Vad driver beteenden, del 3…

I mina tidigare poster, del 1 och del 2, funderade jag omkring vad som driver beteenden. Jag beskrev också hur jag lyckades ändra ett beteende och få radikala resultat. I mitt fall var det ett reellt dödshot, ett som kom inifrån. Ett som jag, och egentligen ingen annan, kunde påverka. Det blir ju skillnad om hotet kommer utifrån, från en källa som inte är påverkbar. Där man egentligen har ett val mellan att lyda eller lida. Det kanske kan vara en god nog motivation, men det finns ett skäl till att man inte ska förhandla med terrorister. Även om man gör precis som de säger, så kan de ändå verkställa sina hot.

Så jag kommer att hålla mig till de val, beslut och beteenden som har intern motivation istället för extern motivation. Helt enkelt de man själv kan kontrollera, påverka och förändra.

Jag har läst, jag vet inte hur många men åtminstone, dussintals böcker om inre förändring. Egentligen inte kopplat till mitt hälsotillstånd, utan för att jag varit intresserad av det i över 25 års tid. Egentligen sedan jag deltog i min första ledarutbildning, där det fanns ett enkelt diagram som visade på påverkanskällor på en idrottare och en idrottsledare. Hur finansiärer, idrottsföräldrar, Riksidrottsförbundets stadgar, en förenings styrelse och så vidare alla ställer krav på en idrottsledare. Och förstås de krav en idrottsledare (kanske) borde ställa på sig själv. Där öppnades mina ögon för beteendeförändringar och till viss del hur besvärliga de kan vara.

Det som har varit gemensamt för majoriteten av dessa böcker eller kurser har varit att de, i princip, alla saknat information eller instruktion om hur man gör – från ax till limpa. Hur man motiverar sig på djupet och inte minst, hur man vidmakthåller en önskan och ett genomförande av en förändring. Och jag letar fortfarande. Eftersom jag har förändringar kvar som jag inte lyckats genomföra, har jag inte hittat en enskild metod som fungerar i alla lägen. Så jag kan bara beskriva utifrån mig själv, den metod jag använt som har fungerat och vad som gjorde att motivationen, disciplinen och viljan var tillräcklig.

Visualisering av konsekvenserna

När jag gjorde min första delresa mot hälsa visualiserade när jag faktiskt trillade ihop och dog. På jobbet, i hemmet, på lunchrestaurangen. Vad jag vid det tillfället utsatte människor i omgivningen för. Jag har haft obehaget att behöva ringa 112 ett antal gånger pga akut sjukdom. Det är inte en upplevelse jag önskar någon. Det skapade ett visst mått av skuldkänslor. Dessa förstärkte jag genom att, återigen, visualisera hur jag bad människorna om förlåtelse för det jag utsatt dem för. Jag lät dessa människor skälla ut mig efter noter; påminna mig om att jag faktiskt har ansvar för mitt eget liv. Ingen annan stoppar mat i min mun eller binder fast mig i soffan framför TVn.

Vidare visualiserade jag den skada jag åstadkom mina nära och kära. Hur dessa fick gå genom de olika faserna av sorgarbete. Att se dem ledsna, arga och grubbla skapade förstås än mer skuldkänslor hos mig för att jag inte tagit ansvar.

Sedan var det dags för min egen introspektion. Jag, som alla andra, har mål och saker som man vill göra och se. Där fick jag chansen att klandra mig själv för att jag släppt chansen att göra och se allt detta. Hur jag inte kommer att bli gammal med min fru. Hur jag inte kommer att få hålla i mina barn, trösta dem när de är ledsna och skratta med dem när de är glada.

Har man förmågan att föreställa sig detta, och med inlevelse känna efter hur det känns, så mår man dåligt. Det skapar motivationen att förändras. Varje gång motivationen brister och man vacklar, då ska bilderna återkallas. Jag tog 3-5 minuter när viljan var svag eller frestelserna stora och återkallade mina visioner och “minnen”. Det påminner och fokuserar på problematiken och återbygger motivationen. Det är också praktiskt att hitta ett mantra, en mening som man upprepar för sig själv, tyst likväl som uttalat. Efter ungefär någon månad behövde jag bara tänka på mitt mantra för att återkalla känslan av skuld och sorg, en enkel trigger som påminner.

Beslutsamhet

När de negativa känslorna är framkallade, det är då steken ska vändas. För jag kan ju kanske inte styra och bestämma exakt när vad som kan hända händer – men jag kan ju påverka risken och försöka hantera situationen. Det är här beslutsamheten och viljan fastställs. Att inse att jag inte kommer att tillåta att jag segnar ned för att jag inte skött om mig själv. Jag ska sköta om mig.

Planering

När beslutsamheten finns, är det dags att skapa en struktur och en plan. Hur man gör det behöver jag inte beskriva, för det här finns beskrivet ÖVERALLT på The Interwebs. Detta är inte underdokumenterat, inte det minsta. Och faktum är att alla dessa sidor som beskriver hur man ska genomföra sin förändring sällan är ute och cyklar. Det är bara att kolla alla metoder, bygga ihop någonting som verkar vettigt och testa dem. Den korta sammanfattningen är då, ungefär:

  • Sätt realistiska mål och delmål. Belöna dig själv när du når dina mål.
  • Ta det lugnt. Slow and steady wins the race. Varje steg i rätt riktning är ett steg framåt.
  • Ett misslyckande eller avsteg innebär inte att allting är förlorat.
  • Var snäll mot dig själv.

Visualisering är ett mycket starkt verktyg. Inom idrotten kallas det ofta målprogrammering. Titta på en friidrottare alldeles innan de ska springa eller hoppa. De har oftast ett fokus på något annat än omvärlden. I hoppgrenarna upplever jag att det är vanligast. Man kan se hur de ser sig själva springa mot gropen eller ribban. De målprogrammerar in en känsla av framgång. Hur de träffar plankan perfekt eller hur de glider över ribban.

Själv använder jag visualisering i ett helt annat sammanhang privat. När jag inte får upp den där burken med skruvlock. Testa att stänga ögonen och se och känn hur du tar tag i burken och med lätthet skruvar upp locket. Prova därefter igen på riktigt. För mig fungerar det i 9 fall av 10. I det sista fallet, oftast syltburkar, får det bli varmt vatten på lockkanten så att sockret löser sig lite – då behövs inte ens visualisering… 🙂

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *