Feber, panikångest, träning, feminism och snart två år på resande fot.

Nu var det länge sedan jag satte mig ned och skrev någonting. Det har varit rörigt, stressigt och konstigt, utan att det egentligen har hänt eller varit någonting. Det är inte heller så att det inte har funnits någonting att skriva om. För det har det egentligen funnits gott om. Kvällspressen verkar glida längre från sitt uppdrag, med några få undantag, och släppa fram provokativa personer för att generera reklamintäkter genom nätklick. Men jag orkar inte kommentera endera. Inte för att jag inte har åsikter, men när det gäller debatt om rättvisa och jämlikhet i feminismens utkanter – eller vid kärnan, blir det lite som att leka scoutfylla på ett minfält om man ger sig in i debatten. Och då ser jag verkligen inte mig själv som ett gubbslem. Jag kan verka utifrån mina värderingar utan att basunera ut dem. Då borde jag i alla fall kunna anses göra min del.

Om nio dagar är det två år sedan jag började på den här resan mot bättre hälsa. Sedan dess har jag gått ned ungefär 25 kilo, minskat ett antal byxstorlekar, normaliserat blodtryck, drabbats av grav nedstämdhet (36 på MADRS-S), vänt på den steken, sålt hus, flyttat lådor och köpt lägenhet. Ja och så klart, just nu väntar jag och min fru på att få träffa vårt barn, och inte bara se och känna dennes utbrytningsförsök.  Men den stora viktresan skedde under de första fyra månaderna. Och sedan dess har det egentligen inte hänt någonting – annat än att jag hållt vikten med en variation på 3 kg i endera riktning.

För mig är det stort. Väldigt stort. Jag har i princip hållt samma vikt under över 1.5 år. Det förtjänar faktiskt en applåd – och dessvärre glömmer jag också bort att applådera mig själv. Vilket jag verkligen borde.

Men hur ser min plan ut framåt? Jag har ju haft en massa planer i det förflutna. Väldigt få av dem har fungerat särskilt bra. Och det har ju förstås fått mig att fundera på varför jag inte klarar av vidmakthållandet. Jag valde därför att köpa en bok som handlar om kognitiv beteendeterapi och hetsätning. Jag tänkte att där kanske det kunde finnas lite idéer att ta vara på. Boken var inte riktad till vårdtagare utan till terapeuter. Det gav förstås också vissa insikter på hur man som terapeut ska tänka i kontakt med en vårdtagare. Jag tänkte helt enkelt att bilden kanske skulle kunna bli lite mer komplett. Och jag hittade förstås några svar som var lite besvärliga att tugga i sig. Har man en problematik med hetsätning, vilket jag har – däremot inte så grava problem kunde jag förstå – så har man ändå tydligen ofta problem med följande:

  • Allt-eller-inget tankar – dvs att om man gör ett snedsteg så är allting förlorat och man kan lika gärna släppa efter och ge sig hän. Till dess motivationen griper tag i en. Vanligtvis i efterdyningarna av en binge-episod.
  • Extremt höga prestationskrav – vilket t ex kan yttra sig genom strikta planer – orealistiska sådana – och när de fallerar för att de inte är rimliga att genomföra, så kommer man in på allt-eller-inget-tänkandet igen.
    Förbjuden mat är också en sådan del, till viss del parad med allt-eller-inget-tankarna.

Naturligtvis blir dessa två delar kombinerade förödande för självkänsla, viktkontroll och det skadliga beteendet kommer i princip att förstärkas för varje misslyckat försök.

Om jag kände igen mig? Javisst, absolut. Och jag inser detta precis då jag är i färd med en ny ultrastrikt plan som jag inbillar mig skulle fungera alldeles utmärkt. Det fick jag förstås backa ur helt.

Hur beskriver då boken att behandlingen skulle ske? Ja, genom föråldrade kostråd, tallriksmodellen, som antagligen inte är helt gynnsam för de som har ätstörningar, rent biokemiskt. Men, det kanske inte är det viktigaste. Det viktigaste för den som har den här typen av ätstörning är att normalisera sitt förhållande till mat. Då funkar antagligen vilken kostmodell som helst.

För den som inte har några andra problem eller följdverkningar av sin hetsätning, så är kaloriräkning och tre mål mat per dag, med mellanmål, och med det man tidigare sett som “förbjuden mat” inplanerat, en bra idé.

Men för mig då? Ska jag byta ut ett skadligt beteende (hetsätning) mot ett annat skadligt beteende (självskadebeteende), som att äta enligt tallriksmodellen med ett antal mål mat per dag – och då förstås också tillåta socker genom kolhydrater?

Vilket är viktigast? Att hålla blodsocker nere eller att få ett normaliserat ätmönster? Och här faller ju de felaktiga tankarna på plats igen. För jag ska ju inte äta kolhydrater – någonsin. Och jag vill ju gå ned i vikt och återvinna hälsa. Om jag äter kolhydrater så kommer jag ju snarare att gå upp i vikt – och försämra min hälsa under tiden.

Vilket är viktigast? Det är det jag fortfarande bråkar med att avgöra. Och om jag ska skapa en ny plan, så ska den i alla fall ta lärdom av det jag studerat och se till att jag kan undvika de verkligt skadliga beteendena. Kanske i kombination med att undvika den mest skadliga maten.

Träningsmässigt  så har jag i alla fall valt att börja med ett löpträningsprogram som riktar sig mot att kunna jogga 5 kilometer efter 8 veckor. De första två passen är avklarade och det senaste kändes faktiskt riktigt bra. Även där har jag applicerat kunskap jag fått från boken ovan och insett att alla hastigheter över gång-fart faktiskt är acceptabla som jogging. Att försöka hålla 5 min/km tempo är faktiskt inte bättre för mig, på den konditionsnivå jag är, än 8 min/km tempo. Den insikten applicerad gjorde att jag kunde jogglufsa 8 stycken intervall om 1 minut. Vilket jag inte minns när jag kunde göra senast.

Dessvärre blir det nog inget pass i morgon, även om jag hoppas. För det är någonting ovanligt underligt som händer med mig. För tredje gången sedan jag flyttade, för 2.5 månader sedan har jag fått feber/förkylning. Det hände en gång på 8 år i villan. Nu, långt mycket oftare. Ingenting har ändrats i kosthållning på något avgörande vis, snarare tvärtom, jag äter mer ekologiskt än någonsin (gifterna i vanlig mat kanske har en beskyddande effekt(?!)). Jag umgås med samma människor som tidigare. Den enda skillnaden är att jag och min fru nu bor i lägenhet. Hon har också varit krasslig tre gånger sedan vi flyttade – men det är förstås vi som smittat varandra.

Jag börjar fundera på om jag ska använda handskar konsekvent när jag springer i trapporna, öppnar dörrar eller åker hiss här i huset. För den smittovägen är den ena jag kan tänka mig. Den andra är husets ventilation – vilket känns lite mer orimligt. Men jag hoppas att vårt motstånd mot lokal sjukdom ökar – till dess får jag väl vara mer noggrann med handtvätt och kanske börja sprita.

Den här sista gången började igår kväll. En mindre krasslighet som faktiskt utvecklade sig till en panikångestattack. Och det är vidrigt på vis som är svåra att beskriva.

Under träningspasset hade jag lite högre puls än vanligt, det skyllde jag naturligtvis på att jag tog i mer än vad jag gör på vanliga promenader. Även efter passet var pulsen högre än normalt, men det som gjorde mig fundersam var att återhämtningen var i det närmaste obefintlig. En timme efter att träningen har slut hade jag fortfarande över 120 i puls. Och det kröp i kroppen på ett ovanligt vis.

Jag är ju, förutom alla mina andra problem, också hypokondriker i någon mån. Kanske inte mer än de flesta, men jag kanske har lite svårare att sluta tänka. Jag oroar mig helt enkelt. När pulsen inte gått ned blev jag, naturligtvis orolig. Det är ett avvikande fenomen, och med det batteri av mediciner jag äter, är pulsen normalt väldigt kontrollerad. Det som händer, när man oroar sig, är förstås att pulsen går upp. Adrenalin utsöndras och det hjälper ju inte oron. Jag provade med vanlig avslappning och därefter guidad avslappning. Jag kunde inte ligga still i fem minuter. För att jag var orolig. Till slut går jag omkring och pratar med mig själv, hjärtat bultar och det kryper i kroppen. Det är inte symptom på någonting allvarligt. Det är däremot vanliga symptom på panikångest.

En metod som brukar rekommenderas vid panikångest är att “stanna kvar” i ångesten. Dvs inte försöka undvika, dölja eller analysera den, utan bara passivt låta den skölja över en. Kanske till och med provocera tankemönstrena genom att försöka styra symptom för det man kan tänkas oroa sig för – till exempel, jag har ju viss oro för hjärtinfarkt. Då skulle jag kunna sätta mig ned och föreställa mig symptom som smärta eller tung vänsterarm och domningar i vänster sida av käken/ansiktet. Och sedan sitta kvar och verkligen känna efter. Därefter låta känslorna ebba ut av sig själv – eftersom jag faktiskt inte svimmar eller får en hjärtattack. Konfrontera och försöka släcka.

Det fungerade inte alls särskilt bra för mig. För jag förstår att det som händer i min kropp och det jag förnimmer bara är skapat av min hjärna. När jag släpper på är jag medveten om att ingenting kommer att hända, för att jag är medveten om att det bara är en panikreaktion jag upplever. När jag sitter där, inser jag att jag bara försöker manipulera mig själv, trots att jag är fullt medveten. Jag blev inte lugnare, men det stoppade till viss del utvecklingen av paniken, så någon effekt hade det i alla fall.

Till slut kom min fru hem, vi satte oss ned och pratade. När hon pratade ville jag krypa ur skinnet för att jag var så orolig och otålig. Däremot, när jag pratade så sjönk pulsen nästan omedelbart. Och det kändes i hela kroppen. Men det tog likväl över två timmar innan min fight-or-flight-reaktion hade runnit av helt. I morse när jag vaknade var pulsen helt normaliserad. Och nu när jag känner mig krasslig inser jag förstås att början av reaktionen under gårdagen efter träningen, var en reaktion på att jag med stor sannolikhet hade en infektion i kroppen. Men det kändes lite obehagligt ändå, då jag hade normal puls under hela dagen. Hade den varit lite förhöjd hade jag nog valt en annan träningsform, eller i alla fall inte ansträngt mig så pass pulshöjande som jag gjorde.

Jag har sett min andel av panikattacker hos andra. Jag har lärt mig att ha förståelse och till viss del kunna agera på ett bra och ansvarsfullt vis. Jag har haft ett fåtal panikattacker själv och det är lika jobbigt varje gång. Att ens egen hjärna kan skapa så kraftfulla reaktioner hos en själv, när det faktiskt inte finns ett reellt hot är läskigt. Men det är förstås bara andra sidan av myntet när man kan få sin hjärna att utföra mirakel genom positiva varianter av självsuggestion (ex målprogrammering) eller fantasier, visioner och drömmar.

Magisk mojäng, den där hjärnan.

One thought on “Feber, panikångest, träning, feminism och snart två år på resande fot.

  1. Intressant läsning och utlämnande som vanligt.

    I mångt och mycket liknar vi varandra ganska mycket. Orealistiska planer, allt-eller-inget mentaliteten är en klockren beskrivning på mig själv, eller som en av mina systrar sa – snigel eller blixt, finns inget mellanläge…

    Jag har dock vunnit en seger så här långt; jag har ännu en gång lyckats sluta med läsken. Räknade ut att jag druckit drygt 400 liter på lite mer än en månad… eller 43,6 kg socker… och med tanke på att jag gått ned 2kg istället för gått upp är ju än mer oroande; jag har nog ätit för dåligt sedan skilsmässan. Jag provade länken till den där depressionsskalan och hamnade på 26p. Jag har dock valt att inte sluta med alkohol; dvs öl eller whisky.

    Någon gång skall man väl kunna kravla sig ur den här djupa gropen… hursomhelst, hoppas du lyckas med dina förehavanden!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *