Monthly Archives: May 2013

… och ett särskilt välkommen till alla mina utländska besökare.

Tro det eller ej, men min blog är omåttligt populär i länder som Urkraina, Ryssland, China. De tillhör faktiskt de nationer som besöker min blog allra mest. Av någon anledning verkar ingen av dessa besökare göra något längre besök. De flesta verkar faktiskt inte läsa någon post alls. De försöker bara logga in, antingen som vanliga användare eller på administratörskontot. Det kan man ju tycka är lite konstigt.

Av registrerade användare – ja man kan skapa en användare här på min blog. Jag vet inte varför det skulle vara någon fördel, men man kan! Det verkar vara väldigt populärt i Polen. Åtminstone ett par användare i veckan från Polen registrerar sig. Eftersom jag inte kan polska och inte heller är så intresserad av att härbärgera dessa, potentiella bärplockare, så tar jag bort dem i ungefär samma takt.

Men ni utländska besökare, vet att ni är välkomna. Ni får gärna kommentera posterna om ni vill. Ni måste bara passera spam-filtret, vilket omkring 20 kommentarer per dag misslyckas med. Men ge inte upp! Gör fler försök!

Veckoplanering, träning och fri tid.

Nej, rubriken är inte en sär skrivning. Det var däremot det sista ordet i förra meningen. Den särskrivningen lade jag till enkom för att provocera.

Förra veckan beskrev jag hur jag inte förstår hur andra människor får sin tid att gå ihop. Vilket de naturligtvis, i regel, inte får. Förra veckans post var bara mitt sedvanliga sätt att på ett passiv-aggressivt vis protestera mot präktiga människor som lägger ut sin vackert upplagda lunch, en bild tagen över en böljande äng och utrop i stil med “Oj, vad jag har varit duktig igen som gjort ditt och datt, nu ska jag minsann belöna mig själv med en dryck och socker”. Eller variationer därav.

Idag läste jag en krönika, som i övrigt var ganska tafflig som kritiserade precis mitt beteende. Vartenda träningspass “basunerar” jag ut på Facebook och Twitter. Är det för att jag vill ha beröm och få omgivningen att tänka “Vad duktig han är!”? Nej, knappast. Det är inga sådana distanser och det är inte sådan fart att jag är “duktig”.

Jamen, är jag inte lite väl hård mot dig själv? Med min övervikt och åratals lathet så är det väl verkligen en prestation att börja motionera? Hur långsamt det än går så kommer jag ut!

Visst. Jag kanske är “duktig” ur det något snäva perspektivet. Men det är inte därför jag gör mina mediokra träningsresultat till allmän kännedom. Det är för att jag ska hållas ansvarig. När det inte kommer några poster kommer någon – i något sammanhang – att reagera och fråga varför det inte kommit några träningsresultat – eller bara fråga om jag skadat mig. Där och då hålls jag ansvarig.

Hade mina interna motivationskällor varit tillräckligt starka (förbättra hälsa, skapa egentid/återhämtning/meditation eller att kunna briljera med schyssta biceps på stranden) hade jag inte dragit på mig övervikt och ohälsa. Jag behöver externa motivationskällor. Och de kommer i formen, även om det är passivt, i form av att jag redovisar vad jag pysslar med. Även om ni inte bryr er särskilt mycket – och jag inte heller bryr mig särskilt mycket om ni bryr er – så räcker min personliga offentlighetsprincip ganska långt som motivationskälla.

Jag kanske är en galning med ett förvridet tankesätt, men det är det bästa jag kommit på hittills.

Hur som helst, veckoplanering var ju det jag tänkte skriva om. Men innan jag sätter igång med det, ta 7 minuter och titta på den här filmen – annars blir det mer komplicerat än vad det behöver vara att hänga med i liknelserna.

Så, jag och frugan har nu börjat veckoplanera. Det går liksom inte att planera all sin egna tid när man tillhör en familj. Det finns alltid saker som man måste anpassa sig till och planera omkring när det gäller någon annans aktiviteter. Och det finns förstås en hel del aktiviteter som man vill och bör planera att göra tillsammans.

Men det är en träningsfråga. Oj vad svårt det är att planera in de stora stenarna först och inte dränkas i grus. Det är också svårt att planera in sina personliga stenar, de som utgår från ens egna grundläggande värderingar och principer, ge utrymme för den andres värderingar och principer samt förstås att vara säker på de gemensamma stenarna som baseras på familjens värderingar och principer också får plats. Och när man lyckas identifiera de stora stenarna, medla och kompromissa om hur de ska läggas ut – tja, då finns det fortfarande stora grushögar kvar som måste kunna trickla mellan de stora stenarna. Att planera på riktigt, det är ingen lek. Men det blir effektivt. Tror jag.

Jag och min fru har bestämt oss för att inte planera ens hela veckor, annat än de aktiviteter som är mer av kalendernatur. Det vill säga en fast plats, en fast tid och ofta involverande andra människor. Helt enkelt sådant som man kanske inte har inflytande över att kunna planera in eller om. Nu planerar vi 3-4 dagar i taget – utvärderar och justerar hur vi gör. Listar ut hur mycket man orkar utan att trilla omkull och hur mycket ställtid som faktiskt behövs mellan planerade aktiviteter. Det ska förstås bli väldigt spännande att se om ett antal veckor hur det artar sig.

Men det är också i samband med detta som det faktiskt känns som om det finns för många stora stenar sammanräknat. Det känns faktiskt besvärligt att få in tillräckligt mycket grus. Det är förstås inte särskilt bra. Gruset behövs i någon mån. Gruset händer också vare sig man vill det eller inte. Så någonstans behövs lite mer effektivitet och ett smartare sätt att vara. För det är klart att det går att hantera rätt mycket grus efter att de stora stenarna är avklarade. Frågan är vart gränsen går, hur man identifierar problemens sanna natur och vilka lösningar som finnas att tillgå för att hantera problemen. Men jag antar att det uppdagar sig snart nog.

För övrigt blev grillen monterad, gasol inkopplat och ett par skivor entrecote grillade. Lathet kommer i många former – i går i formen av köpesbearnaise. Det misstaget kommer jag inte att göra om. Hädanefter slås bearnaisen i mitt köp, eller så blir det någonting annat.

Edit: Glömde ju viktgrafen.

 

 

En vecka utan träning.

Ja, faktum är att det nu är 12 dagar sedan jag gjorde någon träning alls. Det var ju inte alls så jag hade tänkt mig att det skulle bli. Dessvärre är det inte bara latmask. Jag förstår många gånger inte alls hur alla andra människor klarar av att balansera sin tillvaro mellan eget omhändertagande som återhämtning, träning, lek eller annan personlig utveckling. Hantera ett jobb. Planera, handla in och laga mat. Bibehålla sociala kontakter utanför familjen. Hålla sig ajour med världsnyheter för att inte verka helt bakom flötet på arbete eller i nyss nämnda sociala kontakter.

Förutom det, hinna knäppa kort och ladda upp middagsbilden, vinflaskan, ölburken eller fåniga grimasen på festen – och ladda upp till Facebook. Titta på hockey-VM och Eurovisionsschlagerfinalen och ändå se till att hinna med att dammtorka hyllor och bädda om sängen. Jag fattar inte alls. Jag grejar inte hälften av allt detta – men det får på något vis gå ändå.

Så de senaste tolv dagarna, och fler blir det ser det ut som, har träning blivit bortprioriterat. Så även bäddning av sängen och installation av linuxmaskinen. Planera en kurs och läsa en bok har det inte heller blivit någonting av. Daglig meditation och klippa resten av gräsmattan – det får nog vänta till en annan dag.

Men igår kväll köpte jag och frugan en grill i alla fall. Jag hinner nog montera ihop den lagom till mitten av Augusti. Köpa gasol till den, vad sägs om till påsk innan nästa grillsäsong. Det första steget är taget. Livet är ju som att äta en elefant. Man får göra det en bit i taget, oavsett hur stor den är.

Vikten håller sig i alla fall. Jag hittade – får man säga till sist – boken som hjälpte mig mest med viktnedgången för ganska precis ett  år sedan. Jag hade ju glömt bort den. Jag började föra matdagbok först efter att jag slutat leva efter den. Det sammanfaller ju inte helt med att min viktnedgång avstannade, men de stora vinsterna kom ju av att jag följde den boken slaviskt. Så det återupptog jag igår. Det är lite plågsamt förstås, nu känner jag av den där riktiga hungern igen. Men den stora fördelen. Den STORA fördelen är att smaken av den sörja (proteindrink, inte nutrilett eller motsvarande) jag stjälper i  mig har etsat sig fast i arom-minnet. Och det känns bra. Varje klunk skickar mig tillbaka till min viktresas börja. Det känns bra. Äntligen hittade jag en association som skapar lite feelgood.

Jag rapporterade förra sommaren om glädjen att knyta skosnören utan att behöva utnyttja avancerad akrobatik. Eller hur jag igen kunde göra riktiga sit-ups (vilka jag inte gör längre, ingen träning som du minns). Men de glädjekänslorna har ju gått i stå. Jag har ju nått ett nytt “normalt”. Men den där näringssörjan, den gav mig minnen och känslor tillbaka. Det känns skitbra.

I onsdags gick jag på föreläsningen, eller kanske snarare föreställningen Mr Tourette 2.0. Det var roligt och tragiskt omvartannat. Synd bara att de som borde se föreställningen inte var där.

Och viktgrafen ser ut så här

Födelsedagsfika och baksmälla.

Så det var dags för en av de där fåtalet fall per år då det blir planerade avsteg. Den här gången på grund av frugans födelsedag. Cakepops, blåbärsbiskvier, banana cream pie, limoncellokakor och lite focaccia med pesto bjöds. Och de smakade alla alldeles utmärkt. De band också upp lite vätska. Men värst var baksmällan under söndagkvällen. Yr och lätt illamående. Och då var det verkligen inget frosseri. Men ingen riktig mat och stor andel socker – det var förstås ingen vidare bra kombination…

Invägning och inmätning

Jag skiter i det där med månatlig inmätning då det inte är någon större skillnad. Eller ja. Någon skillnad har det blivit. Efter att ha använt det innersta hålet i bältet i snart 9 månader, så var det faktiskt häromdagen dags att göra ett nytt hål. Så jag kanske har byggt lite muskler och minskat lite fettvikt. Tja, jag kanske skulle ta och mäta ändå så här när jag funderar på saken i skrivande stund.

Sedan förra veckans post har jag nu slutat tramsa med promenader temporärt. Jag kommer nog att återuppta dem när det blir än lite varmare ute. Då kommer det nog att vara skönt på riktigt, men mer för vädret än för motionen i sig. Den senaste veckan har jag börjat springa. Intervall. Korta intervall, men ändock. Det verkar ju inte som promenader dag ut  och dag in faktiskt gjort någonting uppbyggnadsmässigt så att löpning blir enklare eller mer smärtfri. Så, naturligtvis, då börjar jag springa för att se om det är någonting som kan “tränas bort”. Ja just, den som nu känner sig manad att mästra i stil med att “träning ska inte göra ont”, du kan lägga dig och träna rodel i soffan igen.

Efter första passet hade jag inte träningsvärk i mer än fyra dagar. Vilket nästan är personbästa. Den hade inte riktigt gått över när jag gav mig ut på nästa pass. Det passet gav lite försiktig ömhet i baksida lår. Två dagar senare, dvs nyss, gav jag mig ut igen. Ungefär samma distans och samma tid. Lägre puls och lägre upplevd ansträngning enl Borg för varje gång. Och förstås, det är inte död och förintelse inför de sista intervallen. Skönt. Bra skit.

Så, hur ser upplägget ut då? 11 intervall om 15s sprint, 60s aktiv vila (dvs går). Jag ska köra 3-5 pass till och då försöka öka intensiteten ytterligare. Därefter växlar jag till 20s sprint, 60s vila. Men det får jag återkomma till då.

Ja, och så har jag, mer på allvar satt igång med styrketräningen. Det får gå hur långsamt som helst. Där tänker jag inte ta några som helst risker med att dra sönder mig. I det fallet är det mycket läskigare än risken att lufsa fort i skogen.

Jag letar fortfarande med ljus och lykta efter en vettig app att använda för att registrera mat. Nu har jag testat ett dussin och de saknar alla funktionalitet, sans eller kräver en drös pengar. När gratisversionen verkar helt tafatt tänker jag inte lägga pengar på att få extra många tafatta funktioner. Till dess tänker jag inte föra matdagbok. Det är bara för jobbigt med papper/penna och tabeller. Och nej, jag har inte tillräckligt mycket fritid för att skriva ihop någonting själv… Än så länge… 😉

Och en sidonotering, för några månader sedan skrev jag kvalificeringstestet för att bli medlem i Mensa. Jag fick resultatet för någon månad sedan. Det gick så pass bra på provet att jag fick bli medlem. Det är i sig lite deprimerande. Tja, inte att 99/100 gör ett sämre resultat på provet, utan snarare att även fast jag kan se vilket mönster som hör ihop med andra mönster, klarar jag inte av så triviala saker som att gå ned i vikt när jag vill. Eller inse att en diet på baguetter och vitlöksost inte är det mest näringsriktiga. [Det var regelbunden kost under ett antal år innan jag träffade min fru.] Intelligens kommer, precis som djävulen, i så många former.

Jag gjorde också ett nytt besök på Hälsocentralen idag för att mäta blodtrycket efter den förra medicinhöjningen. Eftersom jag kände mig extra trotsig och lätt grinig över att jag får en kallelse till HC, utan att ärendet beskrivs (vilket det gör i andra fall, som t ex vid blodprovtagning), så valde jag att gå mot instruktionen “om du ska ta blodtryck, rök inte eller drick kaffe 30 minuter före besöket” eller om det är två timmar – eller står om nikotin. Jag minns inte. Så jag drack kaffe strax innan och smaskade på dubbel uppsättning prilla under själva provtagningen. Dessutom var det stressigt på jobbet (utan att jag egentligen hade någonting att vara stressad över – visade det sig) samt att det var inte mindre än 5 mycket sjuka och gnälliga småbarn i väntrummet som tyglade sin sargade hälsa genom att slå bullriga saker mot varandra. Tja – vi kan säga att förutsättningarna för ett schysst resultat var rätt små.

Jag tangerade dock förra provtagningens resultat. Vilket i praktiken innebär att blodtrycket har gått ned. Vilket det känns som i kroppen. Nåja, vi får väl höra vad tant doktor säger nästa gång hon hör av sig. Min gissning är att jag får en ny tid för kontroll om ett par månader utan att jag hör någonting av henne.

Jaja, det är vecka 60 sedan start och grafen ser nu ut så här: