Om förlåtelse och nervgift.

I dag hörde jag följande fråga ställas: “Vem har rätt att förlåta en förövare?” Tänk då barnmisshandlare, Fritzl, pedofiler eller varför inte de där tre grabbarna som prejade av en tjej och hennes småttling – olycka eller idioti, det vet jag inte. Men vi kan -. för det här tankeexperimentets skull föreställa oss att det var med uppsåt och avsikt.

Vem har rätt att förlåta dessa?

Inte helt sällan på internetforum så vaknar en lynchmob till liv när horribla händelser uppdagas. Man vill ha huvud på fat, önskar livet ur andra människor. Som en motpol till lynchmobben brukar också de förstående vakna ur samma dvala. De förstår inte hur man kan önska livet ur någon. De argumenterar inte heller sällan för förövaren till viss del. “Man måste ju förstå att hen(*) själv är ett offer. En normal människa gör ju inte så här. Det är klart att hen själv är i ett enormt behov av hjälp och stöd. Det är synd om hen.”

Det är väl aldrig så att dessa människor faktiskt rättfärdigar vidriga handlingar. Och jag tycker också att att är ganska sunt att försöka känna empati eller sympati både med offer och förövare. Ibland sker det dock ganska lättvindigt när dessa empatiska själar (fast jag tycker mer att de uppvisar sympati än empati) ursäktar förövare.

Lynchmobben söker inte förståelse och de ser inget som helst skäl till att försöka förlåta. De där som försöker uppvisa sympati då? Argumenterar de för förövaren eller mot lynchmobben? Snarare det senare. Är de villiga att förlåta en förövare? Ja, ibland – eller till och med ganska ofta, känns det som om de är villiga att göra just det. Ge förlåtelse.

Fram till i dag har jag egentligen tyckt att det har varit en ganska schysst inställning att ha. Idag insåg jag att det inte alls kan vara på det sättet. Man kan förklara handlingar, rationalisera omkring skälen till handlingarna och försöka känna empati med monster. Men förlåta, nepp, det går ju faktiskt inte.

Den eller de enda som kan förlåta vidriga eller omänskliga handlingar är offret. Det var så självklart när jag hörde det – men det känns inte riktigt som om jag har tänkt på det viset tidigare. Att offret är den som har ensamrätten för att ge förlåtelse. För hur kan någon annan ens tänka sig att förlåta någon när man själv inte blivit drabbad. Det är ju helt förbryllande. Men det som förbryllar allra mest är hur andra människor, de som är omkring offret, försöker pådyvla offret en idé om att förlåta och gå vidare. Hur personer som själv inte blivit direkt drabbade försöker förmå offret att förlåta. Genom att förklara, skapa förståelse, rationalisera eller skapa empati. Det är nära nog lika omänskligt och vidrigt som själva handlingen i sig. Att förminska eller till och med tillintetgöra offrets upplevelser och känslor.

Det sker allt som oftast antagligen med en vänlig tanke. Med en förhoppning om att kunna hjälpa offret ur sitt lidande eller att få offret att släppa taget så hen kan gå vidare. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på att det inte är särskilt värdigt eller genomtänkt.

Så när du som läsare hamnar i en sådan här situation, gud förbjude, var där för offret. Lyssna, bekräfta och försök förstå offret. Det är det bästa du kan göra. Det är då du är till hjälp. Men låt offret välja själv om förlåtelse ska ges. Det är upp till den människan att avgöra vad som ska förlåtas och inte. Och när man vill förlåta, om det alls ens sker. Man kan gå vidare även om man inte kan förlåta.

För er alla är det här kanske helt självklart. För mig var det, uppenbarligen, inte det. Och om jag får en Aha-upplevelse – då vill jag dela den.

Nu till någonting mycket roligare. Nervgift!

Jag har ju sedan bloggen startades haft en idé om att skriva lite då och då om teknik, forskning och kroppen och dess funktioner. Det har ju inte blivit skitmycket av den varan. Men jag försöker bättra mig. Så jag gör ett litet smygande försök här med nervgift.

Denna artikel dök upp i min RSS-feed häromdagen. I korta ordalag. En kaktus innehåller ett nervgift som verkar kunna skilja på neuron och neuron. Den verkar, helt enkelt, kunna slå ut smärtupplevelsen direkt i hjärnan – för det som gör ont. Det låter som en ganska schysst idé för de som har kroniska smärtproblem. Jag skulle själv inte använda det för ett nageltrång eller träningsvärk. Det skulle nog vara ett rätt korkat användningsområde. Smärta är ju trots allt till för att signalera att någonting är trasigt eller bara inte som det skall. Smärta är ju en ganska bra kroppslig funktion. Tja, till dess smärtan blir obotlig och kronisk. Jag känner åtminstone två personer som har nervrelaterad smärta som de antagligen aldrig kan bli av med. Jag önskar dem ett smärtfritt liv.

Fast det känns lite halvskrämmande att stoppa i sig nervgift som slår direkt i hjärnan. Jag är nog lite feg på det viset. Men. Jag har inte något kroniskt smärtproblem. Jag kan tänka mig, om jag försöker mig på lite fantasi och empati – att för någon som har kroniska smärtproblem, skulle valet antagligen bli väldigt enkelt.

Midsommarhelgen avlöpte utan större fadäser. Nikotinavvänjningen framskrider sisådär. Jag är faktiskt själv förvånad att min vikt är så pass stabil som den är med den senaste veckans strid mot färskpotatis, glass, världens godaste rabarberpaj och förstås ett sötsug utan dess like. Jag inledde veckan med att äta ganska strikt och kontrollerat. Vikten rasade ned fort och fint. Det gick jag upp igen, men jag har nu insett att jag äter mer än vad jag borde och fel saker. Då innebär det att det går att reproducera. Och det känns så klart bra.

Motionen händer det desto mindre med. Mitt knä är fortfarande inte bra. Jag har provat att plaska omkring i vatten ett par gånger på olika vis och även om belastningen på lederna blir mindre, så får jag ändå ont i knät efteråt. Det ska få gå några dagar till därefter blir det nog att söka upp någon läkare som får säga att jag ska vila tills det går över… Vi får väl se hur det kommer att gå i praktiken. Viktgrafen är väldigt stabil, och förstås därmed också lite tråkig. Men så här ser den ut.

*) Jag är av princip mot användning av “hen”. Men i det här fallet gjorde det saken enkel. Jag kanske måste omvärdera mina åsikter om “hen”. Jag skäms nästan så att jag rodnar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *