Ducka en kula, förlora en annan kula.

Nu är det snart tre månader sedan jag skrev någonting här senast. Ett så långt avbrott har jag inte haft sedan jag sparkade igång bloggen. Det har sina skäl.

Men det beror inte på att jag fyllde 40 i mitten av Augusti, och att efterföljande baksmälla har hållt i sig till idag. Det blev ju ingen fest alls. Det var ju en bebis på väg, planerat en vecka efter min födelsedag. Eftersom bebisar kan vara lite ostrukturerade och inte alls behöver vara sugna på att följa någon som helst planering, så valde jag att skjuta på festen.

Och att jag inte har bloggat beror inte heller på bebisen i sig. Hon dök upp som en stormvind den 24/8 och är en outsinlig källa till glädje och beundran.

Det hela började någonstans i mitten av Juni med en känsla av att någon sprätte med fingret på min vänstra testikel var femte minut. Den var också lite större än vad den borde vara och kanske lite knölig.

Besök på hälsocentralen för koll, därifrån remiss till röntgen för ultraljudsundersökning, vilken blev av en knapp månad senare. Nu gjorde det i alla fall inte ont hela tiden. Några få veckor senare blev jag uppringd av min läkare på hälsocentralen som fått remissvaret. Hon meddelade att hon skrivit en akutremiss till urologmottagningen. Det kunde ju vara vad som helst, i värsta fall cancer.

Det är då det börjar gå undan. Den 7/8 blev jag kallad till urologen. Han meddelade rätt kortfattat att alla knölar i testiklar behandlas som elakartad aggressiv cancer, det vill säga att jag skulle göra mig redo för blodprov för att mäta tumörmarkörer, CT för att kontrollera om eller hur cancern spridit sig samt operation inom kort, för att ta bort testikeln. Han sade också att “Om man nu ska skaffa sig cancer, så är testikelcancer att föredra”.

Redan på plats hos urologen fick jag tid på IVF-mottagningen i Umeå för att lämna sperma som backup om jag skulle bli steril av cancerbehandlingen. Så måndagen den 11/8 tog jag och frugan bilen upp till Umeå för att jag skulle få runka på en toalett och försöka träffa en plastburk. Lyckligtvis var det inga människor på plats där förutom personal. Min fru var ju då höggravid och det skulle ha känts lite skämmigt att då dyka upp på just på en IVF-mottagning. Så nu har jag arvsanlag sparat på flytande kväve nog för att ge möjlighet till ett antal försök att ge min dotter ett syskon, om det skulle behövas.

Väl hemkommen från Umeå låg kallelser till CT och operation i brevlådan. Operation 08.00 på morgonen den 13/8, CTscan klockan 12.30 den 13/8. Jag hade en känsla av att det inte skulle gå att kombinera, med tanke på att senast jag blev opererad så var jag utslagen i 12 timmar. Att rulla mig från uppvak till röntgen ingick nog inte i planen.

Tisdagen den 12/8 var det ett planerat vändningsförsök av bebis, som hade valt att sitta med häcken nedåt. Så under vändningsförsöket försökte jag springa iväg och ta blodproven inför operation, samt könshormon och tumörmarkörer. Jag skulle också försöka hitta någon som kunde ta ett EKG inför operation. Samt förstås boka om CT-tiden, för att slippa kollisionen efter operation.

Och allt detta löste sig under tisdagen. Jag blev ursugen 9 rör med blod (vilket gjorde mig svimfärdig), fick bli rakad på bröstet för att EKG-elektroderna skulle fästa och fick komma till röntgen redan samma dag. En riktigt riktigt yr dag blev det. Och bebisen vägrade dessutom vända sig.

Operation den 13/8. In 08.00, ut 13.00 lite omtöcknad. Med mig därifrån hade jag med mig tre remisser för nya blodprovtagningar, varannan vecka, för att se om tumörmarkörerna förändrades, vilket är ett tecken på att det är mindre cancer i kroppen. Dvs, efter bortplockandet av pungkulan skulle det vara optimalt om markörerna minskade. Jag gick därifrån en pungkula fattigare.

Den 26/8 ringde urologen, två dagar efter att min dotter valde att titta ut. Han gav då beskedet att tumörmarkörerna hade minskat. HCG var inte ens mätbart, vilket var skönt, naturligtvis, då det också visade på att jag inte heller var gravid. CT/röntgen hade också återkommit med sin tolkning av plåtarna, och de kunde inte se någon som helst spridning av cancer. Det här var två dagar efter att bebis hade anlänt så på det hela taget var det här en ganska lycklig och omvälvande vecka.

Det som återstod nu var förstås att få reda på vilken typ av cancer det handlade om, då det skulle styra om eller hur mycket behandling som skulle behöva ges. Kontroll av själva testikeln skulle dessutom också ge ytterligare ett svar på risken för spridning. För även om inga klumpar syns på CT och tumörmarkörerna är låga, kan ändå enstaka celler ha tagit en tripp ut i kroppen och där, efter tid, växa till sig. Resultatet av cellproven beräknades komma 4 veckor efter operation. Efter 6 veckor ringde jag och frågade hur det gick.

Mitt cellprov var svårtolkat och hade skickats till Umeå för närmare granskning. Men jag fick dock beskedet att det inte fanns några tecken på att cancern hade vuxit “åt fel håll”. Det var alltså den tredje indikationen på att cancern inte hade spridit sig, och även om det i sig kändes bra och tryggt, kunde jag ändå inte stoppa mig från att ha ångest i några dagar över en “svårtolkad” tumör.

Idag hade jag till sist fått ny tid hos urolog för att få reda på hur det ligger till och vad som händer framöver. Det var en ovanlig cancerform och med ett namn som jag inte heller minns – och för en gångs skull känns det för mig, som ändå gillar att veta saker, ganska irrelevant. Den tillhörde gruppen non-seminom men är inte aggressiv. Jag kommer inom kort att bli kallad till röntgen för att se om några knölar uppstått samt till onkolog för att diskutera vidare behandling. För det som kan komma att ske är att jag får någon behandlingsomgång med cellgift för att ytterligare minska risken att någonting får fotfäste i kroppen. Ingen tvångsbehandling utan en diskussion. Det känns som om att jag kommer att välja cellgiftsbehandling om onkologen inte avråder. Av samma skäl som jag väljer att köpa försäkringar. Men det är en skräckblandad tanke hur som helst.

När det gäller annat framöver, så kommer det att bli röntgen och blodprov med regelbundenhet, under lång tid framöver, för att hålla koll på saker och ting. Det känns lite trist, men samtidigt ganska bra.

Det har varit en ångestfylld tid det här. Både för mig och för min fru. Beskedet om att få behandling som om det vore aggressiv cancer berör, även om det var tydligt att man gör så oavsett – för säkerhets skull. Och det tre veckor innan beräknad förlossning. Testikelcancer är en av de minst farliga cancerformerna. Däremot inte ofarlig. Det berör naturligtvis också.

Den första natten på sjukhuset efter att min dotter föddes, vankade jag omkring med henne i min famn för att försöka ge henne ro, närhet, tröst och kärlek. Varje steg smärtade operationsärret vid min ljumske och påminde mig om att jag inte hade en aning om hur länge jag skulle få bära omkring henne.

Samtidigt som jag förstår omtanken och viljan att dela visheten i att “ta vara på den här tiden med ditt barn, den kommer aldrig igen”, så har naturligtvis för mig känts lite överflödigt, då mina tankar snarare har varit “kommer jag att få uppleva julen tillsammans med henne? Kommer jag att få se henne växa upp? Kommer hon att minnas mig, eller kommer hennes minne av sin far att vara i formen av ett spyende vårdpaket under cellgiftsbehandling?”

Tro mig, jag har varit väldigt närvarande tillsammans med min dotter.

Jag vill också samtidigt be om ursäkt för alla lögner jag har dragit sedan veckan före midsommar. För varje gång någon frågat hur det är eller hur jag mår, har jag inte svarat ärligt. Jag har mått skit. Jag har varit orolig, rädd och ångestfylld alldeles för ofta.

Men jag har valt att inte dela med mig. Mest för att jag inte skulle ha orkat med blickar, empati eller sympati. Min resa mot hälsa skulle inte handla om cancer. Jag ville inte heller skapa ännu en cancerblogg. I alla fall inte förrän jag vetat vad det verkligen handlat om. Och det vet jag nu. Det verkar som om jag har duckat kulan för stunden.

Så här är jag. Jag har (haft) cancer. Jag är numera en del av en helt annan statistik. Och jag har en pungkula färre än de flesta andra män.

3 thoughts on “Ducka en kula, förlora en annan kula.

  1. Men kära nån 🙁 Inte haft nån aning om det här. Vill skriva en massa smarta saker men lyckas inte riktigt, så jag skickar en stor fet kram istället. KRAM

  2. Svårt att kommentera. Det mesta blir platt. Kramar i alla fall! Ta hand om varandra (snacka om att slå in öppna dörrar :-)!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *