Jag lever. Faktiskt.

Nu är det mer än en månad sedan jag skrev någonting. Tro det eller ej, men jag som anser mig vara en venerabel ordbajsare har haft någonting jag mest kan likna vid skrivkramp. För jag tycker mig ändå ha massor att säga, berätta eller tycka till om.

En kort sammanfattning över sommarens manövrar, men egentligen lite tidigare. Någonstans i början av maj insåg jag att jag måste ta min diabetes-2 på lite mer allvar. Eller faktum är, helt på allvar. Det är kroniskt och även om har kan kostreglera mitt blodsocker bör jag verkligen inte göra undantag. De där små avstegen försöker jag låta bli med. Helt. Den vinsten av att smaka någonting sött eller kolhydratstint är inte värt rigida blodkärl, risk för amputation av fötter, nervskador, blindhet eller kraftigt förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdom. Ingalunda.

Truga på mig socker, efter att jag vänligt men bestämt avböjt, och jag kommer troligen att slå dig på käften. Vill du mig illa, vill jag dig illa. Så enkelt är det. Min kropp har varit min lekplats under ungefär 25 års tid. Nu är det dags att ta hand om kroppen.

Jag äter inte ogod mat och jag är bara hungrig strax innan jag äter. Det går ingen nöd på mig ur det perspektivet. Det jag “offrar” är ingenting jämfört med jag “vinner”. Visst kan jag sukta när du smäller i dig en glass bredvid mig, eller tar en tårtbit till. Det skadar antagligen inte dig som har en normal metabolism. Det skulle skada mig. Jag vet om det, därför blir det lätt, och sedan jag vaknade upp på riktigt nu i Maj – ännu lättare, att avstå.

Jag gjorde, precis som jag skrev i mitt senaste inlägg, comeback på judomattan. 40 sekunder in i uppvärmningen fick jag en rätt bristning i vaden. Knät var det dock inget problem med…

Kryckor i knappt en vecka. Begränsad rörlighet i ytterligare en vecka. Inte full rörlighet efter tre veckor. Idag fungerar vaden som tidigare. Jag kunde till och med jogga kortare sträckor häromdagen. Jag behöver däremot köpa nya skor. De jag har nu är lite trötta efter 50+ mil promenad.

För övrigt vägde jag 96,9 i eftermiddags, vilket innebär att jag har tappat 32,6 kilo sedan min toppnotering. Och omkring 17 kg har jag kvar till min slutmålvikt. Sedan i maj har jag då tappat omkring 10 kg. Jag hade gått upp till omkring 107 kilo då, efter att ha legat omkring 104 kg i över ett år.

Jag kommer inte att hinna gå ned all vikt jag hade tänkt mig till dess vår tjej anländer i slutet av augusti. Men det gör inget. Om allt går som det skall kommer jag att kunna vara en frisk, aktiv och glad pappa ändå, sedan får vikten trilla av i den takt den vill.

Om mindre än en månad fyller jag 40 år. Då blir det automatisk hälsokontroll. Man kanske skulle kunna tycka att jag redan står under läkaruppsikt. Men jag har inte tagit ett blodprov eller blodtryck sedan i september ifjol. I ett annat ärende på hälsocentralen fick jag reda på att; efter att ha lämnat ett 24-timmars blodtryck med så bra resultat som jag hade, bryr sig inte HC särskilt mycket om att följa upp inom ett år. Det är svårt att paja sådana fina värden. Det är väl bra att höra. Det hade kanske varit bättre om jag fått reda på det redan i höstas…

Och nu närmast ser jag mest fram mot att skrivkrampen kanske släpper lite. Den som lever får se.

2 thoughts on “Jag lever. Faktiskt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *