Jamen, hur var det nu då?

Varenda gång jag åker till min hälsocentral för att kolla blodtrycket har det varit högt. Högre än vad jag tycker är rimligt jämfört med de värden jag mäter upp hemma. Tidigare hade jag en handledsmanschett. De är tydligen inte så trovärdiga. Så låt gå för det. I våras köpte jag ju en ny leksak och den mäter på överarmen. Den har också konsekvent visat lägre värden, med råge, jämfört med de värden jag fått på hälsocentralen. Där har jag legat på omkring 160/100, och med en puls omkring 100 de senaste svängarna. Jag har hela tiden påstått att mitt blodtryck går upp av väntrummet, idén om att jag ska få förmaningar om att blodtrycket ligger högt osv. Och den stressen gör, naturligtvis, att mitt blodtryck stiger. Vilket jag påtalat, varenda gång. Jag har påpekat att det faktiskt finns en term som White Coat Syndrome, någonting jag inte tycker att jag fått något som helst gehör för.

Tja, förrän jag kom till min gamla klasskompis, distriktssköterskan, som satte på mig 24-timmars mätaren. Hon som fnittrade lite sött och sade “Det är ganska många som har normalt blodtryck när de väl får en 24-timmars mätning, men visar högre vid kontroll.” Hon fnittrade ännu mer, fortfarande väldigt sött, när jag påpekade att det nog inte hjälper när de som tar blodtrycket är unga, snälla och söta.

Jag funderade inte mer på det just då. Min mamma brukade berätta en liknande historia när hon fick sitt blodtryck mätt av en lång, relativt henne, ung och snygg läkarstudent – och hur hennes hjärta rusade – vilket gjorde läkaren rädd och mamma betryggade honom med att hon ingalunda höll på att spränga sitt hjärta, bara han kunde vända sig om och börja skriva i journalen.

När jag funderar på saken, min klasskompis tog faktiskt blodtrycket efter min berättelse, och det var högt. En komplimang till henne eller White Coat Syndrome, tja, det får man spekulera fritt om.

Hur som helst, i somras, när min ordinarie läkare var på semester ringde en annan läkare tillbaka till mig. Han ville då ersätta en av mina mediciner med en som har pluseffekten att den är vätskedrivande. Stopp och belägg sade jag då. Nu får ni göra en 24-timmarsmätning som kanske ger lite mer rättvisa. Och jag berättade att mitt tryck, när jag mäter det hemma i lugn och ro, normalt visar inom felmarginalerna, dvs under 140/90. Åhå, sade läkaren, då ställer jag dig i kö för en sådan mätning. För två veckor sedan bar jag mätaren. Idag fick jag svaret brevledes från min läkare. Det löd så här:

“Bästa Dan!

Kan meddela att vid mätning 24-timmars-blodtryck ligger blodtrycket alldeles utmärkt till och med åt det lägre hållet. Medelblodtryck under 24 timmar blir sammantaget 118/75 och medelblodtrycket vid aktivitet 124/80.

Fortsätt således med oförändrad blodtrycksmedicinering.”

och så undertecknat.

Suck on that! Och visa något djävla förtroende för min upplevelse nästa gång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *