Monthly Archives: April 2014

Nu har jag och min kropp en fejd – på riktigt…

Ok, jag måste göra ett återbesök till min ångest, den som drabbade mig för snart två veckor sedan. För idag har jag insett att jag och min kropp inte är överens. Faktum är att nu under dagen har jag insett att min kropp faktiskt har förklarat krig mot mig.

Låt mig beskriva en tidslinje.

Tisdagen den 15/4 tog jag mig en löptur. Två timmar efter att jag kom hem hade min puls fortfarande inte gått ned. Jag kände mig orolig i kroppen och väldigt medveten om att pulsen var hög. Jag hade slarvat och inte kontrollerat hur pulsen var på morgonen, vilket jag har för vana att göra. (En högre morgonpuls än vanligt kan vara indikation på att man har en infektion i kroppen, och därför ska ta det lugnt). Så jag kunde inte avgöra om jag faktiskt hade slitit på kroppen på ett sätt jag normalt inte skulle ha gjort. Det tillsammans med min allmänna hälsooro gjorde så klart att mina tankar och funderingar skapade mer oro för mitt tillstånd och därmed ökade pulsen och blodtrycket till dess att jag fick ett panikångestanfall av en oro jag inte kunde stilla.

Det här fortsatte då i olika grad de nästkommande dagarna, det kombinerat med smärta i bröstkorgen. Och smärta i bröstkorgen är någonting jag haft i bra många år vid det här laget. Det är ett resultat av usel ergonomi vid datorer och framfallande axlar. Det behöver jag bara räta upp mig, trycka lite på bröstmusklerna för att kunna direkt avfärda som ett bröst- och inte ett hjärtmuskelproblem. Men varje gång det hugger till, så sätter en orostanke igång. Och så startar karusellen till dess jag kan hitta något som kan distrahera mig tillräckligt.

På måndagen den 21/4 blev jag less nog. Jag har rationellt insett att det är panikångest och inte ett felande hjärta. Jag försöker då justera mina levnadsvanor lite grann.

På tisdagen den 22/4 drabbas jag av yrsel/lightheadedness, oro, kalla fötter och händer, lätt illamående och avsaknad av aptit. Jag sov dåligt, kände mig nervös och nedstämd.

På torsdagen den 24/4 ringde jag HC och fick en tid nästan två veckor bort i tid, som jag skrev om häromdagen. Är de inte oroliga, är inte jag orolig. BP och puls normaliserade sig rätt omedelbart. Min “riktiga” ångest hade då gått över.

Men dock kvarstod  lightheadedness, rastlöshet, oro och sömnproblemen. Fortfarande väldigt dålig aptit. (Jag har gått ned i vikt under de gångna dagarna, vilket var en av idéerna med att ändra levnadsvanor).

Just nu har jag inga symptom av oro kvar och jag har inte haft några de senaste 6 timmarna. Det känns inte i kroppen som att det skulle ändra sig heller.

Så vad gjorde jag den 21/4? Jag gjorde fel. FEL. Jag fördunklade mina chanser att kunna utvärdera symptom för vad de är och förändrade saker som jag vet ger biverkningar. Men. Inte de biverkningar jag tänkt mig eller förväntat mig.

Jag minskade kaloriintaget drastiskt på måndagen, samt gjorde en ny paus i mitt användande av nikotin.

Kaloriintaget gjorde förstås att jag frös, fick kalla händer och fötter samt blev trött. Normalt när jag kapar nikotin blir jag irritabel och överdjävligt hungrig. Ingen av de två biverkningarna drabbade mig den här gången. Jag fick oro, rastlöshet och ångest. Jag insåg redan på tisdagen att reducerade kalorier var korkat och började äta “normalt” igen. Så gick det till sig. Men jag kunde för mitt liv inte förstå vad oron kom från. Igår diskuterade jag med min fru och vi formulerade teorin att kanske gå tillbaka till ett så “normalt” leverne som möjligt för att se om det faktiskt skulle vara nikotinet som var boven. Vilket nu allt pekar på att det var. Och biverkningarna av nikotinstopp är listade om man läser på. Men det gjorde jag inte. Jag har ju haft pauser och stopp tidigare och ALDRIG blivit orolig, nervös eller lightheaded. Senast i Jan/Feb höll jag upp i en månad. Lite irritabel och lite mer hungrig, men ingenting annat. Precis som alla andra gånger.

Min kära kropp, det här var fan ett slag under bältet. Visst jag kanske lade på dig lite för mycket när jag tog bort en av dina favoritdroger när du redan bråkar med en annan typ av ångest – men det här, det är inte ok. Det är ok om du ger mig kort stubin och VERKLIGEN vill att jag ska äta lite till, men ångest? Nej, det här är en krigsförklaring.

Och så är det dags att trycka på pausknappen ännu en gång och fundera lite på saken…

Ok, om jag redan är under stress så lovar jag att inte utsätta dig, min kropp, för mer stress. Jag kan förstå att du då är benägen att trotsa. Och det är ju inte du som trotsar, det är ju jag. Du säger ju ifrån av ett skäl, jag kanske borde lyssna på det.

Så istället för att vi slåss om saken, så lovar jag att lyssna bättre och ta vara på dig. Det är ju inte riktigt så att vi kan skiljas åt riktigt hur som helst. Vi ska ju förhoppningsvis leva med varandra ett bra tag framöver. Då kanske vi ska samarbeta istället för att slåss. Jag vet att du gillar dina droger – men du måste förstå att de också skadar oss på så många vis. Men tillsammans ska vi nog, så förtroendefullt vi bara kan, försöka segra.

Sorry kroppen, jag ska inte göra så här mot dig igen. Jag hoppas att vi kan komma överens om någonting sånt.

Och det är också så här jag vill kunna bemöta Blob varje gång. Utgångsläget kan inte vara att det är Blob som är bråkig. Det kommer, med väldigt stor sannolikhet, vara jag som inte har lyssnat. Kanske inte alltid, men antagligen mycket oftare än vad jag annars skulle inbilla mig.

 

Nu, lite mer än två år sedan.

Egentligen borde jag kanske ha skrivit någonting igår, men det blev helt enkelt inte så. Den 25/4 2012 började den här bloggen. Min resa hade visserligen börjat lite innan, men det datumet var ju det verkliga startskottet. Jag har ju försökt att lyfta de stora årsdagarna, men den här gången fallerade jag.

Men jag kan väl göra någon form av sammanfattning ändå. Även om det är en dag sent.

Jag har lärt mig att:

  • När livet drar i en från alla håll och hemförhållandena inte är exemplariska, är det skitsvårt, nästan omöjligt, för mig att hålla någon form av balans. Och då blir det inte så bra träning som man skulle kunna vilja.
  • Motivation är en färskvara. Beröm och stöd likaså. Jag tappade all vikt under de första fyra månaderna. De senaste 20 månaderna har jag i princip stått still.
  • LCHF fungerar inte alltid. Kaloriräkning fungerar inte alltid. Önskningar slår sällan in.
  • Jag är långt mycket mer beroende och missbrukande än vad jag någonsin kunde tro. Men vanor och beteenden kan ändras. Jag har ändrat ett antal vanor och beteenden. Det känns väldigt bra – det har inte gjort mig frisk – men saker har ändrats.

Men just nu brottas jag fortfarande med den ångest jag har bubblat omkring i de senaste snart två veckorna. Det har blivit lite lugnare sedan i torsdags då jag kontaktade vården och de inte såg någon brådska med att följa upp BP och puls och varför jag upplever att min medicin inte fungerar. Och det är ju helt ok. Det gjorde ju att om de inte är stressade eller oroliga behöver inte jag vara det heller. (För allvarligt talat, hade det varit någonting mer än ett hjärnspöke, så hade jag trillat av pinn redan förra veckan).

Och mycket riktigt, den gastkramande ångesten har bedarrat och min puls och mitt blodtryck har gått ned till, för mig, normala nivåer. Nu är det ju bara mina framåthängande axlar och uruselt tränade rygg tillsammans med alldeles för många dator- och skrivbordstimmar som skrämmer mig lite då och då. Smärtan rakt över hjärtat är horribel och läskigt när mina bröstmuskler sätter igång och krampar. Dra axlarna tillbaka tar ju bort smärtan direkt. Men det skjuter iväg pulsen lite då och då, och tankarna börjar ju förstås snurra rätt fort.

Men ångest är ett satans helvete. Men det är också en stukad fot eller spänningshuvudvärk. Just nu skulle jag vara nöjd om jag kan få känna mig frisk och kry i ett par veckor i streck – gärna så lång tid som möjligt.

Ja just, tisdag morgon ska en sjukgymnast få ta en titt på min Pes Anserine Bursitis. Tja, inte för att jag kan eller får ställa en diagnos, men jag kanske får reda på vad jag ska göra åt mitt onda knä så jag vågar börja gå/springa snart igen. Det var den jag drog på mig en första sväng i somras och som inte riktigt bedarrat.

Frisk och kry, som sagt, då kanske jag kan försöka komma ned i vettig vikt och med vettiga vanor lagom till Blobs ankomst. Jag längtar, till att vara kry och få träffa Blob. Som min fru nu har uttryckt ett antal gånger: “Det är sällan man under våren längtar så mycket efter att sommaren ska ta slut.”

 

Varför skriver jag utlämnande?

Efter att jag länkade gårdagens post till Facebook fick jag en kommentar av min datorklubbskompis, kollega, exkollega och sedan återigen kollega Janne om att jag skriver utlämnande och naket. Och det gör jag ju också, på eget val. Men varför jag gör det är förstås (för mig) ganska intressant att fundera över.

Jag börjar att utgå från mig själv och vad jag tycker om att läsa. Jag tycker om nakenhet. Mer, faktiskt, när det är känslor som är nakna. När man får vara lite under skinnet och kanske få lite förståelse för vad som händer under huven. Det kan vara debattartiklar, böcker/biografier eller bloggar. Jag är tämligen ointresserad av analyser av popkulturella fenomen (läs t ex sport eller musik) om det inte slår an lite mer djupgående strängar. Ett sportfan som beskriver hur fotbollsintresset grundades i barndomen av den närhet som skapades med en förälder som alltid såg matcher från ståplatsläktaren gör mig mer intresserad än någon som bara tycker någonting om en enskild idrottstävling. Helt enkelt när människan är i centrum och inte popkulturfenomenet.

Jag gillar dock matbilder, i allmänhet, och antalet matbloggar jag följer är förstås bra många fler än någon annan genre av bloggar.

Så, av det skälet kan jag välja att skriva en typ av blogg som jag själv skulle vilja läsa. Men det här är förstås inte det enda och inte heller det viktigaste skälet till att jag skriver som jag skriver.

Ett annat möjligt skäl är sekundärvinsten av att skriva naket, att jag får sympati, vänliga ord eller annat stöttande. Att jag skulle söka uppmärksamhet och beröm eller tröst. Och den här delen kan jag inte utesluta. Det känns inte som att jag gör det medvetet, men någonstans vill jag nog, precis som alla andra människor, bli sedd och uppmärksammad. Problemet är förstås att jag är ganska dålig på att ta mot beröm eller sympati. Men även där triggar säkert någonting undermedvetet som ger mig någon form av artificiell upplevelse av att jag skulle ha betydelse. Jag tänker hur som helst vara varse om det som psykologin kan kalla sekundärvinst och kontinuerligt utvärdera om skälen till att jag skriver börjar skifta i alltför hög grad mot att bara vara ett uppmärksamhetssökande.

Det främsta skälet till att jag väljer att skriva utlämnande är att försöka sätta ett exempel, att försöka vara en förebild. För det är ok att inte vara perfekt. Det är ok att inte vara felfri. Det är ok att vara skadat gods. Och även om jag förstår varför människor vill bibehålla en fasad av att vara orubblig och odödlig så är det inte så i verkligheten. Alla vet innerst inne om att det är så. Både när det gäller en själv och när det gäller andra.

Jag tycker att det är synd att det är så. Jag är inte perfekt eller felfri. Jag har så många skavanker och brister att det ens är svårt att räkna upp dem alla. En bra dag orkar jag göra så gott jag kan, andra dagar når jag inte ens upp till någonting halvhjärtat. Jag är inte ensam om det. Det här är någonting som alla lever med i en eller annan form. Skavankerna skiljer sig så klart åt mellan olika människor och en del är naturligtvis mer eller mindre drabbad och förstås också mer eller mindre utrustad för att kunna hantera vad det nu är som händer.

Men att man inte är ofelbar borde inte behöva vara en hemlighet. Om fler människor skulle vara öppna och ärliga skulle vi skapa ett klimat, i hemmen och på arbeten, där den slitna klyschan “högt i tak” faktiskt skulle kunna bli verklighet. Det är också där vi skulle kunna föda empati över sympati, förståelse och kunna bemöta andra människor på ett ansvarstagande och moget sätt.

En kort bisats, vanligast i jobbsammanhang, är något i den lite mindre skalan; att kunna erkänna när man inte kan eller behärskar saker och ting. Jag respekterar alltid den som säger “Det här har jag inte riktigt koll på.” mycket mer än den som kommer med en halvlögn och som strax efter kan synas. Jag lärde mig det här för kanske 8 år sedan, att det inte bara är ok att erkänna att man inte kan eller förstår, det är också enormt befriande att få erkänna det – och den typen av nakenhet skapar respekt. Och det blir också mycket enklare att be och få hjälp.

Både i min roll som idrottsledare och under den tiden där jag jobbade som lärare använde jag mig av öppenhet eller nakenhet för att sätta tonen på ett träningspass eller en lektion om det fanns skäl till det. Om jag kom till passet eller lektionen och var stressad, mådde dåligt eller var trött öppnade jag oftast med att berätta just det. Med att be om lite förståelse samt förklara  varför min energinivå inte var på topp och själv också be om ursäkt för att jag själv kanske inte kunde topp-prestera som ansvarig.

Effekten blev så klart, med tiden, att elever eller tränande var lika öppna gentemot mig. Om de hade en dålig dag av något skäl, kunde de berätta det utan att behöva hålla inne med det och kanske bli utagerande i frustration senare under lektionen eller träningspasset.

Det har förstås givit mig mersmak och givit mig goda skäl att öppna mig ännu mer och i fler sammanhang. Att vara öppen och ärlig har givit mig massor tillbaka och skapat både relationer, vänskap och förtroenden som jag inte skulle ha fått annars. Och jag vet att min blogg redan haft den effekten hos en del av mina läsare. Jag har fått inofficiella möten i korridoren på jobbet eller i andra sammanhang där någon blottlagt sig för mig, helt opåkallat och utan att jag efterfrågat eller fiskat. För att jag har varit öppen. Det ger signalen att andra kan och får vara öppna. Och definitivt mot mig eftersom jag bokstavligen visar att det är ok och acceptabelt. Så de sekundärvinster jag ser är att det direkt eller indirekt får andra människor att se sig själv i ett annat ljus och för att det har givit mig relationer jag antagligen inte annars skulle ha fått tillgång till.

Eftersom andra människor öppnar sig, åtminstone mot mig, så ser jag det som “lead by example”. Och det är det absolut främsta skälet till att jag skriver naket. För jag vill visa att det är ok att inte vara fullkomlig. Och det är helt ok att berätta att man inte är det.

Feber, panikångest, träning, feminism och snart två år på resande fot.

Nu var det länge sedan jag satte mig ned och skrev någonting. Det har varit rörigt, stressigt och konstigt, utan att det egentligen har hänt eller varit någonting. Det är inte heller så att det inte har funnits någonting att skriva om. För det har det egentligen funnits gott om. Kvällspressen verkar glida längre från sitt uppdrag, med några få undantag, och släppa fram provokativa personer för att generera reklamintäkter genom nätklick. Men jag orkar inte kommentera endera. Inte för att jag inte har åsikter, men när det gäller debatt om rättvisa och jämlikhet i feminismens utkanter – eller vid kärnan, blir det lite som att leka scoutfylla på ett minfält om man ger sig in i debatten. Och då ser jag verkligen inte mig själv som ett gubbslem. Jag kan verka utifrån mina värderingar utan att basunera ut dem. Då borde jag i alla fall kunna anses göra min del.

Om nio dagar är det två år sedan jag började på den här resan mot bättre hälsa. Sedan dess har jag gått ned ungefär 25 kilo, minskat ett antal byxstorlekar, normaliserat blodtryck, drabbats av grav nedstämdhet (36 på MADRS-S), vänt på den steken, sålt hus, flyttat lådor och köpt lägenhet. Ja och så klart, just nu väntar jag och min fru på att få träffa vårt barn, och inte bara se och känna dennes utbrytningsförsök.  Men den stora viktresan skedde under de första fyra månaderna. Och sedan dess har det egentligen inte hänt någonting – annat än att jag hållt vikten med en variation på 3 kg i endera riktning.

För mig är det stort. Väldigt stort. Jag har i princip hållt samma vikt under över 1.5 år. Det förtjänar faktiskt en applåd – och dessvärre glömmer jag också bort att applådera mig själv. Vilket jag verkligen borde.

Men hur ser min plan ut framåt? Jag har ju haft en massa planer i det förflutna. Väldigt få av dem har fungerat särskilt bra. Och det har ju förstås fått mig att fundera på varför jag inte klarar av vidmakthållandet. Jag valde därför att köpa en bok som handlar om kognitiv beteendeterapi och hetsätning. Jag tänkte att där kanske det kunde finnas lite idéer att ta vara på. Boken var inte riktad till vårdtagare utan till terapeuter. Det gav förstås också vissa insikter på hur man som terapeut ska tänka i kontakt med en vårdtagare. Jag tänkte helt enkelt att bilden kanske skulle kunna bli lite mer komplett. Och jag hittade förstås några svar som var lite besvärliga att tugga i sig. Har man en problematik med hetsätning, vilket jag har – däremot inte så grava problem kunde jag förstå – så har man ändå tydligen ofta problem med följande:

  • Allt-eller-inget tankar – dvs att om man gör ett snedsteg så är allting förlorat och man kan lika gärna släppa efter och ge sig hän. Till dess motivationen griper tag i en. Vanligtvis i efterdyningarna av en binge-episod.
  • Extremt höga prestationskrav – vilket t ex kan yttra sig genom strikta planer – orealistiska sådana – och när de fallerar för att de inte är rimliga att genomföra, så kommer man in på allt-eller-inget-tänkandet igen.
    Förbjuden mat är också en sådan del, till viss del parad med allt-eller-inget-tankarna.

Naturligtvis blir dessa två delar kombinerade förödande för självkänsla, viktkontroll och det skadliga beteendet kommer i princip att förstärkas för varje misslyckat försök.

Om jag kände igen mig? Javisst, absolut. Och jag inser detta precis då jag är i färd med en ny ultrastrikt plan som jag inbillar mig skulle fungera alldeles utmärkt. Det fick jag förstås backa ur helt.

Hur beskriver då boken att behandlingen skulle ske? Ja, genom föråldrade kostråd, tallriksmodellen, som antagligen inte är helt gynnsam för de som har ätstörningar, rent biokemiskt. Men, det kanske inte är det viktigaste. Det viktigaste för den som har den här typen av ätstörning är att normalisera sitt förhållande till mat. Då funkar antagligen vilken kostmodell som helst.

För den som inte har några andra problem eller följdverkningar av sin hetsätning, så är kaloriräkning och tre mål mat per dag, med mellanmål, och med det man tidigare sett som “förbjuden mat” inplanerat, en bra idé.

Men för mig då? Ska jag byta ut ett skadligt beteende (hetsätning) mot ett annat skadligt beteende (självskadebeteende), som att äta enligt tallriksmodellen med ett antal mål mat per dag – och då förstås också tillåta socker genom kolhydrater?

Vilket är viktigast? Att hålla blodsocker nere eller att få ett normaliserat ätmönster? Och här faller ju de felaktiga tankarna på plats igen. För jag ska ju inte äta kolhydrater – någonsin. Och jag vill ju gå ned i vikt och återvinna hälsa. Om jag äter kolhydrater så kommer jag ju snarare att gå upp i vikt – och försämra min hälsa under tiden.

Vilket är viktigast? Det är det jag fortfarande bråkar med att avgöra. Och om jag ska skapa en ny plan, så ska den i alla fall ta lärdom av det jag studerat och se till att jag kan undvika de verkligt skadliga beteendena. Kanske i kombination med att undvika den mest skadliga maten.

Träningsmässigt  så har jag i alla fall valt att börja med ett löpträningsprogram som riktar sig mot att kunna jogga 5 kilometer efter 8 veckor. De första två passen är avklarade och det senaste kändes faktiskt riktigt bra. Även där har jag applicerat kunskap jag fått från boken ovan och insett att alla hastigheter över gång-fart faktiskt är acceptabla som jogging. Att försöka hålla 5 min/km tempo är faktiskt inte bättre för mig, på den konditionsnivå jag är, än 8 min/km tempo. Den insikten applicerad gjorde att jag kunde jogglufsa 8 stycken intervall om 1 minut. Vilket jag inte minns när jag kunde göra senast.

Dessvärre blir det nog inget pass i morgon, även om jag hoppas. För det är någonting ovanligt underligt som händer med mig. För tredje gången sedan jag flyttade, för 2.5 månader sedan har jag fått feber/förkylning. Det hände en gång på 8 år i villan. Nu, långt mycket oftare. Ingenting har ändrats i kosthållning på något avgörande vis, snarare tvärtom, jag äter mer ekologiskt än någonsin (gifterna i vanlig mat kanske har en beskyddande effekt(?!)). Jag umgås med samma människor som tidigare. Den enda skillnaden är att jag och min fru nu bor i lägenhet. Hon har också varit krasslig tre gånger sedan vi flyttade – men det är förstås vi som smittat varandra.

Jag börjar fundera på om jag ska använda handskar konsekvent när jag springer i trapporna, öppnar dörrar eller åker hiss här i huset. För den smittovägen är den ena jag kan tänka mig. Den andra är husets ventilation – vilket känns lite mer orimligt. Men jag hoppas att vårt motstånd mot lokal sjukdom ökar – till dess får jag väl vara mer noggrann med handtvätt och kanske börja sprita.

Den här sista gången började igår kväll. En mindre krasslighet som faktiskt utvecklade sig till en panikångestattack. Och det är vidrigt på vis som är svåra att beskriva.

Under träningspasset hade jag lite högre puls än vanligt, det skyllde jag naturligtvis på att jag tog i mer än vad jag gör på vanliga promenader. Även efter passet var pulsen högre än normalt, men det som gjorde mig fundersam var att återhämtningen var i det närmaste obefintlig. En timme efter att träningen har slut hade jag fortfarande över 120 i puls. Och det kröp i kroppen på ett ovanligt vis.

Jag är ju, förutom alla mina andra problem, också hypokondriker i någon mån. Kanske inte mer än de flesta, men jag kanske har lite svårare att sluta tänka. Jag oroar mig helt enkelt. När pulsen inte gått ned blev jag, naturligtvis orolig. Det är ett avvikande fenomen, och med det batteri av mediciner jag äter, är pulsen normalt väldigt kontrollerad. Det som händer, när man oroar sig, är förstås att pulsen går upp. Adrenalin utsöndras och det hjälper ju inte oron. Jag provade med vanlig avslappning och därefter guidad avslappning. Jag kunde inte ligga still i fem minuter. För att jag var orolig. Till slut går jag omkring och pratar med mig själv, hjärtat bultar och det kryper i kroppen. Det är inte symptom på någonting allvarligt. Det är däremot vanliga symptom på panikångest.

En metod som brukar rekommenderas vid panikångest är att “stanna kvar” i ångesten. Dvs inte försöka undvika, dölja eller analysera den, utan bara passivt låta den skölja över en. Kanske till och med provocera tankemönstrena genom att försöka styra symptom för det man kan tänkas oroa sig för – till exempel, jag har ju viss oro för hjärtinfarkt. Då skulle jag kunna sätta mig ned och föreställa mig symptom som smärta eller tung vänsterarm och domningar i vänster sida av käken/ansiktet. Och sedan sitta kvar och verkligen känna efter. Därefter låta känslorna ebba ut av sig själv – eftersom jag faktiskt inte svimmar eller får en hjärtattack. Konfrontera och försöka släcka.

Det fungerade inte alls särskilt bra för mig. För jag förstår att det som händer i min kropp och det jag förnimmer bara är skapat av min hjärna. När jag släpper på är jag medveten om att ingenting kommer att hända, för att jag är medveten om att det bara är en panikreaktion jag upplever. När jag sitter där, inser jag att jag bara försöker manipulera mig själv, trots att jag är fullt medveten. Jag blev inte lugnare, men det stoppade till viss del utvecklingen av paniken, så någon effekt hade det i alla fall.

Till slut kom min fru hem, vi satte oss ned och pratade. När hon pratade ville jag krypa ur skinnet för att jag var så orolig och otålig. Däremot, när jag pratade så sjönk pulsen nästan omedelbart. Och det kändes i hela kroppen. Men det tog likväl över två timmar innan min fight-or-flight-reaktion hade runnit av helt. I morse när jag vaknade var pulsen helt normaliserad. Och nu när jag känner mig krasslig inser jag förstås att början av reaktionen under gårdagen efter träningen, var en reaktion på att jag med stor sannolikhet hade en infektion i kroppen. Men det kändes lite obehagligt ändå, då jag hade normal puls under hela dagen. Hade den varit lite förhöjd hade jag nog valt en annan träningsform, eller i alla fall inte ansträngt mig så pass pulshöjande som jag gjorde.

Jag har sett min andel av panikattacker hos andra. Jag har lärt mig att ha förståelse och till viss del kunna agera på ett bra och ansvarsfullt vis. Jag har haft ett fåtal panikattacker själv och det är lika jobbigt varje gång. Att ens egen hjärna kan skapa så kraftfulla reaktioner hos en själv, när det faktiskt inte finns ett reellt hot är läskigt. Men det är förstås bara andra sidan av myntet när man kan få sin hjärna att utföra mirakel genom positiva varianter av självsuggestion (ex målprogrammering) eller fantasier, visioner och drömmar.

Magisk mojäng, den där hjärnan.