… två månader senare…

Idag är jag glad över att jag inte lämnade ett nyårslöfte om att “blogga lite oftare”. För det löftet hade nog kunnat anses vara brutet nu.

Huset är sålt, inflyttningen till lägenhet är klar. Inflyttat, men visst lever vi fortfarande till viss del i flyttkartonger. Högarna av ihopvikta och tomma flyttkartonger växer i alla fall varje dag.

(Hej flyttbolaget, ni får gärna komma och hämta kartonger nu, en första omgång i alla fall).

Till sist, över två veckor efter inflytt fick vi lite internetanslutning igen. Både jag och frugan hade ätit upp vår fria kvot mobilsurf vid det laget. Jag skulle vilja säga att det var skönt och kanske till och med karaktärsdanande att vara utan interwebs på stor skärm – men nej, det var varken skönt eller utvecklande. Det var jobbigt att kolla upp recept, slå upp det där ordet/företeelsen/skådespelaren eller vad det nu kunde vara, på liten skärm, utan riktigt tangentbord och gud-så-långsamt-det-går. Förvånansvärt nog var det inte alla skitspel på Facebook som jag saknade, eller underhållning av andra slag. Det jag saknade var den uppslagsbok och källa till (pseudo)kunskap som interwebs trots allt är. Det kändes, i all den bedrövliga I-landsproblematiken, ganska bra.

En sak som var/blev rolig i och med flytten var också planering av nystarten. Att göra sig av med gamla möbler och nu skaffa nya, mer ändamålsenliga möbler. Den här veckan, hoppas vi, kommer vår nya soffa. Förra veckan kom min nya HTPC. Den sitter nu fastskruvad på baksidan av TVn istället för att, som den gamla gjorde,  uppta större delen av TV-bänken. Det kom också innanmäte till min stationära dator. Den som sprängde proppar på löpande band strax efter nyår. Det får vänta på installation däremot, till dess vi bestämmer oss för hur kontor/hobbyrum ska se ut.

Vid inspektion av vårt nya kök utrustat med induktionshäll och en riktigt rolig ugn, upptäcktes till viss fasa att den enda kastrull/gryta som gick att använda på spisen var den stora pasta/popcorngrytan. Den som rymmer 8 liter eller så. Ganska opraktiskt om man ska slå en bearnaisesås eller snabbkoka lite hallonsylt. Så då fick jag köpa mig ett set Fissler grytor. Det känns som lite skillnad mellan dessa och de där konstiga omaka kastrullerna jag haft tidigare. När jag ändå var i farten med det så skaffade jag mig en ny stavmixer med tillbehör. Nu ska det hackas, puréas och grejas.

Så är det den där andra sidan av att bo i flyttkartonger. Hittills är det två saker som saknas och som förhoppningsvis är nedpackade i någon låda som inte står “allra längst in”. Vår personvåg och vårt gamla, men trofasta, Nintendo Wii. Faktum är att kontrollerna och inte bara konsolen saknas. Kom jag på nu. Men det är liksom underligt när spelen och allt kablage är upphittat, men konsolen, som var alldeles bredvid, var alldeles borta.

Det finns för- och nackdelar med mycket. Att anlita en flyttfirma för packning och flytt var ofantligt bekvämt. Men man tappar verkligen kontrollen över vad som hamnat i vilken låda. Vilket skulle bevisas.

Med avseende på att vågen är missing-in-action kan jag inte rapportera någonting. Helt klart är att slarvet med mat varit oändligt. Träning obefintlig och hälsan säkert lidande. Men jag har inte fått tillbaka någon psoriasis och vilopuls håller sig lika låg som vanligt. Jag har inte behövt gå ut i bälteshål  och jag har ungefär lika dålig kondition som vanligt. Men snart är vi inflyttade i tillräckligt hög grad för att kunna spendera lite tid på att träna och sköta kosten bättre.

För att följa upp mina nyårslöften, så tja, det går faktiskt bättre än vad jag trodde. Det känns som om det är sällan jag blir Kalle-anka-arg. Och jag lyckas vara assertiv i ganska hög grad. Och just när det gäller asseritiviteten har jag upptäckt att de fall där jag oftast tar en passiv ståndpunkt, det är de tillfällen då folk beter sig på ett otydligt vis mot mig. För att man kanske försöker förmedla någonting osagt – mellan raderna. Men ännu oftare då folk försöker delegera (läs ducka från) arbetsuppgifter i min riktning. Dessa personer får numera en rak fråga tillbaka om varför de anser att jag skulle vara bättre lämpad att göra deras jobb åt dem än att de skulle göra det själv. Resultatet är ganska intressant. Gör som jag, prova det!

Jag har också provat att ge människor tid att bli intressanta för mig. Det fungerar nästan. Men så länge jag är medveten om att jag ska försöka så lämnar jag inte situationen omedelbart, vilket jag gjorde tidigare. Och det i sig är nog ett framsteg, i någon mån.

Och från och med nu ska jag försöka blogga lite mer, även om det inte är ett löfte…

One thought on “… två månader senare…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *