En vecka utan träning.

Ja, faktum är att det nu är 12 dagar sedan jag gjorde någon träning alls. Det var ju inte alls så jag hade tänkt mig att det skulle bli. Dessvärre är det inte bara latmask. Jag förstår många gånger inte alls hur alla andra människor klarar av att balansera sin tillvaro mellan eget omhändertagande som återhämtning, träning, lek eller annan personlig utveckling. Hantera ett jobb. Planera, handla in och laga mat. Bibehålla sociala kontakter utanför familjen. Hålla sig ajour med världsnyheter för att inte verka helt bakom flötet på arbete eller i nyss nämnda sociala kontakter.

Förutom det, hinna knäppa kort och ladda upp middagsbilden, vinflaskan, ölburken eller fåniga grimasen på festen – och ladda upp till Facebook. Titta på hockey-VM och Eurovisionsschlagerfinalen och ändå se till att hinna med att dammtorka hyllor och bädda om sängen. Jag fattar inte alls. Jag grejar inte hälften av allt detta – men det får på något vis gå ändå.

Så de senaste tolv dagarna, och fler blir det ser det ut som, har träning blivit bortprioriterat. Så även bäddning av sängen och installation av linuxmaskinen. Planera en kurs och läsa en bok har det inte heller blivit någonting av. Daglig meditation och klippa resten av gräsmattan – det får nog vänta till en annan dag.

Men igår kväll köpte jag och frugan en grill i alla fall. Jag hinner nog montera ihop den lagom till mitten av Augusti. Köpa gasol till den, vad sägs om till påsk innan nästa grillsäsong. Det första steget är taget. Livet är ju som att äta en elefant. Man får göra det en bit i taget, oavsett hur stor den är.

Vikten håller sig i alla fall. Jag hittade – får man säga till sist – boken som hjälpte mig mest med viktnedgången för ganska precis ett  år sedan. Jag hade ju glömt bort den. Jag började föra matdagbok först efter att jag slutat leva efter den. Det sammanfaller ju inte helt med att min viktnedgång avstannade, men de stora vinsterna kom ju av att jag följde den boken slaviskt. Så det återupptog jag igår. Det är lite plågsamt förstås, nu känner jag av den där riktiga hungern igen. Men den stora fördelen. Den STORA fördelen är att smaken av den sörja (proteindrink, inte nutrilett eller motsvarande) jag stjälper i  mig har etsat sig fast i arom-minnet. Och det känns bra. Varje klunk skickar mig tillbaka till min viktresas börja. Det känns bra. Äntligen hittade jag en association som skapar lite feelgood.

Jag rapporterade förra sommaren om glädjen att knyta skosnören utan att behöva utnyttja avancerad akrobatik. Eller hur jag igen kunde göra riktiga sit-ups (vilka jag inte gör längre, ingen träning som du minns). Men de glädjekänslorna har ju gått i stå. Jag har ju nått ett nytt “normalt”. Men den där näringssörjan, den gav mig minnen och känslor tillbaka. Det känns skitbra.

I onsdags gick jag på föreläsningen, eller kanske snarare föreställningen Mr Tourette 2.0. Det var roligt och tragiskt omvartannat. Synd bara att de som borde se föreställningen inte var där.

Och viktgrafen ser ut så här

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *