Monthly Archives: March 2014

Bulle i ugnen – Q & A

Jag har aldrig skrivit en Q & A. Det kanske främst beror på att jag så sällan får frågor, men nu har jag chansen! Det är alltså en liten krabat på väg i mitt och min frus liv. Med tanke på hur vårt liv har varit de senast åren och med vändningen som kom för ganska precis ett år sedan, har vi nått en milstolpe vi famlat mot under en längre tid. I höstas bestämde vi oss för att det är dags.

  • När fick ni reda på det?På lyckodagen fredagen den 13 December, precis då fredagsfikat på jobbet startade. Min fru hade besökt vårdcentralen efter lunch och då tog de ett antal prov, inklusive ett graviditetstest. När telefonen ringde från VC så kort tid senare hade de antagligen fått ett positivt resultat av någonting gräsligt, eller av något underbart. Det var det senare. Min fru var en babblande idiot under resten av den eftermiddagen.
  • Varför är fredagen den 13 en lyckodag?
    Om ovanstående inte skulle räcka; min far och min mormor är båda födda fredagar den 13. De var båda underbara människor, så jag har alltid förknippat fredag den 13 med tur och glädje.
  • När är leveransdatum?
    Det var beräknat till den 16 augusti av barnmorska. Det har justerats till den 30 augusti.
  • Varför har datumet justerats?
    Idag var det dags för ultraljud. Efter pixelmätning av krabaten och beskrivning och en drös med algoritmer så framkom det att krabaten är 2 veckor yngre än vad vi trodde. Det innebär att om två veckor så ska det ultraljudas igen. Mer bilder!
  • Vad syntes på ultraljudet?
    En fantombild av en armadillo. Det var skönt att det fanns en sköterska där som kunde beskriva vad som var vad på skärmen.
  • På riktigt, vad syntes?
    Armar, ben, huvud, urinblåsa, magsäck, huvud, hjärnhalvor, lillhjärna, njurar, diafragma och ett litet hjärta med bra rytm och rätt antal förmak och kammare. Allt verkade sitta där det skulle och fungera som det skulle.
  • Frågade ni om könet?
    Ja, det gjorde vi. Om det var observerbart ville vi veta. Inte för att vi ska måla ett rum i vissa färger eller börja köpa kläder eller bestämma om det ska bli balett (Baryshnikov) eller tennis (Sharapova). Vi är helt enkelt nyfikna av oss.
  • I förra frågan var det underförstått att du skulle berätta vilket kön det var!
    Ja, jag misstänkte det. Sköterskan hade en gissning, men vi håller på den tills vidare.
  • Vad kallar ni den lilla krabaten?
    Blob. Det är ju egentligen inte ett Binary Large OBject, men det var så den såg ut från början (det finns miljoner IOS appar där man kan följa utvecklingen). Från att vara en blob så blev det en blob med paddlar, en blob med blåsor där hjärnan ska växa och så vidare. Men det är Blob.  Det borde vara Qlob (Quaternary Large OBject), då DNA består av fyra aminosyror, men det är för jobbigt att säga.
  • Fick ni försöka länge?
    Frågan känns lite väl personlig, men visst, vi har tränat i över 10 år. Allvarligt talat, vi har haft en enorm tur, tydligen. Det gick väldigt fort.

Frågelådan är öppen i övrigt.

En dags berg- och dalbana.

Igår var det en dag som alla andra, till en början. En nästan full dag på jobbet. Den här delen av dagen är lite som att bli bogserad upp till den första toppen på berg- och dalbanan. Det går inte så fasligt fort, men när toppen är nådd, så bär det utför. Man får gå hem.

Väl hemma skrev jag en inköpslista. Jag och min grupp tänkte oss ha lite kvällsövning med mat på onsdag kväll, och jag bär inköps- och receptupprättaransvaret. Och tanken är att jag ska få leka Gordon Ramsey och skrika på mina kollegor när de vispar åt fel håll eller ser bortkomna ut. Det såg jag fram mot. Och under kvällen skulle jag förbereda några av detaljerna inför matkvällen, helt enkelt för att ugnen annars inte skulle hinna med sig när vi väl kockade.

Men innan jag åkte för att handla slog jag en glutt på Facebook – och se där, även denna dag hittar jag någon som ser ut att säga någonting smart, men som ändå skjuter sig i foten. Att behöva kliva ur berg- och dalbanevagnen och knuffa på känns så onödigt.

Nu när jag läst om krönikan är det mestadels mycket smart, men det finns ett fåtal inskränkningar som jag går igång på. Om jag ser ut att ta citaten ur deras sammanhang ber jag nästan om ursäkt. Krönikan går att läsa på egen hand och man får tycka annorlunda än vad jag gör. Hursomhelst

Personliga tränaren Madelinn protesterar och sätter ned foten mot alla uppmärksamhetssökande selfies på den egna vältränade kroppen. De finns överallt, upplever hon. Jag vet inte om jag upplever detsamma. Jag har två personer, på facebook, som lägger upp halvnakna träningsbilder där. Det får de väl göra. De båda har kämpat för att nå dit de kommit och den ena förtjänar allt beröm hen kan få för den resa hen gjort. En resa lik den jag vill göra. Hen är inget annat än inspiration för mig.

Sedan kommer den här passagen:

“Men om det här når fram till EN person är det värt det. EN person som kanske kastar LCHF-boken i soporna och tar bort sina sk ‘vänner’ på facebook som inte gör annat än att hetsar om hur brutalt dagens träningspass varit.”

Jag har funderat, till och från, under de senaste 12 timmarna på hur jag vill replikera. Jag landade i följande: “Du har inte en aning om vad LCHF innebär för ett stort antal människors välmående. Majoriteten av de som får hälsovinster av LCHF får inga sexpack som de plåtar varje morgon.  Vilken diet människor har styr knappast deras beteende eller behov av uppmärksamhet. Varför försöker du med ett inskränkt yttrande i en annars så välryten krönika”.

Hon fortsätter med: “Jag tror inte heller på några mirakeldieter, jag tror på att äta riktig, hemlagad mat på goda, näringsrika råvaror. Alltid lagad med kärlek.”

Och jag måste ju ställa det mot hennes aversion mot LCHF. LCHF är ingen mirakeldiet. Det går att göra riktig, hemlagad mat på goda näringsrika råvaror. Antagligen mer så om man försöker äta strikt LCHF, dvs så lite tillsatser som möjligt, så naturliga råvaror som möjligt osv. Varför skapa en motsättning som inte finns.

Efter att jag lagt en snabb kommentar till den som länkade inlägget på Facebook åkte jag iväg för att hantera min inköpslista. På vägen hem ringde min fru. Hon upplevde för andra gången på tre dagar: yrsel och synbortfall. När vi pratade med varandra så hade hon även problem att hitta ord i högre grad än vanligt. Jag var bara några få minuter hemifrån. När jag kom hem mådde hon relativt bra. Hon hade gjort självtest för stroke och hade inte haft några halvsidesförlamningar eller andra nedsättningar.

Vi ringde 1177. De hänvisade till 112. Där fick vi prata med en sköterska som direkt beställde en ambulans. De var på  plats omkring 18 minuter efter att vi först kom fram till 1177. Och den “extra” tiden var beroende på att de provade fel portuppgång i några minuter. När man är längst upp på en berg- och dalbanetopp är strömavbrott det värsta som kan hända. För här stannade livet till, som att för evigt vara frusen i ögonblicket en sekund innan man ska nysa.

Är det något jag inte tycker om hos vårdpersonal så är det fundersamma men allvarligt rynkade ögonbryn.

Min fru åker ambulans till akuten – nu uppenbart symptomfri. Bra blodtryck, inget avvikande blodsocker, lite hög puls – men det har hon normalt också, och nu var hon förstås också nervös. Men inga andra symptom.

Jag åker efter i vår bil – och det är ju då tankarna snurrar. Vi har båda hjärntumördrabbade i våra familjer. Så vi har båda sett hur oregelbundna symptomen kan vara då.

Jag kan inte ge en nog stor eloge till all personal vi hade kontakt med under hela den här vårdkontakten. Seriösa, effektiva, trevliga och inte minst vänliga. Visst, det tog tre timmar totalt på akuten, men då Emelie var symptomfri och hade normala värden över hela brädet – och vi gissar att läkaren väntade på provsvar – kan vi egentligen inte förvänta oss någonting mer.

När vi väl sitter och väntar säger min underbara älskade idiot till fru: “Jag pajade din kvällsplanering…”  Det är en annorlunda känsla att känna upprördhet, ödmjukhet och en oändlig kärlek samtidigt. Min fru kan framkalla det hos mig. Det är nog ett av alla olika skäl att jag älskar henne så djupt.

Läkaren gav ett bemötande som jag inte kan bedöma som någonting annat än fantastiskt. Jag har stött på en och annan i mina dagar och den absoluta majoriteten har varit bra att ha att göra med, men denna tog förstapriset. Och för mig som nyfiket intresserad av medicin var det roligt att se på i hans tankeprocess medan han diagnostiserade. Och förklaringen av diagnosen var också klockren – och jag lärde mig någonting nytt.

Eftersom min fru blev utskriven efter endast tre timmar och inte ens inlagd för observation så ställdes en diagnos på plats och det var ingenting livshotande. Migrän utan (nämnvärd) huvudvärk. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Sådana gånger är det tur att jag pysslar med datorer och inte medicin.

Under de tre timmarna på akuten kunde jag inte bry mig mindre om Madelinn: Personlig tränare eller matlagning eller samkväm med enheten. Jag fick återigen ett uppvaknande om vad som är viktigt i livet. Även om det gick bra den här gången, och förhoppningsvis går bra alla andra gånger, så ska vi tala om för varandra vad vi är tacksamma för i mycket högre utsträckning.  När berg- och dalbanan kommer till sitt slut, man har haft en djävla resa så kan man vara tacksam för att man kom till mål helskinnad.

Som grädde på moset efter hemkomst så fick jag akut täppt-rinnande näsa och feberkänning. Så nu står kvällens matlagning på spel i alla fall, och några rätter riskerar att stå ogjorda. När man väl klivit av berg- och dalbanan halkar man på någon unges glass och landar med häcken i någon annan unges spya.

Nu är det en ny dag, jag hoppas verkligen att den blir mindre dramatisk.

 

It’s raining links, hallelujah.

Nästan på förekommen anledning tänkte jag bryta allt dravel om beteendeförändringar, motivation och beröm och istället presentera lite av mitt länkskafferi. Och vilka verktyg jag använder till vardags. Alla har ju förstås, vid ett eller annat tillfälle, den där eftermiddagen på jobbet som aldrig tagit slut kommit till slutet av The Interwebs. Jag tänkte försöka ge några idéer till sådant som man kanske missat på vägen.

Skoj och Mys

Den förekomna anledning var att Randall Munroe idag tillkännagav att han ger ut en bok med sina “What-if’s”. Min andra tanke var – varför har jag inte spridit detta internetguldkorn till alla jag känner långt mycket tidigare? Den första tanken var: “Undras om det är helt andra what-ifs än de man kan se på The Interwebs? Så vad är detta då? Det är en salig blandning av humor, fysik, matematik och svaret på de där frågorna som är lite ovanliga att ställa sig. En nästan lika stark rekommendation till XKCD som är en sajt som är lite äldre och desto mer välfylld.

Även om det möjligen är fatalt för min image som cynisk och cool tuffing, så får gulliga djur mig fortfarande att snörvla fram ett “Awww”. Den kanske mest grymma sidan jag hittat i den här genren är Cute Overload.

Riktiga historier från vanliga människor, som lika gärna kan höja eller sänka tron på mänskligheten, hittar jag på Notalwaysfriendly.com. De har också ett antal syskonsajter med andra tema. Den lite grymmare och än mer nischade är Clients From Hell vilken främst handlar om konsulter eller småföretagares problem med klienter.

Damn Cool Pics kan vara lite upp och ned, men det dyker ofta upp någonting som jag klassar som Damn Cool. Oavsett om det är naturupplevelser, konstiga hål i marken, naturfenomen eller underligt konstruerade hus så kan de dyka upp här.

Det här är bara ett axplock av de länkar jag håller koll på. Men hur håller jag koll på dem då? Tja, inte surfar jag till varje sajt för sig och inte heller har jag någon bokmärkesgrupp där jag öppnar alla bokmärken i varsin flik för att sedan trycka mig genom dem. Jag nyttjar RSS-flöden och begagnar mig av en RSS-läsare.

För snart ett år sedan lade Google ned sin Google Reader och jag fick leta upp en ny. Mitt val föll till sist på inoreader.com som har tjänat mig mer än väl. Jag har strax under ett hundratal sajter jag bevakar på det här viset, så det är skönt och praktiskt att inte behöva besöka dem manuellt. Det i samband med Pocket gör att jag kan spara undan poster jag inte vill/behöver/orkar läsa genom på en gång för att istället kunna plocka fram och läsa lite senare. Pocket har också blivit min bokmärkescentral för de sidor jag vill kunna plocka fram senare. Pocket har appar för både IOS och Android dessutom, så jag kan alltid ha intressanta artiklar att läsa i fickan när så skulle krävas.

Reddit

Sedan något drygt år tillbaka hittade jag Reddit. Det är ett lustigt ställe, på mer än ett vis. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det för den som inte varit där. Det är som ett forum med underforum, systerforum och kusinforum och det finns, nära nog, ett forum för vilket intresse man än kan tänkas ha. Det är också skönt att kunna vända sig dit och inte känna något krav på att behöva läsa allt. Det har jag inte ambitionen att göra och kommer aldrig att få. Dit vänder jag mig för att få ett gott skratt. Eller ett rått skratt. För det kan vara ett av de absolut roligaste ställena jag hittat på The Interwebs. Men jag gillar deadpan som humorslag, och många kommentarer är av det slaget, och helt i stil med Steven Wright.

Det här är ett urval att grupper jag prenumererar på

  • /r/AskReddit – här ställer man mer eller mindre seriösa frågor. Guldklimpar är inte ovanliga i diskussionerna som följer.
  • /r/AnimalsBeingJerks – så klart bilder eller filmsekvenser på djur som djävlas med andra djur eller människor.
  • /r/aww – Självfallet sådant som får en att säga “Aww”
  • /r/bodyweightfitness – En grupp omkring en specifik uppsättning övningar där man bara tränar med kroppen. Sådant jag skulle vilja kunna.
  • /r/ExplainLikeImFive – Där kan man ställa frågor om sådant man inte riktigt förstår och kanske har problem att läsa in på egen hand. Här finns det också guldkorn. Min favoritfråga den senaste veckan var: “ELI5: Why can I “hear” perfect pitch in my mind, but when I try to sing I sound like a walrus giving birth to farm equipment?
  • /r/TodayILearned – en grupp där det som oftast dyker upp mer eller mindre intressant information – sådan som man sällan snubblar på själv, men likväl kan vara lite rolig att läsa.
  • /r/Judo – för att … Judo.

Nedan ett exempel som får mig att fnissa. Exemplet är klippt från AskReddit, och det som gör det roligt, så klart, är användarnamnet på den andra kommentatorn kopplat mot frågan och aktuella världshändelser.

Ja, jag är lättroad, stäm mig. Och inte sällan kan det vara mycket roligare än så här.

Till nästa gång, säg Aww till ett gulligt djur. Jag rekommenderar denna.

Inre och yttre förstärkning.

Och jag ger inte upp när det gäller beteendeförändringar. Här kommer mer funderingar omkring synsätt och insikt:

För några inlägg sedan, och jag orkar ärligt talat inte gå tillbaka och hitta vilket, så skrev jag lite om inre och yttre motivation. Hur andra kan ställa krav och motivera och hur man förstås ställer krav och försöker motivera sig själv.

Häromdagen blev jag, låt oss säga, tipsad om motsatsen till inre och yttre krav – inre och yttre positiv förstärkning. Gammalt hederligt beröm, med andra ord. Det här kanske inte låter så konstigt, det kanske till och med är helt naturligt att tänka på. För spåren finns ju där, i alla möjliga olika sammanhang. Det kanske bara är jag som är lite trög. Men jag återkommer till min tröghet lite senare i det här inlägget. Först, exempel på fall på konstgjorda yttre förstärkningar:

  • Alla typer av Anonyma Alkoholister/Överätare/Narkomaner, eller varför inte Viktväktare, träffas i grupp och delar sitt väl och ve. Att förändra sitt självdestruktiva beteende är i högsta grad en intern process och ett personligt ansvar. Likväl träffas man i grupp för att kunna få beröm av andra i liknande situation.
  • Varför de flesta program som coachar en individ till att försöka förändra något eller några av sina beteenden rekommenderar att man inte gör det i hemlighet utan antingen rekryterar en stödgrupp med människor eller att man helt sonika talar om för folk i sin omgivning att man försöker, t ex, sluta röka.

En annan sak som jag har identifierat, när idén om detta slog mig, är förstås de människor som helt plötsligt söker upp en och berättar om någonting de gjort bra. T ex: “Nu har jag inte rökt på 2 månader” eller “Jag har gått ned fyra kilo på en månad.” De är antagligen inte särskilt intresserade av att sprida informationen som sådan. De söker en yttre förstärkning att lägga till sina egna försök att berömma sig själv. Mest sannolikt för att de redan vacklar och behöver ett stöd. Med den här vetskapen ska jag göra mitt yttersta för att just berömma och hissa i framtiden.

Och jag undrar förstås också hur många som tar ett fotografi på sin lunch eller middag och vill ha beröm för deras val, eller beröm för att de har valt en sådan lämplig matplats där maten man får ser vackert arrangerad ut. Och förstås, dessvärre motsatsen, de som vill skryta om hur trevligt det är just där de är. De som vill skapa avundsjuka – vilket antagligen inte är den bästa förstärkningen att leva på.

Jag har, tror jag, bättre saker för mig, men jag är lite småsugen, bara för skojs skull att kolla genom nyhetsfeeden i några veckor på Facebook och försöka kategorisera de olika typerna av inlägg som hamnar där. Inte för att sätta mig till doms, men jag undrar om det inte skulle behövas en hel del mentala kramar även där.

När jag funderar på de bilder jag har på Facebook inser jag att även jag skulle behöva ett par mentala kramar.

Fast jag avviker från ämnet. Nu efter den här långrandiga introduktionen kommer förstås mina egna funderingar om hur jag har gjort i det förflutna. För jag har inte tänkt på det här viset och definitivt inte använt kunskapen på ett fördelaktigt sätt.

Hur många gånger har jag försökt ändra ätbeteende, försökt bli snällare eller i alla fall mildare? Hur många gånger i det förflutna har jag försökt sluta med nikotin eller gjort en ny träningssatsning? Hur många gånger har jag litat till att min förmåga att berömma mig själv skulle vara tillräcklig?

För den kan vara tillräcklig. Man behöver inte ha yttre positiva förstärkningar för att ändra ett beteende. Men visst underlättar det…

Så, om jag skulle vilja förändra ett beteende idag och jag skulle vilja ha absolut största möjliga chans att lyckas skulle jag:

  • Rekrytera en stödgrupp om 3-5 personer. De skulle få veta vad jag har avsikt att förändra. Två stycken skulle jag be att med jämna mellanrum, kanske veckovis, sätta upp ett larm i sin kalender att ringa eller maila mig och fråga hur det går för mig. Jag skulle svara och de skulle ge beröm eller uppmuntran. Resten av gruppen skulle få instruktionen att ge mig beröm när jag på eget initiativ söker upp dem  och berättar hur det går. Berömmet ska i princip vara villkorslöst, det är spelreglerna/avtalet de skulle skriva på.
  • Jag skulle, mest för att det är praktiskt och jag är lite lat av mig, använda den här bloggen med samma syfte. Jag skulle be alla och envar som läser att ge mig beröm eller uppmuntran när jag beskriver min strid och färd. Vare sig jag har förtjänat det eller inte.
  • Jag skulle vara tydlig mot mig själv och ge mig beröm för mina framsteg och även vid stagnation. Fullständigt ösa beröm.

Men blir inte det här ganska falskt då? Jag vet att jag får beröm även om jag kanske inte förtjänat det. Kommer detta beröm att bli en positiv förstärkning eller kommer det bara att rinna av?

Fake it until you make it.

Precis som målprogrammering, vilket jag också skrev om nyligen, trollar man hjärnan på en undermedveten nivå. Det kommer att fastna även om det då kanske måste nötas och bankas in. Precis som inlärning i de flesta fall fungerar. När någonting upprepats tillräckligt många gånger blir det en sanning. Använder man den kunskapen och makten till någonting gott, blir också resultatet gott.

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Jag tror att medvetenhet om inre och yttre förstärkning som koncept och hur det knyter an till beteendeförändringar är någonting många av oss använder oss av utan att riktigt förstå sambanden. Jag tror att vetskapen om sambanden gör att vi kan använda oss av konceptet medvetet och fokuserat, med en baktanke om gott. Och jag tror att det kan göra en rejäl skillnad i hur enkelt det är att förändra ett beteende. Vilja och motivation kan göra bra mycket – men om det finns ett verktyg till som underlättar är det dumt att inte använda det.

Så, hur trög är jag egentligen? Tja, inte alls säger en del tester, men när det gäller bred och systematisk kunskap, då förstår jag väldigt lite till dess att jag kan knyta ihop informationen till en större karta. När jag väl förstår kartan, då känner jag mig sällan trög alls. På just det här området är min karta ingalunda komplett. Under de senaste 9 månaderna har jag lärt mig ofantligt mycket om beteenden och dess funktioner. Sådant jag önskar att jag kunnat och förstått långt mycket tidigare. En ganska klockren beskrivning av hur jag fungerar, kan man hitta här.

Så för er som tyckte att allt jag skrev var känt sedan länge och inga underligheter alls, kritisera inte mig, gå och förändra något av dina oönskade beteenden istället. 😉

Beteenden och offerkofta.

I ett av mina löften som avgavs i närheten av att 2014 började var att ha mera tålamod med mina människor och lyssna till vad de har att säga. Min teori är att bakom allt svammel och trams kan det finnas någonting hörvärt och någonting att lära sig av. Naturligtvis måste det också förlängas mot det jag ser och hör på The Interwebs.

Min strategi är att inte explodera. Min taktik är att skriva ett svar och därefter raskt radera det. Att skriva av mig helt enkelt. Under den tiden, då jag formulerar mina tankar och knattrar frenetiskt på tangentbordet, hinner pulsen oftast gå ned så pass att jag inte behöver skicka något meddelande alls. Jag har då forcerat fram den där pausknappen som är så praktisk att ha för att kontrollera om det man känner sig provocerad över verkligen har någon verklighetsförankring. Det kan ju vara en övertolkning av det som hände, till största delen baserad i egna erfarenheter.

Så denna fredag kväll hände precis någonting sådant. Jag hittade ett inlogg på ett av de där sociala medierna. En länkning till den här krönikan av Mia Skäringer – Det sista vi behöver är ännu ett diettips. Jag reagerar instinktivt på titeln, förstås. För det är klart att vi behöver fler diettips. Vi behöver alla diettips. I takt med att forskningen går framåt lär vi oss mer. Vi förstår mer om hur kroppen fungerar och reagerar. Det ger naturligtvis upphov till förändringar i den kostmodell vi har. Nordiska Näringsrådet likväl som svenska livsmedelsverket, likväl som USAs FDA uppdaterar ständigt sina råd om kost.

Efter ett första tryck på pausknappen inser jag att Mia är lite provokativ – eller har drabbats av en rubriksättare som haft otur. En diet är den kost man äter. Den behöver inte ha ett namn. Tallriksmodellen är en diet. Ordet diet betyder inte nödvändigtvis att det är ett avvikande ätmönster, men i majoriteten används det så. Viktväktardieten, Atkins diet, LCHF, 5:2, IM och så vidare. De är alla dieter som försöker skapa någon struktur och förklaring till varför man ska äta det ena eller det andra. Men diet betyder kosthållning, det man äter – oavsett vad man äter. Så jag förlåter den språkliga okunskapen, alternativt provokationen, och läser genom krönikan. Den blandar då två koncept. Båda viktiga och intressanta att tycka saker omkring. Kost & Träning, vilket bara är en bisats för krönikan – men också hur vi människor idag upplever sig ha enorma sociala påtryckningar, upplevelsen av att inte vara tillräcklig samt ohälsan, främst den psykiska, som uppstår när man känner osäkerhet över hur man fungerar som förebild för sina barn.

När jag väl insåg att just diet-tugget i krönikan bara var en parantes, eller ett exempel, för att beskriva hur skevt samhället är och hur dåligt människor mår för att de försöker leva upp till standarder som är omänskliga, insåg jag hur bra krönikan egentligen var.

Så jag gick tillbaka till det sociala mediumet igen, och ser hur en person har kommenterat med hur han ingalunda har några problem med sin diet. Personen ifråga är underviktig och tränar en hel del.

Och då exploderar det igen i mitt huvud. För jag har problem med min diet. Miljontals andra har problem med sina dieter. Hur kan man vara så egoistisk, oförstående och arrogant att man inte tycker att det finns något problem? Offerkoftan värmer och vårdar min ilska.

Pausknapp tillslagen igen.

Fungerar inte, börjar skriva ett halvsarkastiskt svar. Vill inte vara så elak som jag känner för. Vill vara passiv-aggressiv.

Trycker hårdare på pausknappen.

*mental kram*

Stackaren har inte förstått vad krönikan handlar om. Vilken stackare. Han förstår inte heller vad ordet diet betyder. Stackare.

*mental kram*

Fast hans diet fungerar ju för honom. Han har inga problem. Jag kan känna ett sting av avundsjuka. Tänk om det vore så lätt även för mig, för alla som jag. Har man inte haft problemen, känt någon som haft problemen eller pratat och lyssnat med någon som haft problemen är det väldigt svårt att föreställa sig hur det är att ha problemen. Ska jag informera honom? Nej, det är faktiskt inte min sak. Det är inte att glida in i ett passivt beteende. Jag känner inte ens människan. Och även om jag skulle förklara tvivlar jag på att jag skulle nå förståelse. Det är fredag kväll, jag vill också mysa, inte ge mig in i att försöka lära upp någon och förklara någonting som är så oerhört svårt att begripa när man inte upplevt det själv.

Jag släpper upp pausknappen en aning och ler lite försynt mot mig själv. Offerkoftan är upphängd lite lite längre in i garderoben. Jag känner genuin glädje med någon som slipper att dagligen uppleva det jag upplever. Och jag kan gå tillbaka till att fredagsmysa, istället för att irritera mig över att någon hade fel på internet.

Och för varje gång jag inte exploderar utan löser problemet internt och på ett ansvarsfullt vis etablerar jag ytterligare vanan att agera så. Att känna mig nöjd efteråt ger mig en positiv förstärkning, vilket ytterligare ökar chansen för att jag agerar så igen.

Beteendeförändring, in progress. En dag, kanske, kan jag lämna in offerkoftan till Erikshjälpen.