Monthly Archives: July 2014

Appropå älgjakten.

En annan grupp människors motiv  jag då och då ställer mig lite tveksam till är jägare. Inte nödvändigtvis alla, men en och annan finns det nog som har lite dubiösa skäl till att få gå ut i skogen och döda djur.

Den här nyheten [Varning, möjligen otäck bild] mottog jag med glädje. Jag har däremot en känsla av att det inte riktigt var så den mottogs av alla. När man läser texten så blir jag fundersam på vad som är bra eller inte…

Nya vargar och nya revir ger större uttag ur älgstammen. Jaktlagen i Värmland drabbas nu hårt och Svensk Jakt rapporterar om ytterligare jaktlag som ställer in höstens älgjakt efter nyligen genomförd inventering.

[…] Fler älgar än så ger möjlighet till ett jaktligt uttag men med en bräcklig resurs som vilt är det bra att ha väl tilltagna marginaler innan eventuell jakt planeras.

Ok. Varför släpper vi ut folk i skogen för att skjuta älg? Jag levde under villfarelsen av att det handlade om sk viltvård. Att djuren inte ska bli för många och därmed ställa till med oreda i skogen och skapa ekonomiska skador för människan? Det sistnämnda vet jag inte om jag egentligen tycker är ett bra argument. Naturen tenderar att vara självreglerande i någon mån. Att älgarna knaprar på träd kan jag tycka är deras rättighet. Människans intresse av att tjäna pengar borde vara sekundärt. Jag kan ju också, i viss mån, i alla fall fundera över om någon människa borde få äga mark ur ett vinstperspektiv. Men nu är jag kanske lite för idealistisk.

Naturen är självreglerande. Det som har hänt i Värmland är att vargstammen har vuxit till sig så pass att det finns “lagom” mycket älg. Dvs jägarna behöver inte viltvårda. Är det inte en gigantisk framgång? Naturen har hittat en acceptabel balans? Dessvärre är ju balansen bestämd av några människor som säger hur många älgar per yta som är lagom, vilket i sig kanske är lite knasigt. Men hur som helst, jägarna behöver inte krypa ut i skogen och döda djur. Det är balans!

Men, kommentarerna omkring nyheten att ett jaktlag fått ställa in, innehåller bestörtning över att vargen tar över. Människan och hennes frysboxar skulle då, med någon oerhört galen logik vara viktigare än ekvilibrium i naturen? Eller är det bara maktkicken av att få döda levande djur? Någon genetisk kvarleva sedan tiden vi var jägare/samlare? Näe, antagligen inte. Det är nog en förhållandevis stor andel människor som inte har en genetisk drift att döda djur.

Så för att klargöra min ståndpunkt. Jag är för skyddsjakt och viltvård. Jag är för att naturen får balansera sig själv. Kan vi påskynda balansen, varför inte? Vilt från skogen kan vara bland det nyttigare kött människan kan få i sig i denna tidsålder.

Jag är däremot mot folk som har vapen och vill döda saker och deras främsta skäl att bli upprörd är för att naturen balanserar sig själv i den näringskedja som naturen avser ska finnas. Jag anser inte heller att varg är ett ondsint djur. Den lever i sitt ekosystem och skulle antagligen vara ganska ostört och obemärkt om vi inte samlade ihop mat till den i stora hagar eller skickar de vargnedavlade hundarna i dess väg. Jag kan absolut känna empati för de som förlorar uppfödda tamdjur som lamm eller hund till varg. Men man kan inte riktigt beskylla eller hata vargen för det.

Söker man problem, hittar man problem.

Jag kan inte minnas att jag läst en enda artikel av Expressens Anna Bäsén som jag har köpt rakt av. Hon har, anger hon själv, varit medicinreporter i över 10 år. Jag har naturligtvis inte lagt allting på minnet. Jag orkar inte heller kritisera varje dumhet jag hittar i media, men just denna hade jag lite svårt för att släppa förbi. Visserligen tog det en stund innan jag valde att kommentera (artikeln publicerades i slutet av Maj), men det beror faktiskt främst på om mina egna bryderier angående det vitt spännande begreppet “feminisim”. Fast det här kanske är mer genus. Eller nåt. Hur som helst, jag störde mig på lite av de djupare skälen till att Bäsén skrev artikeln. Och det är väl det jag tänkte försöka förmedla mina tankar om.

Artikeln först, om den inte blir läst, så kommer mina tankar nog att se ytterst osammanhängande ut. Å andra sidan, de kommer säkert att se osammanhängande ut ändå.

Först och främst, letar man efter problem så kommer man att hitta problem. Går man omkring och tittar i mäns skrev så ökar nog risken att se någon som kliar sig i skrevet. Men Anna Bäsén är nog väldigt uppmärksam och identifierar rörelser hos andra i gymmet vilket gör att identifieringen av klådan och dess åtgärd blir enklare.

Jag kräks lite i munnen efter kvällens gympass. Varför detta oskick bland män i olika åldrar att springa runt och ogenerat gräva runt i skrevet?

Jag kräks lite i munnen efter att ha läst din artikel, Anna.

Jag ska återgå till att analysera artikeln i lite mer detalj, men jag tänkte först fundera lite omkring vad problemet verkligen är, och hur det uppstått.

Först och främst, alla som läser den här artikeln har kommit till genom befruktning. Vi bortser från jungfrufödsel och provrörsbarn. Det förstnämnda återkommer jag, i viss mån till, men det andra är endast en kompensation där det naturliga förloppet inte har fungerat. Ett resultat av teknik snarare än något som har etisk grund.

För min första och största kritik är just det omkring moral. Dina föräldrar hade sex. Det är så en befruktning går till. När någon annonserar sin graviditet eller visar upp sitt lilla barn är det, antagligen, ganska sällan någon tänker eller utbrister: “Ah, ni har haft sex!” – för det vet vi vuxna människor.

I normalfallet är vi människor utrustade med dessa fortplantningsorgan, precis som vi i normalfallet har ett par öron, knappa två dussin fingrar och tår. Bröstvårtor och näsborrar. Det är kroppsdelar som vi alla har. Ibland kliar det i örat, ibland kliar det på näsan och ibland kliar det i skrevet. Kan vi konstatera att det inte är så konstigt? Bäsén beskriver ju också hur det inte är konstigt att det kan klia – men hon tycker att man ska gå undan och göra det i det fördolda.

Så känner nog de flesta spontant. Bäsén påstår att män är dåliga på det och kvinnor har den goda smaken att göra det. Men varifrån kommer denna spontana idé att skyla sig eller gå undan och göra det i det fördolda?

Kultur, så klart, det finns ingenting biologiskt naturligt att skyla sig eller gå undan för att klia sig i skrevet. Barn gör det när-, var- och hursomhelst. De vuxna tar ur dem detta. För att det är en del av vår kultur. Och det gör mig i någon mån väldigt förbannad. För det är inte naturligt. Vi fogar oss in i en obsolet kultur med obsoleta värderingar.

Bäsen tillfogar, som för att understryka att vi ska leva i det förgångna:

(Är barnet tillräckligt gammalt bör föräldern förklara att det är en sak man lämpligen gör ensam, av hänsyn till andra människor som annars kan bli generade.)

Fast det är ju inte den kulturen vi vill ha. Vi vill väl(?) ha en kultur där det som är naturligt får vara naturligt? Vi ska väl kunna få vara vilka vi är och reagera på våra fysiska förnimmelser utan att behöva ta hänsyn till en kultur och ett värdesystem som har haft slaveri, kvinnoförnedring, dödsstraff och orsaken till mängder av krig som andra rättesnören?

Samma kultur som anser att:

  • Kvinnan ska tiga i församlingen (1 Kor 14:34,35)
  • Kvinnan inte ska undervisa (1 Tim. 2:12)
  • Homosexualitet är illa (Rom 1:26,32)

Den kultur som vår lagbok i mångt och mycket är baserad på och den kultur som genomsyrar vår vardag på ett oändligt antal vis. Nu är jag inte anti-kristendom eller anti-religion i någon högre grad, men det sätt vi ser på människan, under det värdesystemet, står inte i linje med rim och reson. I min värld är ingen kroppsdel fulare eller med skamfylld än någon annan. Att klia sig i skrevet, dra i en örsnibb, bröstvårta eller penis borde vara egalt. Både för män och för kvinnor.

Och det är här min kritik växer sig som starkast. Att fortsätta underhålla en kultur av att könet, eller någon annan del av kroppen, ska skylas eller vara förknippad med skam, är att rota oss kvar i idéer om att biologiska skillnader har en betydelse för människors lika värde. Det ÄR en skillnad i biologi. Där människan är i evolutionen behövs en man och en kvinna för att skapa avkomma. För jag tror inte på jungfrufödsel. I vårt samhälle tillåter vi att ett samkönat par får tillgång till barn. Det är också bra. Det visar ytterligare på att vi som kultur accepterar människors lika värde. Men att själva könsorganen skulle vara mer heliga eller skamfylla än någonting annat, det är en värdering vi har ärvt ned i generationer som det verkligen är dags att börja luckra upp.

Bäsén skriver vidare:

Aldrig någonsin har jag sett en kvinna rota runt i trosorna på motsvarande sätt.

Det är för att du inte har letat efter det som problem. De flesta av reaktionerna vid klåda eller motsvarande är tämligen reflexbaserade. Men det blir naturligtvis en mycket sämre artikel om du inte kan vidmakthålla könsmaktsordningen och då beskylla män för de känslolösa äckel de är.

Bäsén kategoriserar vidare några olika typer, varav denna stack ut:

Machorotaren.

Står överdrivet bredbent och joxar runt i brallorna ogenerat, demonstrativt och länge. Gärna medan han stirrar på kvinnliga gymbesökare. (Är därmed förstås inne på det som enligt lag klassas som sexuellt ofredande.) Drar också gärna i grupp med sina kompisar när de hänger kring en maskin, när han går eller, tja, mest hela tiden.

Det här är ju, misstänker jag, skrivet i en populistisk och raljerande ton. Men för skojs skull tar jag här krönikören på allvar.

Nej, det är så klart inte ok med någon som står och onanerar över dig eller dina “systrar”. Skulle du ha reagerat på samma vis om personen onanerade över någon av hans “bröder”? Jag hoppas det, men jag tvivlar.

Och här ser ju jag också någon form av gräns. Om det kliar, så vill jag klia. Ingen ska ens behöva reflektera över det. För det borde inte ses som sexuellt, skamfullt, onaturligt eller ens udda. Detsamma gäller dig om något av dina könshår fastnat i bindans klister. Rätta till det. Du ska inte behöva gå en meter för att korrigera det. Det är en onödig plåga och det ska naturligtvis inte vara det minsta lilla skamfyllt eller pinsamt.

Bäsén avslutar med:

Snopp-dragandet är helt enkelt ett respektlöst skitbeteende. Det hör inte hemma på gymmet, eller i andra offentliga rum. Skärpning!

Bäsén, att underhålla könsmaktsstrukturerna är ett respektlöst skitbeteende. Du hyllar en obsolet värdegrund, vidgar klyftan och river bron som vi andra försöker bygga för en modern kultur och ett modernt samhälle där vi kan se och respektera alla människor för vilka de är. Det hör inte hemma i något offentligt eller stängt rum. Skärpning!

Men vad fan vet jag? Jag är ju bara ett gubbslem med kliande pung…

En av så många sjukdomar i vårt “civiliserade” samhälle.

Det känns redan på förhand som mitt tyckande i det här inlägget kommer att bli ganska hatfullt. Hat är ett starkt ord, men på något vis tycker jag att det starkare beskriver de känslor som uppstår i min mage än alternativ som “ogilla” eller “avskyr”.

Någonstans har det gått väldigt fel i vårt samhälle. Den här gången skyller jag främst på vänskapskorruption eller bara ren och skär inkompetens. Jag tror jag börjar med mina egna erfarenheter och anekdoter.

Under mitt snart 20-åriga arbetsliv har jag stött på en stor andel inkompetenta chefer. Sådana där som får ett ansvar (som de tar alldeles för lätt på, eller som de driver in absurdum) och ett mandat (som de antingen inte vågar nyttja, alternativt exploaterar på vidriga vis). Gemensamt för dessa är att de inte litar på sin omgivning, kollegor på samma nivå likväl som underställda. Dessa chefer har blivit itutade, antagligen vid tjänstetilldelningen, hur tungt de ska känna att ansvaret vilar på deras axlar. De känner en skräck för att göra fel och behöva stå till svars och utövar därefter, regelmässigt snarare än undantagsmässigt, en kontroll på sina underställda för att inte tappa greppet. Ett grepp som de aldrig kommer att ha eller få. Det är en ytterst korkad idé att en chef ska kunna kontrollera sin omgivning för att kunna uppvisa en god fasad uppåt i organisationen. I normala fall tappar dessa chefer snart sin kontroll, vanligtvis också främst sina kompetenta anställda.

Alternativet till att de anställda inte lämnar sitt arbete skulle kunna vara för att det finns tillräckligt med kompenserande faktorer för en usel chef. Det tenderar då till att chefen ses som en marionett inte värd att ta på allvar samt att produktionskapaciteten hos den anställda gravt sjunker, för att landa någonstans omkring en bottennivå av vad som är acceptabelt i den lokala företagskulturen.

Under mitt snart 20-åriga arbetsliv har jag sett detta upprepas på så många olika ställen, och under så många chefer. Dessvärre diskuteras det inte. Det är ju svagheter eller inkompetens som då skulle belysas.

Frågan är hur dessa chefer faktiskt får dessa jobb, och hur dessa chefer känner sig nöjda med sina anställda? Jag vet inte, jag är tillbaka till vänskapskorruption. Eller kanske minsta-motståndets-lag. Man gör det man måste för att göra organisationshierarkin uppåt tillräckligt nöjda. Och så blir det bra så.

Nog om chefer som aldrig borde ha fått bli chefer. Nu till ekonomer och controllers. De som borde vara rådgivande men på något vis faktiskt är de som bestämmer. De som alltid vill införa mer kontroll, mer mätvärden och mer administration där det i praktiken inte borde finnas. Dessa personer har ett synfält som är begränsat i bredd och i längd. Som att rulla ihop en strut av ett A4-papper och därefter sätta den konens botten mot ansiktet.

Man tittar på kvartalsrapporter och drar slutsatser av det. Man planerar budget för ett år i taget, möjligen med prognoser på längre sikt. Men den stora bilden tas aldrig riktigt med. Investeringar är aldrig investeringar utan det är tärande utgifter. Allting ska kunna räknas hem, men då är det i bokföringspärmarna det ska synas, för abstrakta, eller mänskliga, värden har eller får aldrig någon större tyngd.

Överhuvudtaget råder det en generell brist på långsiktigt eller holistisk tänkande eller planerande. Antagligen för att vi lever i en värld med kvartalsrapporter och årsbudget. Med beslutsfattare som är fega, rädda eller helt enkelt oförmögna att lita på kompetenta rådgivare.

Då och då dyker det upp någon som tänker lite större och lite längre. De drunkar som oftast i ett brus av trams. Även om jag inte är något större fan av dubbelmoralens huvudorganisation¹ Lärarförbundet, så publicerade de en artikel som berör mycket av det jag skrivit ovan, men också det utanförskap som kostar samhället så in i helvete mycket pengar – förutom då förstås, att det misshandlar människor på ett sätt som inte borde höra hemma i ett samhälle som anser sig vara civiliserat.

Läs den här artikeln, är ni snälla. Generalisera idéerna som finns i den och ta med till din egen arbetsplats. Höj blicken lite och se ett längre och större perspektiv. Gör en konsekvensanalys som löper över 5, 10 eller 20 år, och försök förutspå vilka ändringar vi kan göra idag? Det behövs visionärer och rådgivare. Är vi fler kanske vi kan betrygga och påverka en hjord av svaga chefer, med ekonomer som backar upp dem, som sätter stopp för innovation eller långsiktighet.

För övrigt borde tidrapportering, i möjligaste mån, skrotas. En större form av missförtroende mot en anställd kan jag nästan inte tänka mig.

¹) Lärarförbundet är den fackliga organisation i Sverige som accepterar medlemmar som arbetar inom skolväsendet men som inte har lärarbehörighet. I varje ledare (lätt raljerande) under det antal år som jag var medlem så uttalade man sig å det starkaste att obehöriga lärare är en av källorna till skolans undergång. Att generalisering är en ganska dum grej, skulle man ju kunna hoppas att skolade akademiker hade lärt sig att identifiera och undvika.

Under mina år som lärare stötte jag på ett antal behöriga lärare som jag verkligen hoppas inte får sin licens eller tappar den så fort som möjligt på grund av deras vidriga människosyn. Dessa lärare tenderar också att vara minst benägna att vilja att eleverna ska få sätta betyg på sina lärare. Jag ser ett samband. Det skulle vara roligt om det utfördes en studie på det.

Dagens WTF (What The Fuck) – när världen är lite lite för knasig.

WTF 1

I godan ro, kanske i glada vänners lag, så går du på en välrenomerad restaurang för att inta en bit mat. Det är ingalunda någon sylta så du förväntar dig självfallet ett, minst, adekvat bemötande och bra mat.

Men det slumpar(?) sig så att servicen inte motsvarar dina förväntningar – faktum är att du upplever dig vara ganska dåligt bemött, kanske nonchalerad, eller får dina frågor besvarade på suckande utandning. Det blev helt enkelt inte en så bra upplevelse som du hade kunnat hoppas på.

Idag är det enkelt att skriva en recension och få den spridd. Facebook, Foursqare eller Yelp har alla enkla mobila lösningar för att identifiera en plats och skriva vad man tycker om det. Men uppenbarligen ska man vara försiktig med att göra det. I just exemplet ovan så handlade det om en vanlig matbloggare från Frankrike. Läs själv, vettja.

WTF 2

Jag har antagligen inte nått sådan mognadsgrad när det gäller tolerans och förståelse att jag kan förstå resonemangen fullt ut i denna historia, men nog är det någonting som är knas här.

För kontentan för den åtalade är att är man tillräckligt skvatt galen, fullständigt otillräknelig, kan man inte ställas till svars för sina handlingar. Det tycker jag idag kan förefalla helt orimligt, men jag kan ändå ha viss förståelse för resonemanget. Jag har inte kollat upp vad juridiken säger om andra sammanhang där en person som begår brott inte har varit helt medveten, t ex sömngångare. Men visst, jag kan förstå, i någon mån, att man kanske inte ska kunna lastas med att ha haft fullt uppsåt.

Men ur offrets perspektiv blir jag helt förvirrad. Jag kan alltså bli nedhuggen, var som helst, när som helst, utan att någon står till svars. Jag får inte ens rätt till skadestånd. Om den skvatt galne, i det här fallet, faktiskt inte är i en psykos 100% av tiden, så måste ju även denne person troligen känna någon form av ånger. Å andra sidan, den teorin baserar jag ju på att alla människor har något gott i sig.

Som Bodström tänker, så vill han ställa sjukhuset till svars. Det kanske finns en poäng i det, att rutiner måste granskas och förändras. Man får ju däremot inte något svar på hur förloppet gick till, det kanske inte skulle ha hjälpt ändå. Eller det kanske hade varit en polis som blivit manglad, eller en psyksjuk patient som istället blivit manglad av polisen.

Men för mig blir situationen i sin helhet ett ända stort WTF. Att man kan bli nedhuggen på öppen gata (eller stängd korridor) och rättsväsendet anser att “Det är väl helt ok. Bit ihop.”

 

Jag lever. Faktiskt.

Nu är det mer än en månad sedan jag skrev någonting. Tro det eller ej, men jag som anser mig vara en venerabel ordbajsare har haft någonting jag mest kan likna vid skrivkramp. För jag tycker mig ändå ha massor att säga, berätta eller tycka till om.

En kort sammanfattning över sommarens manövrar, men egentligen lite tidigare. Någonstans i början av maj insåg jag att jag måste ta min diabetes-2 på lite mer allvar. Eller faktum är, helt på allvar. Det är kroniskt och även om har kan kostreglera mitt blodsocker bör jag verkligen inte göra undantag. De där små avstegen försöker jag låta bli med. Helt. Den vinsten av att smaka någonting sött eller kolhydratstint är inte värt rigida blodkärl, risk för amputation av fötter, nervskador, blindhet eller kraftigt förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdom. Ingalunda.

Truga på mig socker, efter att jag vänligt men bestämt avböjt, och jag kommer troligen att slå dig på käften. Vill du mig illa, vill jag dig illa. Så enkelt är det. Min kropp har varit min lekplats under ungefär 25 års tid. Nu är det dags att ta hand om kroppen.

Jag äter inte ogod mat och jag är bara hungrig strax innan jag äter. Det går ingen nöd på mig ur det perspektivet. Det jag “offrar” är ingenting jämfört med jag “vinner”. Visst kan jag sukta när du smäller i dig en glass bredvid mig, eller tar en tårtbit till. Det skadar antagligen inte dig som har en normal metabolism. Det skulle skada mig. Jag vet om det, därför blir det lätt, och sedan jag vaknade upp på riktigt nu i Maj – ännu lättare, att avstå.

Jag gjorde, precis som jag skrev i mitt senaste inlägg, comeback på judomattan. 40 sekunder in i uppvärmningen fick jag en rätt bristning i vaden. Knät var det dock inget problem med…

Kryckor i knappt en vecka. Begränsad rörlighet i ytterligare en vecka. Inte full rörlighet efter tre veckor. Idag fungerar vaden som tidigare. Jag kunde till och med jogga kortare sträckor häromdagen. Jag behöver däremot köpa nya skor. De jag har nu är lite trötta efter 50+ mil promenad.

För övrigt vägde jag 96,9 i eftermiddags, vilket innebär att jag har tappat 32,6 kilo sedan min toppnotering. Och omkring 17 kg har jag kvar till min slutmålvikt. Sedan i maj har jag då tappat omkring 10 kg. Jag hade gått upp till omkring 107 kilo då, efter att ha legat omkring 104 kg i över ett år.

Jag kommer inte att hinna gå ned all vikt jag hade tänkt mig till dess vår tjej anländer i slutet av augusti. Men det gör inget. Om allt går som det skall kommer jag att kunna vara en frisk, aktiv och glad pappa ändå, sedan får vikten trilla av i den takt den vill.

Om mindre än en månad fyller jag 40 år. Då blir det automatisk hälsokontroll. Man kanske skulle kunna tycka att jag redan står under läkaruppsikt. Men jag har inte tagit ett blodprov eller blodtryck sedan i september ifjol. I ett annat ärende på hälsocentralen fick jag reda på att; efter att ha lämnat ett 24-timmars blodtryck med så bra resultat som jag hade, bryr sig inte HC särskilt mycket om att följa upp inom ett år. Det är svårt att paja sådana fina värden. Det är väl bra att höra. Det hade kanske varit bättre om jag fått reda på det redan i höstas…

Och nu närmast ser jag mest fram mot att skrivkrampen kanske släpper lite. Den som lever får se.