Nu, lite mer än två år sedan.

Egentligen borde jag kanske ha skrivit någonting igår, men det blev helt enkelt inte så. Den 25/4 2012 började den här bloggen. Min resa hade visserligen börjat lite innan, men det datumet var ju det verkliga startskottet. Jag har ju försökt att lyfta de stora årsdagarna, men den här gången fallerade jag.

Men jag kan väl göra någon form av sammanfattning ändå. Även om det är en dag sent.

Jag har lärt mig att:

  • När livet drar i en från alla håll och hemförhållandena inte är exemplariska, är det skitsvårt, nästan omöjligt, för mig att hålla någon form av balans. Och då blir det inte så bra träning som man skulle kunna vilja.
  • Motivation är en färskvara. Beröm och stöd likaså. Jag tappade all vikt under de första fyra månaderna. De senaste 20 månaderna har jag i princip stått still.
  • LCHF fungerar inte alltid. Kaloriräkning fungerar inte alltid. Önskningar slår sällan in.
  • Jag är långt mycket mer beroende och missbrukande än vad jag någonsin kunde tro. Men vanor och beteenden kan ändras. Jag har ändrat ett antal vanor och beteenden. Det känns väldigt bra – det har inte gjort mig frisk – men saker har ändrats.

Men just nu brottas jag fortfarande med den ångest jag har bubblat omkring i de senaste snart två veckorna. Det har blivit lite lugnare sedan i torsdags då jag kontaktade vården och de inte såg någon brådska med att följa upp BP och puls och varför jag upplever att min medicin inte fungerar. Och det är ju helt ok. Det gjorde ju att om de inte är stressade eller oroliga behöver inte jag vara det heller. (För allvarligt talat, hade det varit någonting mer än ett hjärnspöke, så hade jag trillat av pinn redan förra veckan).

Och mycket riktigt, den gastkramande ångesten har bedarrat och min puls och mitt blodtryck har gått ned till, för mig, normala nivåer. Nu är det ju bara mina framåthängande axlar och uruselt tränade rygg tillsammans med alldeles för många dator- och skrivbordstimmar som skrämmer mig lite då och då. Smärtan rakt över hjärtat är horribel och läskigt när mina bröstmuskler sätter igång och krampar. Dra axlarna tillbaka tar ju bort smärtan direkt. Men det skjuter iväg pulsen lite då och då, och tankarna börjar ju förstås snurra rätt fort.

Men ångest är ett satans helvete. Men det är också en stukad fot eller spänningshuvudvärk. Just nu skulle jag vara nöjd om jag kan få känna mig frisk och kry i ett par veckor i streck – gärna så lång tid som möjligt.

Ja just, tisdag morgon ska en sjukgymnast få ta en titt på min Pes Anserine Bursitis. Tja, inte för att jag kan eller får ställa en diagnos, men jag kanske får reda på vad jag ska göra åt mitt onda knä så jag vågar börja gå/springa snart igen. Det var den jag drog på mig en första sväng i somras och som inte riktigt bedarrat.

Frisk och kry, som sagt, då kanske jag kan försöka komma ned i vettig vikt och med vettiga vanor lagom till Blobs ankomst. Jag längtar, till att vara kry och få träffa Blob. Som min fru nu har uttryckt ett antal gånger: “Det är sällan man under våren längtar så mycket efter att sommaren ska ta slut.”

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *