En dags berg- och dalbana.

Igår var det en dag som alla andra, till en början. En nästan full dag på jobbet. Den här delen av dagen är lite som att bli bogserad upp till den första toppen på berg- och dalbanan. Det går inte så fasligt fort, men när toppen är nådd, så bär det utför. Man får gå hem.

Väl hemma skrev jag en inköpslista. Jag och min grupp tänkte oss ha lite kvällsövning med mat på onsdag kväll, och jag bär inköps- och receptupprättaransvaret. Och tanken är att jag ska få leka Gordon Ramsey och skrika på mina kollegor när de vispar åt fel håll eller ser bortkomna ut. Det såg jag fram mot. Och under kvällen skulle jag förbereda några av detaljerna inför matkvällen, helt enkelt för att ugnen annars inte skulle hinna med sig när vi väl kockade.

Men innan jag åkte för att handla slog jag en glutt på Facebook – och se där, även denna dag hittar jag någon som ser ut att säga någonting smart, men som ändå skjuter sig i foten. Att behöva kliva ur berg- och dalbanevagnen och knuffa på känns så onödigt.

Nu när jag läst om krönikan är det mestadels mycket smart, men det finns ett fåtal inskränkningar som jag går igång på. Om jag ser ut att ta citaten ur deras sammanhang ber jag nästan om ursäkt. Krönikan går att läsa på egen hand och man får tycka annorlunda än vad jag gör. Hursomhelst

Personliga tränaren Madelinn protesterar och sätter ned foten mot alla uppmärksamhetssökande selfies på den egna vältränade kroppen. De finns överallt, upplever hon. Jag vet inte om jag upplever detsamma. Jag har två personer, på facebook, som lägger upp halvnakna träningsbilder där. Det får de väl göra. De båda har kämpat för att nå dit de kommit och den ena förtjänar allt beröm hen kan få för den resa hen gjort. En resa lik den jag vill göra. Hen är inget annat än inspiration för mig.

Sedan kommer den här passagen:

“Men om det här når fram till EN person är det värt det. EN person som kanske kastar LCHF-boken i soporna och tar bort sina sk ‘vänner’ på facebook som inte gör annat än att hetsar om hur brutalt dagens träningspass varit.”

Jag har funderat, till och från, under de senaste 12 timmarna på hur jag vill replikera. Jag landade i följande: “Du har inte en aning om vad LCHF innebär för ett stort antal människors välmående. Majoriteten av de som får hälsovinster av LCHF får inga sexpack som de plåtar varje morgon.  Vilken diet människor har styr knappast deras beteende eller behov av uppmärksamhet. Varför försöker du med ett inskränkt yttrande i en annars så välryten krönika”.

Hon fortsätter med: “Jag tror inte heller på några mirakeldieter, jag tror på att äta riktig, hemlagad mat på goda, näringsrika råvaror. Alltid lagad med kärlek.”

Och jag måste ju ställa det mot hennes aversion mot LCHF. LCHF är ingen mirakeldiet. Det går att göra riktig, hemlagad mat på goda näringsrika råvaror. Antagligen mer så om man försöker äta strikt LCHF, dvs så lite tillsatser som möjligt, så naturliga råvaror som möjligt osv. Varför skapa en motsättning som inte finns.

Efter att jag lagt en snabb kommentar till den som länkade inlägget på Facebook åkte jag iväg för att hantera min inköpslista. På vägen hem ringde min fru. Hon upplevde för andra gången på tre dagar: yrsel och synbortfall. När vi pratade med varandra så hade hon även problem att hitta ord i högre grad än vanligt. Jag var bara några få minuter hemifrån. När jag kom hem mådde hon relativt bra. Hon hade gjort självtest för stroke och hade inte haft några halvsidesförlamningar eller andra nedsättningar.

Vi ringde 1177. De hänvisade till 112. Där fick vi prata med en sköterska som direkt beställde en ambulans. De var på  plats omkring 18 minuter efter att vi först kom fram till 1177. Och den “extra” tiden var beroende på att de provade fel portuppgång i några minuter. När man är längst upp på en berg- och dalbanetopp är strömavbrott det värsta som kan hända. För här stannade livet till, som att för evigt vara frusen i ögonblicket en sekund innan man ska nysa.

Är det något jag inte tycker om hos vårdpersonal så är det fundersamma men allvarligt rynkade ögonbryn.

Min fru åker ambulans till akuten – nu uppenbart symptomfri. Bra blodtryck, inget avvikande blodsocker, lite hög puls – men det har hon normalt också, och nu var hon förstås också nervös. Men inga andra symptom.

Jag åker efter i vår bil – och det är ju då tankarna snurrar. Vi har båda hjärntumördrabbade i våra familjer. Så vi har båda sett hur oregelbundna symptomen kan vara då.

Jag kan inte ge en nog stor eloge till all personal vi hade kontakt med under hela den här vårdkontakten. Seriösa, effektiva, trevliga och inte minst vänliga. Visst, det tog tre timmar totalt på akuten, men då Emelie var symptomfri och hade normala värden över hela brädet – och vi gissar att läkaren väntade på provsvar – kan vi egentligen inte förvänta oss någonting mer.

När vi väl sitter och väntar säger min underbara älskade idiot till fru: “Jag pajade din kvällsplanering…”  Det är en annorlunda känsla att känna upprördhet, ödmjukhet och en oändlig kärlek samtidigt. Min fru kan framkalla det hos mig. Det är nog ett av alla olika skäl att jag älskar henne så djupt.

Läkaren gav ett bemötande som jag inte kan bedöma som någonting annat än fantastiskt. Jag har stött på en och annan i mina dagar och den absoluta majoriteten har varit bra att ha att göra med, men denna tog förstapriset. Och för mig som nyfiket intresserad av medicin var det roligt att se på i hans tankeprocess medan han diagnostiserade. Och förklaringen av diagnosen var också klockren – och jag lärde mig någonting nytt.

Eftersom min fru blev utskriven efter endast tre timmar och inte ens inlagd för observation så ställdes en diagnos på plats och det var ingenting livshotande. Migrän utan (nämnvärd) huvudvärk. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Sådana gånger är det tur att jag pysslar med datorer och inte medicin.

Under de tre timmarna på akuten kunde jag inte bry mig mindre om Madelinn: Personlig tränare eller matlagning eller samkväm med enheten. Jag fick återigen ett uppvaknande om vad som är viktigt i livet. Även om det gick bra den här gången, och förhoppningsvis går bra alla andra gånger, så ska vi tala om för varandra vad vi är tacksamma för i mycket högre utsträckning.  När berg- och dalbanan kommer till sitt slut, man har haft en djävla resa så kan man vara tacksam för att man kom till mål helskinnad.

Som grädde på moset efter hemkomst så fick jag akut täppt-rinnande näsa och feberkänning. Så nu står kvällens matlagning på spel i alla fall, och några rätter riskerar att stå ogjorda. När man väl klivit av berg- och dalbanan halkar man på någon unges glass och landar med häcken i någon annan unges spya.

Nu är det en ny dag, jag hoppas verkligen att den blir mindre dramatisk.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *