… fast jag ska nog smygblogga lite i varje fall.

Sedan ungefär 14.00 idag fick jag en manschett på armen, ett gulligt hölster och en liten låda som hänger under min armhåla. Jag står just nu under ett 24 timmars blodtrycksmätarexperiment. Det ska bli mycket intressant att se om jag lider av White Coat Syndrome eller inte. Sköterskan som monterade anordningen på mig skrattade och sade att det är någonting som nästan varenda en lider av. Även hon själv när hon själv besöker en mottagning som patient.

Och visst är det så. Jag är tämligen övertygad om att mitt blodtryck kommer att visa sig vara mycket lägre när jag slöar i soffa eller framför dator, än vad det är då någon ska ta mitt blodtryck och därefter informera mig om “att det där var nog minsann lite högt”.

Jag känner sköterskan sedan tidigare. Vi lekte som barn tack vare en gemensam kompis. Vi hamnade också under en kortare tid i samma gymnasieklass. Det var väldigt trevligt att träffa henne igen. Hon hade inte åldrats någonting sedan gymnasiet upplevde jag. Det känns lite fuskigt.

Jag fick då också reda på att jag fick diagnosen diabetes typ 2 redan från start. Någonting som inte uttalats för mig. Det stör mig. Det stör mig rejält. Tillägget i journalen var “utan komplikationer – kostbehandlas”. Men, hade jag haft en annan attityd och ett sämre långtidssocker vid de blodprov som tagits efter att jag började lågkolhydratäta så hade jag säkert fått drösvis med föreläsningar om att det är bra att motionera och att jag skulle gynnas av att gå ned i vikt. Antagligen skulle jag också ha fått veta att jag ska försöka undvika läsk och socker. Tja, läsk sade ju faktiskt den första läkaren jag träffade, att jag skulle undvika. Jag tror att jag vet bäst, så jag valde den lite mer extrema hållningen.

Hur som helst gav det här mig blodad tand att med nya krafttag försöka förändra min situation. Jag blev tillräckligt irriterad över att min diagnos inte beskrevs för mig med tydlighet. Att jag inte blev erbjuden någon medicin förutom blodtrycksmedicinerna, som t ex Metformin. Men jag antar att jag var så pass övertygande om min kosthållning att jag fick hållas.

Jag undrar bara, i all stillhet, hur det går för alla andra tjocka och sjuka som gör besök på en hälsocentral. Jag hoppas att de får det stöd de behöver.

Jag vet att jag inte fått det fullt ut.

Jag velar fortfarande fram och tillbaka om vad jag ska blogga om. Ska jag sopa bort allt det jag skrivit, eller ska jag fortsätta skriva? Ska jag kanske bara prata om annat än rapportera mina egna stillestånd och experiment som inte leder någonstans. Ska jag skriva om diabetes typ 2 och högt blodtryck i allmänhet. Vad man borde och inte borde göra – med mig själv som exempel. Det finns ju drösvis med officiell information från alla möjliga håll. Det finns också ett antal anekdotiska exempel på hur enskilda individer återvunnit hälsa. Ska jag bli en av dem?

Jag vet inte heller om jag ska skriva mer om personlig utveckling. Hur man kan styra upp sitt liv på olika vis med enkla medel. Jag har blivit tvungen att se över hur tid ska disponeras i ganska hög grad de senaste 18 månaderna. Det känns som om jag har behövt besegra många personliga demoner och annat otyg för att kunna få ordning på torpet. Det kanske är värt att använda min tid till. Att dela med mig av funderingar, insikter och kanske råda och tipsa om möjliga vägar att få ut lite mer av den relativt korta tid vi har på jordytan.

Jag kan liksom inte riktigt bestämma mig för vad jag vill göra eller lägga tid på. Det finns mycket kvar att skriva – men det kanske inte är enkom om min resa eller medicinska framsteg som man får höra talas om en gång – och aldrig mer. Ty så brukar det bli med medicinska nyheter av kvällstidningslöpsedelsnatur.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *