Monthly Archives: June 2013

Stigmatisering och ADHD

I går skrev jag om fibromyalgi och den stigmatisering som jag upplever är vanlig omkring den sjukdomen. Jag gnydde också om att världen generellt sätt tenderar att vara stigmatiserande omkring allting som inte är “normalt”. Eller snarare, sådant som avviker så pass mycket från enskilda människors fattningsförmåga att de helt enkelt intuitivt inte begriper.

Idag snubblade jag på någonting som Lotta Abrahamsson skrev om sina egna upplevelser om skillnaden av obehandlad och medicinerad ADHD. Inte helt överraskande så skriver även hon om stigmatisering utifrån hennes perspektiv. Så som en följetång till vad jag skrev igår, känns det lämpligt att dela vidare även hennes text.

Lösningen på ännu en gåta – fibromyalgi.

Helt klart köper jag vetenskapliga metoder som en schysst grej för att finna svar. Anekdoter, berättelser från enskilda personer eller en uppsjö personer, är inte vetenskap i den bemärkelsen. Men, en miljard flugor behöver samtidigt inte ha fel. Skit är gott. Om man är en fluga. Och lika lite som man ska jämföra äpplen och päron ska man inte heller jämföra människor och flugor.

Det som däremot kan göra mig lite cynisk eller till och med arg, är att man väljer att inte lita på eller tro på människor om inte vetenskapen har bevisat att det kan vara så. Människan har en inneboende vilja att ge förklaring till saker man inte förstår. Ibland sker det systematiskt, ibland blir det skrock och myt.

Dagens ämne är fibromyalgi. En sjukdom som jag egentligen inte kan påstå att jag vet särskilt mycket om eller är insatt i. Det jag har läst och därmed “vet” är däremot att människor som upplever smärtor av den här typen och kan ge levnadsberättelser där en stor mängd människor upplever ungefär samma problematik – dessa blir inte nödvändigtvis trodda. Deras upplevelser blir förminskade och försöken att hjälpa dessa människor blir, även med god välvilja, inte verkliga lösningar.

Jag misstänker att en stor mängd av dessa människor faktiskt har blivit avvisade och misstrodda för att de skulle ha hitte-på symptom från en hitte-på sjukdom. Det är sådana gånger jag blir glad då vetenskapen tar ett steg framåt och faktiskt finner svar.

Det brukar sägas, och du har säkert också hört det vid tillfällen, att vi ska lära av historien. Är det någonting vi verkligen borde lära av historien är att vi inte vet allt, vi har inte alla svar men en dag så kommer vi antagligen att lista ut lite mer och förstå ännu mer. Solen kretsar inte runt jorden. Hjärtat pumpar inte luft. Flogiston finns inte. Det gör däremot Higgs-bosonen. När en stor grupp människor beskriver samma symptom och vetenskapen inte kan förklara det – kanske det skulle vara lämpligt att komma med rimliga antaganden att alla människor inte är lika och inte heller ska behandlas lika – oavsett vad det står i läroböcker eller lagtexter. Ibland måste man bara se till individen, dess upplevelser, erfarenheter och behov – och agera utifrån det.

Men till själva artikeln, som på ett populärvetenskapligt vis beskriver vad fibromyalgi verkligen beror på. Skumma den åtminstone, men vad du verkligen borde göra – det är att inse hur lite du vet och hur lite vi som människor vet. Förutfattade meningar kanske är nödvändiga för att vi som människor ska känna trygghet och stabilitet i tillvaron. Men de är ett gift och de drabbar dig och andra. Finns det en fråga, finns det också ett svar – även om det inte är oss tillgängligt just nu.

Nu håller jag tummarna för att forskningen får gå vidare och dessa stackars människor får chansen till en bot.

Om förlåtelse och nervgift.

I dag hörde jag följande fråga ställas: “Vem har rätt att förlåta en förövare?” Tänk då barnmisshandlare, Fritzl, pedofiler eller varför inte de där tre grabbarna som prejade av en tjej och hennes småttling – olycka eller idioti, det vet jag inte. Men vi kan -. för det här tankeexperimentets skull föreställa oss att det var med uppsåt och avsikt.

Vem har rätt att förlåta dessa?

Inte helt sällan på internetforum så vaknar en lynchmob till liv när horribla händelser uppdagas. Man vill ha huvud på fat, önskar livet ur andra människor. Som en motpol till lynchmobben brukar också de förstående vakna ur samma dvala. De förstår inte hur man kan önska livet ur någon. De argumenterar inte heller sällan för förövaren till viss del. “Man måste ju förstå att hen(*) själv är ett offer. En normal människa gör ju inte så här. Det är klart att hen själv är i ett enormt behov av hjälp och stöd. Det är synd om hen.”

Det är väl aldrig så att dessa människor faktiskt rättfärdigar vidriga handlingar. Och jag tycker också att att är ganska sunt att försöka känna empati eller sympati både med offer och förövare. Ibland sker det dock ganska lättvindigt när dessa empatiska själar (fast jag tycker mer att de uppvisar sympati än empati) ursäktar förövare.

Lynchmobben söker inte förståelse och de ser inget som helst skäl till att försöka förlåta. De där som försöker uppvisa sympati då? Argumenterar de för förövaren eller mot lynchmobben? Snarare det senare. Är de villiga att förlåta en förövare? Ja, ibland – eller till och med ganska ofta, känns det som om de är villiga att göra just det. Ge förlåtelse.

Fram till i dag har jag egentligen tyckt att det har varit en ganska schysst inställning att ha. Idag insåg jag att det inte alls kan vara på det sättet. Man kan förklara handlingar, rationalisera omkring skälen till handlingarna och försöka känna empati med monster. Men förlåta, nepp, det går ju faktiskt inte.

Den eller de enda som kan förlåta vidriga eller omänskliga handlingar är offret. Det var så självklart när jag hörde det – men det känns inte riktigt som om jag har tänkt på det viset tidigare. Att offret är den som har ensamrätten för att ge förlåtelse. För hur kan någon annan ens tänka sig att förlåta någon när man själv inte blivit drabbad. Det är ju helt förbryllande. Men det som förbryllar allra mest är hur andra människor, de som är omkring offret, försöker pådyvla offret en idé om att förlåta och gå vidare. Hur personer som själv inte blivit direkt drabbade försöker förmå offret att förlåta. Genom att förklara, skapa förståelse, rationalisera eller skapa empati. Det är nära nog lika omänskligt och vidrigt som själva handlingen i sig. Att förminska eller till och med tillintetgöra offrets upplevelser och känslor.

Det sker allt som oftast antagligen med en vänlig tanke. Med en förhoppning om att kunna hjälpa offret ur sitt lidande eller att få offret att släppa taget så hen kan gå vidare. Men jag kan inte riktigt släppa tanken på att det inte är särskilt värdigt eller genomtänkt.

Så när du som läsare hamnar i en sådan här situation, gud förbjude, var där för offret. Lyssna, bekräfta och försök förstå offret. Det är det bästa du kan göra. Det är då du är till hjälp. Men låt offret välja själv om förlåtelse ska ges. Det är upp till den människan att avgöra vad som ska förlåtas och inte. Och när man vill förlåta, om det alls ens sker. Man kan gå vidare även om man inte kan förlåta.

För er alla är det här kanske helt självklart. För mig var det, uppenbarligen, inte det. Och om jag får en Aha-upplevelse – då vill jag dela den.

Nu till någonting mycket roligare. Nervgift!

Jag har ju sedan bloggen startades haft en idé om att skriva lite då och då om teknik, forskning och kroppen och dess funktioner. Det har ju inte blivit skitmycket av den varan. Men jag försöker bättra mig. Så jag gör ett litet smygande försök här med nervgift.

Denna artikel dök upp i min RSS-feed häromdagen. I korta ordalag. En kaktus innehåller ett nervgift som verkar kunna skilja på neuron och neuron. Den verkar, helt enkelt, kunna slå ut smärtupplevelsen direkt i hjärnan – för det som gör ont. Det låter som en ganska schysst idé för de som har kroniska smärtproblem. Jag skulle själv inte använda det för ett nageltrång eller träningsvärk. Det skulle nog vara ett rätt korkat användningsområde. Smärta är ju trots allt till för att signalera att någonting är trasigt eller bara inte som det skall. Smärta är ju en ganska bra kroppslig funktion. Tja, till dess smärtan blir obotlig och kronisk. Jag känner åtminstone två personer som har nervrelaterad smärta som de antagligen aldrig kan bli av med. Jag önskar dem ett smärtfritt liv.

Fast det känns lite halvskrämmande att stoppa i sig nervgift som slår direkt i hjärnan. Jag är nog lite feg på det viset. Men. Jag har inte något kroniskt smärtproblem. Jag kan tänka mig, om jag försöker mig på lite fantasi och empati – att för någon som har kroniska smärtproblem, skulle valet antagligen bli väldigt enkelt.

Midsommarhelgen avlöpte utan större fadäser. Nikotinavvänjningen framskrider sisådär. Jag är faktiskt själv förvånad att min vikt är så pass stabil som den är med den senaste veckans strid mot färskpotatis, glass, världens godaste rabarberpaj och förstås ett sötsug utan dess like. Jag inledde veckan med att äta ganska strikt och kontrollerat. Vikten rasade ned fort och fint. Det gick jag upp igen, men jag har nu insett att jag äter mer än vad jag borde och fel saker. Då innebär det att det går att reproducera. Och det känns så klart bra.

Motionen händer det desto mindre med. Mitt knä är fortfarande inte bra. Jag har provat att plaska omkring i vatten ett par gånger på olika vis och även om belastningen på lederna blir mindre, så får jag ändå ont i knät efteråt. Det ska få gå några dagar till därefter blir det nog att söka upp någon läkare som får säga att jag ska vila tills det går över… Vi får väl se hur det kommer att gå i praktiken. Viktgrafen är väldigt stabil, och förstås därmed också lite tråkig. Men så här ser den ut.

*) Jag är av princip mot användning av “hen”. Men i det här fallet gjorde det saken enkel. Jag kanske måste omvärdera mina åsikter om “hen”. Jag skäms nästan så att jag rodnar.

Nya leksaker och nytt försök att sluta med nikotin.

Med start idag gör jag ett nytt försök att sluta med nikotin. Jag och frugan har nu diskuterat genom alla situationer som hänt vid mina tidigare försök och formulerat strategier för hur det ska hanteras. Det känns bra, men inte bra. Lite tryggt samtidigt som jag vet hur djävligt det kommer att bli den här gången också. Det här innebär antagligen att jag kommer att se en viktökning de närmaste veckorna. Jag ska försöka hitta grejer som är vettiga att stoppa i mig, men jag kommer att ha en mer relaxad attityd till exakt vad jag stoppar i mig. Ändamålen får helga medlen.

I morgon blir det en återpremiär med min krampyjamas. Hoppas jag. Det verkar som om att SM i Judo kan komma att arrangeras i Sundsvall 2015. Det låter ju som en kul grej. Att delta på alltså. Ungefär två år att komma i form. Att tävla på hemmaplan låter ju skitkul. Att få göra det i en lämplig viktklass, skitroligare. ÄVEN om det inte bara kan innebär, utan också säkert kommer att innebära att jag kommer att träna i två år för en tävling där jag kanske bara kommer att få delta i 20 sekunder totalt. Om det skulle bli så har jag hursomhelst kommit i hyfsad form och efterfesten skulle då kunna börja ganska tidigt. Det är hur som helst ett väldigt konkret mål och det låter bra mycket roligare än att träna för och genomföra en Svensk Klassiker. Sorry alla långdistansare.

Jag har också köpt nya leksaker. Blodtrycksmätare och en ny våg. De kommer att ge mig möjligheten till lite nya grafer framgent, så när det har samlats in lite fler värden så blir det mer grafik här på bloggen.

Min fru har gått ned åtminstone 8 kg i vikt, antagligen mer, det senaste året. Det har varit lite av bara farten då hon har hängt på mina matvanor men inte varit lika strikt. Bra för henne! Hon har också, efter att ha haft ett blodtryck som varit lite sisådär nu prickat in bra blodtryck. Riktigt bra. Typ så bra som det ska vara.

Själv har jag tappat blygsamma 3 hekto sedan förra veckan. Det är jag nöjd med.