En av så många sjukdomar i vårt “civiliserade” samhälle.

Det känns redan på förhand som mitt tyckande i det här inlägget kommer att bli ganska hatfullt. Hat är ett starkt ord, men på något vis tycker jag att det starkare beskriver de känslor som uppstår i min mage än alternativ som “ogilla” eller “avskyr”.

Någonstans har det gått väldigt fel i vårt samhälle. Den här gången skyller jag främst på vänskapskorruption eller bara ren och skär inkompetens. Jag tror jag börjar med mina egna erfarenheter och anekdoter.

Under mitt snart 20-åriga arbetsliv har jag stött på en stor andel inkompetenta chefer. Sådana där som får ett ansvar (som de tar alldeles för lätt på, eller som de driver in absurdum) och ett mandat (som de antingen inte vågar nyttja, alternativt exploaterar på vidriga vis). Gemensamt för dessa är att de inte litar på sin omgivning, kollegor på samma nivå likväl som underställda. Dessa chefer har blivit itutade, antagligen vid tjänstetilldelningen, hur tungt de ska känna att ansvaret vilar på deras axlar. De känner en skräck för att göra fel och behöva stå till svars och utövar därefter, regelmässigt snarare än undantagsmässigt, en kontroll på sina underställda för att inte tappa greppet. Ett grepp som de aldrig kommer att ha eller få. Det är en ytterst korkad idé att en chef ska kunna kontrollera sin omgivning för att kunna uppvisa en god fasad uppåt i organisationen. I normala fall tappar dessa chefer snart sin kontroll, vanligtvis också främst sina kompetenta anställda.

Alternativet till att de anställda inte lämnar sitt arbete skulle kunna vara för att det finns tillräckligt med kompenserande faktorer för en usel chef. Det tenderar då till att chefen ses som en marionett inte värd att ta på allvar samt att produktionskapaciteten hos den anställda gravt sjunker, för att landa någonstans omkring en bottennivå av vad som är acceptabelt i den lokala företagskulturen.

Under mitt snart 20-åriga arbetsliv har jag sett detta upprepas på så många olika ställen, och under så många chefer. Dessvärre diskuteras det inte. Det är ju svagheter eller inkompetens som då skulle belysas.

Frågan är hur dessa chefer faktiskt får dessa jobb, och hur dessa chefer känner sig nöjda med sina anställda? Jag vet inte, jag är tillbaka till vänskapskorruption. Eller kanske minsta-motståndets-lag. Man gör det man måste för att göra organisationshierarkin uppåt tillräckligt nöjda. Och så blir det bra så.

Nog om chefer som aldrig borde ha fått bli chefer. Nu till ekonomer och controllers. De som borde vara rådgivande men på något vis faktiskt är de som bestämmer. De som alltid vill införa mer kontroll, mer mätvärden och mer administration där det i praktiken inte borde finnas. Dessa personer har ett synfält som är begränsat i bredd och i längd. Som att rulla ihop en strut av ett A4-papper och därefter sätta den konens botten mot ansiktet.

Man tittar på kvartalsrapporter och drar slutsatser av det. Man planerar budget för ett år i taget, möjligen med prognoser på längre sikt. Men den stora bilden tas aldrig riktigt med. Investeringar är aldrig investeringar utan det är tärande utgifter. Allting ska kunna räknas hem, men då är det i bokföringspärmarna det ska synas, för abstrakta, eller mänskliga, värden har eller får aldrig någon större tyngd.

Överhuvudtaget råder det en generell brist på långsiktigt eller holistisk tänkande eller planerande. Antagligen för att vi lever i en värld med kvartalsrapporter och årsbudget. Med beslutsfattare som är fega, rädda eller helt enkelt oförmögna att lita på kompetenta rådgivare.

Då och då dyker det upp någon som tänker lite större och lite längre. De drunkar som oftast i ett brus av trams. Även om jag inte är något större fan av dubbelmoralens huvudorganisation¹ Lärarförbundet, så publicerade de en artikel som berör mycket av det jag skrivit ovan, men också det utanförskap som kostar samhället så in i helvete mycket pengar – förutom då förstås, att det misshandlar människor på ett sätt som inte borde höra hemma i ett samhälle som anser sig vara civiliserat.

Läs den här artikeln, är ni snälla. Generalisera idéerna som finns i den och ta med till din egen arbetsplats. Höj blicken lite och se ett längre och större perspektiv. Gör en konsekvensanalys som löper över 5, 10 eller 20 år, och försök förutspå vilka ändringar vi kan göra idag? Det behövs visionärer och rådgivare. Är vi fler kanske vi kan betrygga och påverka en hjord av svaga chefer, med ekonomer som backar upp dem, som sätter stopp för innovation eller långsiktighet.

För övrigt borde tidrapportering, i möjligaste mån, skrotas. En större form av missförtroende mot en anställd kan jag nästan inte tänka mig.

¹) Lärarförbundet är den fackliga organisation i Sverige som accepterar medlemmar som arbetar inom skolväsendet men som inte har lärarbehörighet. I varje ledare (lätt raljerande) under det antal år som jag var medlem så uttalade man sig å det starkaste att obehöriga lärare är en av källorna till skolans undergång. Att generalisering är en ganska dum grej, skulle man ju kunna hoppas att skolade akademiker hade lärt sig att identifiera och undvika.

Under mina år som lärare stötte jag på ett antal behöriga lärare som jag verkligen hoppas inte får sin licens eller tappar den så fort som möjligt på grund av deras vidriga människosyn. Dessa lärare tenderar också att vara minst benägna att vilja att eleverna ska få sätta betyg på sina lärare. Jag ser ett samband. Det skulle vara roligt om det utfördes en studie på det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *