Beteenden och offerkofta.

I ett av mina löften som avgavs i närheten av att 2014 började var att ha mera tålamod med mina människor och lyssna till vad de har att säga. Min teori är att bakom allt svammel och trams kan det finnas någonting hörvärt och någonting att lära sig av. Naturligtvis måste det också förlängas mot det jag ser och hör på The Interwebs.

Min strategi är att inte explodera. Min taktik är att skriva ett svar och därefter raskt radera det. Att skriva av mig helt enkelt. Under den tiden, då jag formulerar mina tankar och knattrar frenetiskt på tangentbordet, hinner pulsen oftast gå ned så pass att jag inte behöver skicka något meddelande alls. Jag har då forcerat fram den där pausknappen som är så praktisk att ha för att kontrollera om det man känner sig provocerad över verkligen har någon verklighetsförankring. Det kan ju vara en övertolkning av det som hände, till största delen baserad i egna erfarenheter.

Så denna fredag kväll hände precis någonting sådant. Jag hittade ett inlogg på ett av de där sociala medierna. En länkning till den här krönikan av Mia Skäringer – Det sista vi behöver är ännu ett diettips. Jag reagerar instinktivt på titeln, förstås. För det är klart att vi behöver fler diettips. Vi behöver alla diettips. I takt med att forskningen går framåt lär vi oss mer. Vi förstår mer om hur kroppen fungerar och reagerar. Det ger naturligtvis upphov till förändringar i den kostmodell vi har. Nordiska Näringsrådet likväl som svenska livsmedelsverket, likväl som USAs FDA uppdaterar ständigt sina råd om kost.

Efter ett första tryck på pausknappen inser jag att Mia är lite provokativ – eller har drabbats av en rubriksättare som haft otur. En diet är den kost man äter. Den behöver inte ha ett namn. Tallriksmodellen är en diet. Ordet diet betyder inte nödvändigtvis att det är ett avvikande ätmönster, men i majoriteten används det så. Viktväktardieten, Atkins diet, LCHF, 5:2, IM och så vidare. De är alla dieter som försöker skapa någon struktur och förklaring till varför man ska äta det ena eller det andra. Men diet betyder kosthållning, det man äter – oavsett vad man äter. Så jag förlåter den språkliga okunskapen, alternativt provokationen, och läser genom krönikan. Den blandar då två koncept. Båda viktiga och intressanta att tycka saker omkring. Kost & Träning, vilket bara är en bisats för krönikan – men också hur vi människor idag upplever sig ha enorma sociala påtryckningar, upplevelsen av att inte vara tillräcklig samt ohälsan, främst den psykiska, som uppstår när man känner osäkerhet över hur man fungerar som förebild för sina barn.

När jag väl insåg att just diet-tugget i krönikan bara var en parantes, eller ett exempel, för att beskriva hur skevt samhället är och hur dåligt människor mår för att de försöker leva upp till standarder som är omänskliga, insåg jag hur bra krönikan egentligen var.

Så jag gick tillbaka till det sociala mediumet igen, och ser hur en person har kommenterat med hur han ingalunda har några problem med sin diet. Personen ifråga är underviktig och tränar en hel del.

Och då exploderar det igen i mitt huvud. För jag har problem med min diet. Miljontals andra har problem med sina dieter. Hur kan man vara så egoistisk, oförstående och arrogant att man inte tycker att det finns något problem? Offerkoftan värmer och vårdar min ilska.

Pausknapp tillslagen igen.

Fungerar inte, börjar skriva ett halvsarkastiskt svar. Vill inte vara så elak som jag känner för. Vill vara passiv-aggressiv.

Trycker hårdare på pausknappen.

*mental kram*

Stackaren har inte förstått vad krönikan handlar om. Vilken stackare. Han förstår inte heller vad ordet diet betyder. Stackare.

*mental kram*

Fast hans diet fungerar ju för honom. Han har inga problem. Jag kan känna ett sting av avundsjuka. Tänk om det vore så lätt även för mig, för alla som jag. Har man inte haft problemen, känt någon som haft problemen eller pratat och lyssnat med någon som haft problemen är det väldigt svårt att föreställa sig hur det är att ha problemen. Ska jag informera honom? Nej, det är faktiskt inte min sak. Det är inte att glida in i ett passivt beteende. Jag känner inte ens människan. Och även om jag skulle förklara tvivlar jag på att jag skulle nå förståelse. Det är fredag kväll, jag vill också mysa, inte ge mig in i att försöka lära upp någon och förklara någonting som är så oerhört svårt att begripa när man inte upplevt det själv.

Jag släpper upp pausknappen en aning och ler lite försynt mot mig själv. Offerkoftan är upphängd lite lite längre in i garderoben. Jag känner genuin glädje med någon som slipper att dagligen uppleva det jag upplever. Och jag kan gå tillbaka till att fredagsmysa, istället för att irritera mig över att någon hade fel på internet.

Och för varje gång jag inte exploderar utan löser problemet internt och på ett ansvarsfullt vis etablerar jag ytterligare vanan att agera så. Att känna mig nöjd efteråt ger mig en positiv förstärkning, vilket ytterligare ökar chansen för att jag agerar så igen.

Beteendeförändring, in progress. En dag, kanske, kan jag lämna in offerkoftan till Erikshjälpen.

One thought on “Beteenden och offerkofta.

  1. … sedan läste jag kommentarerna till krönikan. Där var det en än värre diskussion om dieter. LCHF-anhängarna kände sig uthängda och grinade lite.
    Andra, antagligen smala, tyckte att man ska “äta balanserat och röra på sig, så löser det sig”. Och så vidare. Det kändes ungefär som vanligt.

    Men ingen, eller någon enstaka, verkade se perspektivet jag såg, att det handlade om mental miljöpåverkan, hur man inte kan få accepteras för den man är och att “samhället” tvingar oss att vara framgångsrika, annars inbillar vi oss att vi inte få vara med.

    Är det jag som är ute och cyklar när jag ser den andemeningen?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *