Nu har jag och min kropp en fejd – på riktigt…

Ok, jag måste göra ett återbesök till min ångest, den som drabbade mig för snart två veckor sedan. För idag har jag insett att jag och min kropp inte är överens. Faktum är att nu under dagen har jag insett att min kropp faktiskt har förklarat krig mot mig.

Låt mig beskriva en tidslinje.

Tisdagen den 15/4 tog jag mig en löptur. Två timmar efter att jag kom hem hade min puls fortfarande inte gått ned. Jag kände mig orolig i kroppen och väldigt medveten om att pulsen var hög. Jag hade slarvat och inte kontrollerat hur pulsen var på morgonen, vilket jag har för vana att göra. (En högre morgonpuls än vanligt kan vara indikation på att man har en infektion i kroppen, och därför ska ta det lugnt). Så jag kunde inte avgöra om jag faktiskt hade slitit på kroppen på ett sätt jag normalt inte skulle ha gjort. Det tillsammans med min allmänna hälsooro gjorde så klart att mina tankar och funderingar skapade mer oro för mitt tillstånd och därmed ökade pulsen och blodtrycket till dess att jag fick ett panikångestanfall av en oro jag inte kunde stilla.

Det här fortsatte då i olika grad de nästkommande dagarna, det kombinerat med smärta i bröstkorgen. Och smärta i bröstkorgen är någonting jag haft i bra många år vid det här laget. Det är ett resultat av usel ergonomi vid datorer och framfallande axlar. Det behöver jag bara räta upp mig, trycka lite på bröstmusklerna för att kunna direkt avfärda som ett bröst- och inte ett hjärtmuskelproblem. Men varje gång det hugger till, så sätter en orostanke igång. Och så startar karusellen till dess jag kan hitta något som kan distrahera mig tillräckligt.

På måndagen den 21/4 blev jag less nog. Jag har rationellt insett att det är panikångest och inte ett felande hjärta. Jag försöker då justera mina levnadsvanor lite grann.

På tisdagen den 22/4 drabbas jag av yrsel/lightheadedness, oro, kalla fötter och händer, lätt illamående och avsaknad av aptit. Jag sov dåligt, kände mig nervös och nedstämd.

På torsdagen den 24/4 ringde jag HC och fick en tid nästan två veckor bort i tid, som jag skrev om häromdagen. Är de inte oroliga, är inte jag orolig. BP och puls normaliserade sig rätt omedelbart. Min “riktiga” ångest hade då gått över.

Men dock kvarstod  lightheadedness, rastlöshet, oro och sömnproblemen. Fortfarande väldigt dålig aptit. (Jag har gått ned i vikt under de gångna dagarna, vilket var en av idéerna med att ändra levnadsvanor).

Just nu har jag inga symptom av oro kvar och jag har inte haft några de senaste 6 timmarna. Det känns inte i kroppen som att det skulle ändra sig heller.

Så vad gjorde jag den 21/4? Jag gjorde fel. FEL. Jag fördunklade mina chanser att kunna utvärdera symptom för vad de är och förändrade saker som jag vet ger biverkningar. Men. Inte de biverkningar jag tänkt mig eller förväntat mig.

Jag minskade kaloriintaget drastiskt på måndagen, samt gjorde en ny paus i mitt användande av nikotin.

Kaloriintaget gjorde förstås att jag frös, fick kalla händer och fötter samt blev trött. Normalt när jag kapar nikotin blir jag irritabel och överdjävligt hungrig. Ingen av de två biverkningarna drabbade mig den här gången. Jag fick oro, rastlöshet och ångest. Jag insåg redan på tisdagen att reducerade kalorier var korkat och började äta “normalt” igen. Så gick det till sig. Men jag kunde för mitt liv inte förstå vad oron kom från. Igår diskuterade jag med min fru och vi formulerade teorin att kanske gå tillbaka till ett så “normalt” leverne som möjligt för att se om det faktiskt skulle vara nikotinet som var boven. Vilket nu allt pekar på att det var. Och biverkningarna av nikotinstopp är listade om man läser på. Men det gjorde jag inte. Jag har ju haft pauser och stopp tidigare och ALDRIG blivit orolig, nervös eller lightheaded. Senast i Jan/Feb höll jag upp i en månad. Lite irritabel och lite mer hungrig, men ingenting annat. Precis som alla andra gånger.

Min kära kropp, det här var fan ett slag under bältet. Visst jag kanske lade på dig lite för mycket när jag tog bort en av dina favoritdroger när du redan bråkar med en annan typ av ångest – men det här, det är inte ok. Det är ok om du ger mig kort stubin och VERKLIGEN vill att jag ska äta lite till, men ångest? Nej, det här är en krigsförklaring.

Och så är det dags att trycka på pausknappen ännu en gång och fundera lite på saken…

Ok, om jag redan är under stress så lovar jag att inte utsätta dig, min kropp, för mer stress. Jag kan förstå att du då är benägen att trotsa. Och det är ju inte du som trotsar, det är ju jag. Du säger ju ifrån av ett skäl, jag kanske borde lyssna på det.

Så istället för att vi slåss om saken, så lovar jag att lyssna bättre och ta vara på dig. Det är ju inte riktigt så att vi kan skiljas åt riktigt hur som helst. Vi ska ju förhoppningsvis leva med varandra ett bra tag framöver. Då kanske vi ska samarbeta istället för att slåss. Jag vet att du gillar dina droger – men du måste förstå att de också skadar oss på så många vis. Men tillsammans ska vi nog, så förtroendefullt vi bara kan, försöka segra.

Sorry kroppen, jag ska inte göra så här mot dig igen. Jag hoppas att vi kan komma överens om någonting sånt.

Och det är också så här jag vill kunna bemöta Blob varje gång. Utgångsläget kan inte vara att det är Blob som är bråkig. Det kommer, med väldigt stor sannolikhet, vara jag som inte har lyssnat. Kanske inte alltid, men antagligen mycket oftare än vad jag annars skulle inbilla mig.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *