Veckoplanering, träning och fri tid.

Nej, rubriken är inte en sär skrivning. Det var däremot det sista ordet i förra meningen. Den särskrivningen lade jag till enkom för att provocera.

Förra veckan beskrev jag hur jag inte förstår hur andra människor får sin tid att gå ihop. Vilket de naturligtvis, i regel, inte får. Förra veckans post var bara mitt sedvanliga sätt att på ett passiv-aggressivt vis protestera mot präktiga människor som lägger ut sin vackert upplagda lunch, en bild tagen över en böljande äng och utrop i stil med “Oj, vad jag har varit duktig igen som gjort ditt och datt, nu ska jag minsann belöna mig själv med en dryck och socker”. Eller variationer därav.

Idag läste jag en krönika, som i övrigt var ganska tafflig som kritiserade precis mitt beteende. Vartenda träningspass “basunerar” jag ut på Facebook och Twitter. Är det för att jag vill ha beröm och få omgivningen att tänka “Vad duktig han är!”? Nej, knappast. Det är inga sådana distanser och det är inte sådan fart att jag är “duktig”.

Jamen, är jag inte lite väl hård mot dig själv? Med min övervikt och åratals lathet så är det väl verkligen en prestation att börja motionera? Hur långsamt det än går så kommer jag ut!

Visst. Jag kanske är “duktig” ur det något snäva perspektivet. Men det är inte därför jag gör mina mediokra träningsresultat till allmän kännedom. Det är för att jag ska hållas ansvarig. När det inte kommer några poster kommer någon – i något sammanhang – att reagera och fråga varför det inte kommit några träningsresultat – eller bara fråga om jag skadat mig. Där och då hålls jag ansvarig.

Hade mina interna motivationskällor varit tillräckligt starka (förbättra hälsa, skapa egentid/återhämtning/meditation eller att kunna briljera med schyssta biceps på stranden) hade jag inte dragit på mig övervikt och ohälsa. Jag behöver externa motivationskällor. Och de kommer i formen, även om det är passivt, i form av att jag redovisar vad jag pysslar med. Även om ni inte bryr er särskilt mycket – och jag inte heller bryr mig särskilt mycket om ni bryr er – så räcker min personliga offentlighetsprincip ganska långt som motivationskälla.

Jag kanske är en galning med ett förvridet tankesätt, men det är det bästa jag kommit på hittills.

Hur som helst, veckoplanering var ju det jag tänkte skriva om. Men innan jag sätter igång med det, ta 7 minuter och titta på den här filmen – annars blir det mer komplicerat än vad det behöver vara att hänga med i liknelserna.

Så, jag och frugan har nu börjat veckoplanera. Det går liksom inte att planera all sin egna tid när man tillhör en familj. Det finns alltid saker som man måste anpassa sig till och planera omkring när det gäller någon annans aktiviteter. Och det finns förstås en hel del aktiviteter som man vill och bör planera att göra tillsammans.

Men det är en träningsfråga. Oj vad svårt det är att planera in de stora stenarna först och inte dränkas i grus. Det är också svårt att planera in sina personliga stenar, de som utgår från ens egna grundläggande värderingar och principer, ge utrymme för den andres värderingar och principer samt förstås att vara säker på de gemensamma stenarna som baseras på familjens värderingar och principer också får plats. Och när man lyckas identifiera de stora stenarna, medla och kompromissa om hur de ska läggas ut – tja, då finns det fortfarande stora grushögar kvar som måste kunna trickla mellan de stora stenarna. Att planera på riktigt, det är ingen lek. Men det blir effektivt. Tror jag.

Jag och min fru har bestämt oss för att inte planera ens hela veckor, annat än de aktiviteter som är mer av kalendernatur. Det vill säga en fast plats, en fast tid och ofta involverande andra människor. Helt enkelt sådant som man kanske inte har inflytande över att kunna planera in eller om. Nu planerar vi 3-4 dagar i taget – utvärderar och justerar hur vi gör. Listar ut hur mycket man orkar utan att trilla omkull och hur mycket ställtid som faktiskt behövs mellan planerade aktiviteter. Det ska förstås bli väldigt spännande att se om ett antal veckor hur det artar sig.

Men det är också i samband med detta som det faktiskt känns som om det finns för många stora stenar sammanräknat. Det känns faktiskt besvärligt att få in tillräckligt mycket grus. Det är förstås inte särskilt bra. Gruset behövs i någon mån. Gruset händer också vare sig man vill det eller inte. Så någonstans behövs lite mer effektivitet och ett smartare sätt att vara. För det är klart att det går att hantera rätt mycket grus efter att de stora stenarna är avklarade. Frågan är vart gränsen går, hur man identifierar problemens sanna natur och vilka lösningar som finnas att tillgå för att hantera problemen. Men jag antar att det uppdagar sig snart nog.

För övrigt blev grillen monterad, gasol inkopplat och ett par skivor entrecote grillade. Lathet kommer i många former – i går i formen av köpesbearnaise. Det misstaget kommer jag inte att göra om. Hädanefter slås bearnaisen i mitt köp, eller så blir det någonting annat.

Edit: Glömde ju viktgrafen.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *