skapar sin kraft genom den motoriska enheten. När den drar ihop sig skapas kraft. Men tydligen så är det bara halva sanningen. Kunskapen kommer inte att hjälpa muskelbyggare så mycket dock, däremot de som studerar hjärtat och dess sjukdomar.

Mer om hjärtat då? Det är skönt när forskningen inom ett avgränsat område under sina experiment upptäcker någonting helt annat, som inte alls var i linje med vad man hade tänkt sig, men inser det fiffiga i upptäckten och direkt sprider den vidare för någon annan att titta vidare på. Denna orkar jag inte försöka referera själv, men varför skulle jag göra det? Det är ju bara att läsa själv…

Denna historia är dock den som gör mig mest lycklig. Sug på den här karamellen. Att bli av med kärnavfall och göra ny energi av det. Med hjälp av ett supervanligt ämne, i en fissions-miljö som inte är tillnärmelsevis lika farlig som dagens kärnkraft. Det här är bra skit.

Och så här vägde jag den här fina sommarmåndagen:

72 veckor har gått. Helt galet.

Vi kan börja med den riktigt goda nyheten. Nästan fem veckors vila (med lite stretching och lite försiktig rehabiliterande styrketräning) har kurerat mitt knä. En mycket rask promenad, nästan med sug att jogga avverkades under förra veckan och inga smärtor vid rörelse eller tryck har uppstått.

Jag bestämde mig dock att i samma veva låta bli judo och löpning ännu ett tag. Jag är helt säker på att mina överdrifter under en och samma vecka orsakade problemet. Det får bli raska promenader och styrketräning/stretching istället, åtminstone tills vikten droppat ytterligare några kilo. Så lagom till skidsäsongen kommer jag nog vara redo att springa igen. Så då får det väl bli skridsko- och skidåkning istället.

Min kropp har däremot varit i olag på alla andra vis. Efter semestern så har mättnadskänslan upphört och ersatts med den mycket felaktiga “nu är magen fysiskt full, det är inte skönt längre” och det har förstås haft inverkan på vikten (vilket man kan se i grafen nedan). Jag har också varit hungrig alldeles för fort och alldeles för mycket. Visst blev det en del kolhydrater under semestern, men inte värre än vad det varit under andra perioder – och då har omställningen varit ett mycket mindre problem. Så någonting har varit lite mer knasigt än annars. Med start idag så blir det intermittent fasta igen, med ett ungefärligt 6 timmars ätfönster. Samt att jag får ta risken att nöta på mitt flexkonto (som redan är ansträngt) och kämpa för att sova minst 7 timmar per natt, och då helst 8 under den närmaste tiden. Så får vi se om aptitregleringen kommer ikapp sig lite.

Mina prioriteringar …

… är det helt klart någonting knasigt med.

Över de senaste två veckorna har jag hittat en drös artiklar som jag vill dela med mig av och kommentera. Men det blir liksom aldrig riktigt av att jag sätter mig ned och skriver dem. Ett axplock av sånt, som antagligen är gamla nyheter nu, är avstängning av en kromosom, cancersniffande kniv, vad muskelstyrka kommer från, alternativ till uranium/plutonium som drivkraft i kärnkraftverk och förstås hur nära vi är att hitta bot och eventuellt kanske vaccin mot HIV.

Men det får uppenbarligen vänta ytterligare några dar…

Säg vad du menar, gör vad du säger.

Rubriken får bli veckans visdomsord. Säg vad du menar och var sedan konsekvent och gör det du säger. Allt annat är bedrägligt.

Det har varit en kort vecka sedan senaste uppdateringen och det har inte hänt så mycket annat än att jag tänkte att jag skulle prova en kortare promenad. Men just den eftermiddagen började knät göra ont vad jag än gjorde. Happy happy. 🙁

Semestern slut för den här gången…

Det har verkligen varit upp och ned den senaste tiden. Men hur som helst är mina två korta veckors semester över. I år, till skillnad från de flesta andra år, har jag inte längtat tillbaka till jobbet. Det har också varit bland de längsta två veckornas semester jag haft. På ett sådant där bra sätt.

Det har, som vanligt, varit kanonväder under semestern. Ett par dagar har spenderats på en pinnstol i trädgården med en kanna sangria och en bok. Lyssnandes på gamla och nya sommar- och vinterpratare, medan frugan har gjort garnbollar i god tid för julens utsmyckningar.

Kopparpannans whiskyklubb har haft sin sommarprovning. Det blev 6+6 timmars matlagning och förberedelser i torsdags och fredags och ytterligare 8 timmar under lördagen. Mitt tips är att låta bli kängurufilé i framtiden. För mig var den i alla fall riktigt klurig att tillaga så att den blev bra. Jag skyller på grill, ovana och begränsad förmåga att leverera 24 för-, varm- och efterrätter så fort och med så hög kvalitet som möjligt. Nästa gång blir det inte några chansningar av det här slaget.

Söndagen innebar avfärd på årets bröllopsdagsfirarresa. Jag och frugan brukar åka iväg någon natt eller två omkring vår bröllopsdag. Sällan längre än ett landskap bort. Det finns trots allt en hel del att se och göra även i närområdet. Och poängen med dessa resor är ju att vara tillsammans. Den här gången bodde vi på Björkuddens hotell vid Höga Kusten-bron. Fin utsikt, underbar mat och ett antal loppmarknader kunde vi lägga till handlingarna efter de här dagarna. Hembakta bullar på någon obskyr hembygdsgård mitt i ingenstans, serverad av gamla tanter. De bullarna smakar sällan någonting annat än gott.

Då vi kom hem först på tisdag kväll blev det alltså ingen måndagsuppdatering den här veckan. Jag hoppas att ni klarade er ändå.

De senaste dagarna har dock gått i sorgens tecken. Svärmors och frugans hund som nått den respektfulla åldern 14,5 år har under den senaste tiden fått lite för många krämpor. I eftermiddags fick hon därför somna in för gott. Hela den där grejen ger upphov till en massa funderingar hos mig av etisk natur. Men jag hoppar över dem för stunden. Jag behöver lite distans till det hela och då hade jag ändå inget superstarkt band till loppsäcken.

Under min semester med provlagningar och bröllopsdagsresor så lade jag inga som helst band på mig och vad jag stoppade i mig. Det blev inga frosserier och många gånger valde jag bra alternativ även om jag gett mig fritt spelrum om jag så önskade. Men kolhydrater är kolhydrater och de binder vätska. En rejäl viktökning hade jag alltså att förvänta mig och resultatet lät förstås inte vänta på sig, vilket kommer att synas i viktgrafen längre ned.

Den här veckan, eller snarare, på måndag, kommer jag däremot att redovisa en dag-för-dag graf utöver den vanliga viktgrafen. Den kommer ju att se så rolig ut!

Men träning då? Tja, jag har ju haft ett ömmande knä i snart en månad nu. Ni kanske minns, efter att jag bestämde mig för en långpromenad dagen innan jag tränade judo för första gången på ett par år, dagen innan jag spelade softboll (slow-pitch) efter att ha haft ont i fötter och knän från promenaden, väldigt ont i knä och muskelbristning i höger baksida lår samt höger vad samt kraschat på knät till och från i 15 minuter i en specifik scenarioövning på judoträningen.

Jag kunde ju inte gå som folk efter de där tre dagarna. Och mitt knä ömmar fortfarande. Med lite kläm-och-känn samt Google-Fu, hittade jag följande eller som man skulle beskriva det på svenska. Jag tänkte skippa kortisonspruta, tömning och motsvarande i ytterligare någon vecka. När jag testade rekommenderade stretch-övningar insåg jag att där ska jag börja, oavsett allting annat. Även om jag skulle kunna få en quickfix med kortison betvivlar jag att jag skulle hålla problemet borta – speciellt om jag kommer tillbaka till judoträningen och löpningen. Så, stretching och styrketräning får bli min träningsplanering i ytterligare någon vecka eller två.

Det kan förstås så klart vara så att jag är helt ute och cyklar i min självdiagnos. Men med all information jag samlat (och det är från fler ställen än de länkarna ovan) så är det ytterst rimligt. Ja, som kuriosa. Efter att jag haft ont i någon vecka eller så testade jag att simma lite bröstsim för att göra någonting som avlastar viktmässigt men ändå ger träning. Just det problemet jag har, i just den slemsäcksklustret jag har problem med – det kallas även för “breaststroker’s knee”. Alltså ett inte helt ovanligt problem för bröstsimmare. Mycket riktigt, mitt knä mådde ju inte bättre efter ett simpass. Förutom att det var dumt och dåligt, så kändes det som lte grädde på moset i min diagnostiska övning.

Viktgrafen ser för övrigt ut så här (vikt 107,1 på tisdagkvällen):