Monthly Archives: August 2013

Vecka 76 – so long and thanks for the fish…

I alla fall med er läsare som sällskap.

Bloggen kommer att leva kvar i någon form, jag håller på att se över någon metod att exportera den resa jag gjort till någonting mer statiskt och behålla för framtida bruk och läsning, men om jag ska blogga, så ska jag nog blogga om någonting annat, eller mer generellt. Den publika personliga resan tar slut i och med denna post känns det som. Det har pyrt i mig ett tag nu och jag ser ingen poäng i fortsatt blottläggning av mig.

Tack för sällskapet och stödet. Det har varit en trevlig tid.

Dagens invägning gav också den lägsta måndagsnoteringen någonsin. Jag var nästan ett kilo lättare i lördags, men det gick över av något skäl under gårdagen. Så här får den sista grafen se ut.

Min hjärna kokar. Mikroglia och autism – bland annat.

autism

Jag snubblade på den här mycket summariska artikeln om forskning om mikroglia och autism. Men det fanns ju så mycket annat mellan raderna här att min hjärna nästan kokar av funderingar, tankar och möjliga möjligheter. Hade jag 100 miljoner över att kasta direkt på ett forskningsprojekt – tja, då är det forskning omkring mikroglia jag skulle kasta pengarna på.

 

Möjlig behandling av Parkinsons…

Den här forskningen är intressant av flera skäl. I sammanfattning handlar det om att föda celler med ett substrat som höjer aktivitetsnivån i cellen. Självfallet har inte forskningen kommit i mål ännu, men det är intressant att forska vidare på. I det här fallet kan man alltså i experiment minska försämringen hos de celler som orsakar Parkinson. Om det här, åtminstone delvis, är ett nytt sätt att angripa forskning och botemedel går det säkert att hitta synergiska effekter. Alla sjukdomar som innebär degenerering av cellulär funktion skulle i teorin kunna behandlas med motsvarande metoder.

 

Forskning omkring nya sätt att spöa skiten ur cancer

Nanopartiklar för att avliva cancer. Tja, det tycker jag låter som en bra idé. Man stoppar in lite nanopartiklar i kroppen, dirigerar dem att studsa in i cancercellerna och ställa sig i bakhåll alldeles utanför mitokondrierna i cellerna. Sedan, och det är ju nu det blir awesome på riktigt. Man skjuter laser på polarna, nanopartiklarna, som då vaknar upp och stryper mitokondrierna. Cancercellerna kan då inte omsätta energi och dela sig vidare, utan de dör. Och när de dör så vaknar immunförsvaret upp och glufsar i sig cancercellerna. Laser! Pew pew!

Fast ännu ballare är det som forskningen i Australien trixat till. En medicin som helt enkelt plockar sönder cancercellerna. Ett problem med det är förstås att få medicinen att faktiskt attackera rätt celler, ett av problemen med cytostatika. Eller som Professor Gunning säger:

“It was a good idea, you just had to get around the problem of killing the patient as well as their cancer”

Men det verkar man alltså ha lite mer framgång med i de här försöken. Oj vad jag håller tummarna.

Kokosbollar på ända.

Jag respekterar inte dessa vidriga företeelser så pass mycket att jag tänker rotera bilden.

För 22 år sedan, när jag fyllde 17. Firades jag av mina kamrater på Selånger Marknad. Jag fick en Teenage Mutant Ninja Turtle mask med tillhörande svärd. Någonting mellan tanto och wakizashi i storlek. Så jag var väl nästan Leonardo, skulle jag anta.

Jag fick också en låda, större än den på bilden – samt rättvänd, med 16 stycken äckliga bollar med äckligt vitt klägg och urusel chokladkvalitet. Till det, två stycken byxvarma, kolsyredränerade burkar Coca Cola. Sedan fick jag åka karusell. Vilka jag ville! Jag vill inte åka karusell alls. För det är ingen mysig upplevelse. Men jag fick åka ändå. Centrifuger och virvelvindar. Med äckligt vitt skum och varm Cola i magen. Det var också en ganska folktom söndag på Selånger Marknad då vädret var lite sisådär. Så mina “kompisar” bad karusellförarna att köra på lite extra – eller låta resenärerna sitta upp och ned lite längre i någon av de demoniska monstermaskinerna. Med magen pressad mot säkerhetsbygeln. Magen som var full av de äckliga bollarna.

Av alla mina födelsedagar, kanske med undantag av min 30:e födelsedag är det denna jag minns bäst. Eller kanske mest är bättre uttryckt.

Jag kan fortfarande inte äta dessa styggelser. Det vänder sig i magen på mig. Jag åker inte heller karusell – men denna söndag påverkade inte den delen särskilt mycket.