Projekt, återhämtning och måsten.

En liten bebis vänder inte nödvändigtvis upp och ned på världen. Däremot kan prioriteringar förändras. Hon kommer nästan alltid först. Ett misstag man lätt kan göra som förälder, har jag hört, är att låta sitt barn gå före allt. Att hon skulle vara den absolut högsta prioriteringen.

Det är förstås nonsens att barnet är den högsta prioriteringen. Det är en biologisk drift och det finns gott om incitament att se världen genom den typen av lins. Men det är likväl nonsens.

När jag håller tränar- eller ledarutbildningar brukar jag be deltagarna plocka ut de tre viktigaste personerna i deras liv. Ingen misslyckas med uppgiften, men jag har dessvärre sällan hållit med om resultaten. Det är ytterst ovanligt att någon nämner sig själv på den listan. Och det är tydligen vanligt att man åsidosätter sig själv till förmån för sitt barn.

Men det finns ett skäl till att oavsett språk, land eller flygbolag, så lyder instruktionen, gällande luftmaskerna som kan trilla ned från en lucka i taket, alltid att man ska sätta på sig sin egen mask först, därefter hjälpa de som sitter intill.

Man kan absolut älska någon, eller bli älskad av någon annan utan att älska sig själv, men det underlättar nog. Man kan förstås också ta hand om ett barn utan att ta hand om sig själv, men frågan är hur länge man klarar av det, i alla fall med någon som helst kvalitet.

Så de senaste 10 veckorna ungefär har jag, av och till, funderat på hur jag ska bolla näring, återhämtning, träning och egna projekt. Och förstås funderat mer på vad som är återhämtning. Finns det kanske flera former?

Näringen är given, jag fortsätter på den inslagna vägen, den har tagit mig nästan 40kg på resan, jag mår inte dåligt av kosten och mitt blodsocker är under kontroll. Jag har experimenterat mig genom lika olika varianter och modeller och landat i någonting som fungerar. Intermittent fasta 18/6 på veckodagarna (ätfönster mellan 18.00 och 24.00).  Kanske en MBC om jag råkar vara hemma på lunchen. Jag står mig bättre på eftermiddagen, men det kvittar i princip lika. Jag har inte tillräckligt mycket observationer för att kunna formulera en teori om effekten. Då kostvalet nu är att betrakta som en vana, kan jag inte klassa det som ett projekt längre.

Träning, tja, jag har löst gymkort till sist och börjat experimentera lite med att svinga plåt i olika riktningar. Jag tänkte fortsätta med promenader, kanske ta omvägar till och från jobbet, men nu börjar säsongen då det inte är skitkul att vara ute och gå. Lite av det beror förstås på att jag inte har något vettiga skor. Jag tänkte testa om gåband eller ellipsmaskin på gymmet kan fungera som något form av substitut, men jag betvivlar det. Om det kommer drösvis med snö har jag i alla fall planerat att kava runt lite på mina I-can’t-believe-it-is-not-Vita-Blixten-laggar om tillfälle ges. För träning gäller samma som för näring. Det här är inte ett projekt. Det är ett fundamentalt måste som krävs för att jag ska må bra och bibehålla blodsockerkontroll.

Återhämtning då? Först och främst har vi sömn. Den regleras till viss del av bebis. Här delade jag och frugan på ansvaret så gott vi kunde, speciellt under min inledande föräldraledighet. Nu när jag är tillbaka på jobbet tar frugan helhetsansvar under natten. Om det har blivit truligt några dagar får jag kliva fram och ta mer ansvar så hon får sova lite mer tills det blir balans i tillvaron igen. Men det är klurigt hur som helst med sömnen. Jag har alltid haft lite svårt att somna och dessutom lite svårt att vakna. Jag sover nog som de flesta, men jag tenderar att bli lite förskjuten i sömnmönstret. Jag gör det jag kan i fråga om nedvarvning, undvika skärmstrålning osv, men det ger knapp effekt.

Återhämtning från arbete är lite enklare. Nu behöver jag bara komma hem och få ett leende av min dotter, så spelar det ingen roll vad som hänt på jobbet. Men det är sällan jag tar med mig jobbet hem numera, och när det sker, så är det så gott som alltid av fri vilja. Träning och projekt får också fungera som återhämtning från jobbet.

Återhämtning från familjefaderskapet kanske kan ses som lite klurigare. Det kanske är tabubelagt att ta upp det som ett måste, men för mig som folkilsk introvert behöver jag tid borta även från fru och barn. Har får, återigen, träning och projekt fungera som återhämtning.

Mina projekt skulle jag kunna klassa som återhämtning, men det är inte det primära skälet till att jag väljer dem. De är mina försök till självförverkligande. Att göra någonting helt för mig själv. Jag har landat i fyra projekt som får delar av min tid här och där:

  • Musik. När jag nu nyss fyllde 40 köpte jag mig en fagott. Det instrument jag spelade i musikskolan för 25-30 år sedan. Det instrument som med mina läppar och händer lät som en symaskin enligt Sundsvalls nya kulturdirektör Christer Falk. Vi spelade i samma orkester på den tiden och tiden i bassektionen var nog antagligen det som gjorde att jag har så goda minnen av musicerande. Jag är usel på att spela, men jag har kul. Jag hoppas förstås också att musicerandet kan smitta av sig på dottern en smula.
  • Matlagning. Jag är halvhyfsad på att laga mat, både teoretiskt och praktiskt. Men det är skitkul. Det börjar däremot bli besvärligt för mig att hitta tydliga utvecklingsområden. Jag har däremot fått några uppslag av min fru där hon tycker att jag kan utvecklas, så där har jag fått något att bita i. 😉
  • Programmering. Jag har två programmeringsprojekt som jag har börjat lalla runt lite med. Det håller en annan del av hjärnan igång och skapande är roligt, i de flesta former. Att programmen blir färdiga skulle vara trevligt, men det är inte ett måste. Precis som att jag inte har något mål att bli konsertfagottist.
  • Bloggande. Det här är egentligen en slamkrypare. Det är inte ett måste på något vis, men jag gillar att skriva, dela med mig av tankar och ibland även att provocera. Bloggar är hyfsat bra forum för det. Den här bloggen kommer jag att skriva vidare på. Jag funderar också på att kondensera tankar och erfarenheter av min viktresa i engelsk form på en systerblog till denna. Och jag har också skapat upp embryot till en föräldraskapsblog. Inledningen till denna post kommer nog att dyka upp där, lite mer utfläskad.

Jag tror helhjärtat på att jag måste satsa på mig själv för att vara fru och barn till gagn. Det här blir därför mina stora stenar. De mellanstora stenarna får därför bli familj och jobb. De små stenarna, det är allt det där andra som disk, tvätt och fönsterputsning. Hinner man inte med, får man lösa de problemen på något vis. Det är nog lättare att hyra en fönsterputsare för att nå målet med rena fönster än att hyra en programmerare för att skriva programmen som jag själv vill skriva.

Vad är det för stenar jag pratar om? Titta här. Och videon avslutas lite för tidigt tycker jag. För när det är fullt, finns det fortfarande plats att hälla ned en whisky.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *