Semestern slut för den här gången…

Det har verkligen varit upp och ned den senaste tiden. Men hur som helst är mina två korta veckors semester över. I år, till skillnad från de flesta andra år, har jag inte längtat tillbaka till jobbet. Det har också varit bland de längsta två veckornas semester jag haft. På ett sådant där bra sätt.

Det har, som vanligt, varit kanonväder under semestern. Ett par dagar har spenderats på en pinnstol i trädgården med en kanna sangria och en bok. Lyssnandes på gamla och nya sommar- och vinterpratare, medan frugan har gjort garnbollar i god tid för julens utsmyckningar.

Kopparpannans whiskyklubb har haft sin sommarprovning. Det blev 6+6 timmars matlagning och förberedelser i torsdags och fredags och ytterligare 8 timmar under lördagen. Mitt tips är att låta bli kängurufilé i framtiden. För mig var den i alla fall riktigt klurig att tillaga så att den blev bra. Jag skyller på grill, ovana och begränsad förmåga att leverera 24 för-, varm- och efterrätter så fort och med så hög kvalitet som möjligt. Nästa gång blir det inte några chansningar av det här slaget.

Söndagen innebar avfärd på årets bröllopsdagsfirarresa. Jag och frugan brukar åka iväg någon natt eller två omkring vår bröllopsdag. Sällan längre än ett landskap bort. Det finns trots allt en hel del att se och göra även i närområdet. Och poängen med dessa resor är ju att vara tillsammans. Den här gången bodde vi på Björkuddens hotell vid Höga Kusten-bron. Fin utsikt, underbar mat och ett antal loppmarknader kunde vi lägga till handlingarna efter de här dagarna. Hembakta bullar på någon obskyr hembygdsgård mitt i ingenstans, serverad av gamla tanter. De bullarna smakar sällan någonting annat än gott.

Då vi kom hem först på tisdag kväll blev det alltså ingen måndagsuppdatering den här veckan. Jag hoppas att ni klarade er ändå.

De senaste dagarna har dock gått i sorgens tecken. Svärmors och frugans hund som nått den respektfulla åldern 14,5 år har under den senaste tiden fått lite för många krämpor. I eftermiddags fick hon därför somna in för gott. Hela den där grejen ger upphov till en massa funderingar hos mig av etisk natur. Men jag hoppar över dem för stunden. Jag behöver lite distans till det hela och då hade jag ändå inget superstarkt band till loppsäcken.

Under min semester med provlagningar och bröllopsdagsresor så lade jag inga som helst band på mig och vad jag stoppade i mig. Det blev inga frosserier och många gånger valde jag bra alternativ även om jag gett mig fritt spelrum om jag så önskade. Men kolhydrater är kolhydrater och de binder vätska. En rejäl viktökning hade jag alltså att förvänta mig och resultatet lät förstås inte vänta på sig, vilket kommer att synas i viktgrafen längre ned.

Den här veckan, eller snarare, på måndag, kommer jag däremot att redovisa en dag-för-dag graf utöver den vanliga viktgrafen. Den kommer ju att se så rolig ut!

Men träning då? Tja, jag har ju haft ett ömmande knä i snart en månad nu. Ni kanske minns, efter att jag bestämde mig för en långpromenad dagen innan jag tränade judo för första gången på ett par år, dagen innan jag spelade softboll (slow-pitch) efter att ha haft ont i fötter och knän från promenaden, väldigt ont i knä och muskelbristning i höger baksida lår samt höger vad samt kraschat på knät till och från i 15 minuter i en specifik scenarioövning på judoträningen.

Jag kunde ju inte gå som folk efter de där tre dagarna. Och mitt knä ömmar fortfarande. Med lite kläm-och-känn samt Google-Fu, hittade jag följande eller som man skulle beskriva det på svenska. Jag tänkte skippa kortisonspruta, tömning och motsvarande i ytterligare någon vecka. När jag testade rekommenderade stretch-övningar insåg jag att där ska jag börja, oavsett allting annat. Även om jag skulle kunna få en quickfix med kortison betvivlar jag att jag skulle hålla problemet borta – speciellt om jag kommer tillbaka till judoträningen och löpningen. Så, stretching och styrketräning får bli min träningsplanering i ytterligare någon vecka eller två.

Det kan förstås så klart vara så att jag är helt ute och cyklar i min självdiagnos. Men med all information jag samlat (och det är från fler ställen än de länkarna ovan) så är det ytterst rimligt. Ja, som kuriosa. Efter att jag haft ont i någon vecka eller så testade jag att simma lite bröstsim för att göra någonting som avlastar viktmässigt men ändå ger träning. Just det problemet jag har, i just den slemsäcksklustret jag har problem med – det kallas även för “breaststroker’s knee”. Alltså ett inte helt ovanligt problem för bröstsimmare. Mycket riktigt, mitt knä mådde ju inte bättre efter ett simpass. Förutom att det var dumt och dåligt, så kändes det som lte grädde på moset i min diagnostiska övning.

Viktgrafen ser för övrigt ut så här (vikt 107,1 på tisdagkvällen):

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *