Monthly Archives: March 2013

Åsså lite nedåt.

Det mesta om den gångna veckan beskrev jag egentligen igår. Det har varit minst sagt omtumlande, och berg- och dalbanan, om än att det är en mer positiv sådan just nu, fortsätter i rasande fart.

Även om jag åt upp lite av viktnedgången så visade vågen nedåt. Det känns lite bra förstås att det inte bara vara en tillfällighet. Eller, tja, det vet jag ju fortfarande inte. Det kan ju förstås vara en tillfällighet som löper över flera dagar. Jag är ju inte direkt på någon all-time-low ännu. Men det kommer väl.

I morgon ska jag på ny blodtryckskontroll. Jag spår att jag kommer att få en medicinsk doshöjning efter denna. Även om det är både farligt och obehagligt kan jag inte låta bli att längta efter den dagen så jag känner blodtrycksfall och yrsel om jag plötsligt ställer mig upp. Den senaste medicinen jag fick insatt har varit skön och bra för mig. Hjärtat håller sig lugn även under stress och oro. Jag skulle inte ha någonting mot att få ännu lite mer av den varan.

Idag blev det en promenad med Sven. Han påminde mig om saker som jag glömt. Som jag vetat men inte tänkt på. Som jag tycker mig kunna, men inte gör. Fast, så klart. Att kunna utan att göra är att inte kunna. Nu ska jag nog börja kunna igen under Svens handfasta ledning och styrning. För att hålla mig på banan och tvinga mig att se med mer klarsyn på saker och ting. Det känns också skönt att få prata viss lingo med någon som faktiskt förstår begreppen. Där är det väl förspänt.

Promenaderna är egentligen inte för korta och vi går inte för fort, men tiden flyger iväg. Och det måste jag lära mig att det är en bra sak. Jag förstod idag att jag måste lära om en massa saker. Återpåminna mig och realisera. Det kommer att bli en sjudjävla resa – det vet och inser jag redan nu. Om det senaste året handlade om att utveckla och sköta om min fysik, så återstår nu kontinuitet på det området – samt de tre andra som är sjukligt eftersatta. Jag har testvärden och protokoll sedan 2007, tror vi att det kanske var, och att läsa det jag skrev då, är nästan läskigt. Hur jag stampat på samma ställe, eller tagit steg tillbaka under de senaste 6 åren. Jag har färdats längre från den person jag strävat efter att vara – och helt tagit bort aktiviteter och moment i mitt liv som jag ville grunda min person på. Nu har lågan tänts och om jag bara hittar något rimligt sätt att redovisa vart jag är idag och vart jag ska och hur framstegen sker, då tänker jag redovisa det. Min resa mot -50kg har precis förändrats. Det finns andra mål, andra mätetal och har ni hängt med på den här resan som hittills varit av mer eller mindre rent fysisk karaktär, då kan ni fan hänga med på resten av resan också.

För om det här har inspirerat eller skapat glädje, lust eller intresse – då är jag mer än övertygad om att resten av resan kommer att ge ännu mer.

Resan fortsätter, med fler resemål och ännu fler vägar att ta sig fram på!

Ja just, så här ser vikten ut:

Vilka omtumlande två veckor.

Horribla veckor, faktiskt.

Av de fyra stödsystem min fru har rycktes två bort under de gångna två veckorna. Den ena efter en utdragen process där man sex månader efter ansökan och ultimatum och ett i sammanhanget ytterst korkat genomförande beslutar sig för att dra undan mattan helt. Rättsprocessen är inledd. Det andra stödsystemet plockades bort efter, mer eller mindre, sex veckors total inaktivitet från organisationens sida. Och där man fattar ett beslut på ogenomtänkta grunder. Med förutfattade meningar och ingen som helst tanke på konsekvenser. Dessa två händelser ruckade förstås enormt på vår livssituation och väldigt lite spelade någon roll alls.

Vi beslutade då att sträcka ut handen och be om hjälp. Responsen har varit minst sagt översvallande. Även fast det är enormt orättvist mot de som erbjudit hjälp och även fast jag i grunden tror på saker och ting och är positiv (och lite tjurig), så vill jag se resultat, praktiska och konkreta sådana. Jag vet, med övertygelse att det bara är en tidsfråga, men jag är inte där ännu. Och jag är uppriktigt sagt livrädd för hur jag kommer att uppleva tacksamheten när den väl kommer att skölja över mig på riktigt.

Tre dagar efter att handen sträcktes ut hade jag tappat 1,7kg. Inte på grund av tappad aptit. Inte på grund av svält eller oförmåga att äta. Jag tror att någonting i kroppen gick till sig. En mördande stress blev dämpad. Det skedde nog biokemiska svar på känslor och tankar om hopp och framtidstro. Invägningen i morgon får vittna om det här är någonting bestående – eller om jag bara lagade osmaklig mat och bara inte ville äta (vilket också varit en högst påtaglig faktor den här gångna veckan).

Men jag har upplevt mättnadskänslor. Sådana där som jag förvirrar med känslan av när det spänner i magen på grund av överätande. Det kändes som en ny känsla. Det var spännande och ger mig på något vis ännu mer hopp.

Lunchpromenader ska nu försiktigt återupptas i glad väns lag. Förhoppningsvis med lite mer kontinuitet.

En ny tid nalkas mig. I april i fjol vände jag min skuta och prioriterade mig i första hand för att jag skulle kunna fortsätta leva. Sedan sex månader tillbaka (ja, samma sex månader som jag inledde posten med) slutade jag prioritera mig själv och började istället prioritera min fru över allt annat. Mer tid fanns inte. Jag tror och hoppas att det nu snart kommer en tid när jag kan prioritera min fru som just min fru och inte som min klient i min roll som ombud. Det kommer nog snart en tid där jag också kan prioritera mig själv som människa och inte bara för att minska risken att jag ska dö från min fru och att hon skulle stå där hjälplös om jag trillade av pinn för att jag under ett drygt decenium – eller två – föredrog hamburgare och datorer över armhävningar och skogspromenader.

Delegation av uppgifter och köp av tjänster för att lösa problem i all ära – det är bra saker. Men vänskap, kärlek, lojalitet, generositet och hjälpsamhet – det är nog vad livet verkligen går ut på.

Årskrönika! 52 veckor har gått!

I morgon har det gått ett år sedan min resa började. Då vägde jag omkring 129,5 kg. I dag vägde jag in på 105,5 kg. Det är en nedgång på 24 kilo på ett år. Lite knappt 0,5 kg per vecka i genomsnitt.

Jag har minst halva vägen kvar. Jag ska ned under 80 kg som första mål, därefter får jag se. Jag misstänker att det kommer att sluta omkring 75 kg.

Vad har jag gjort under det här året? Jag har provat lågkalori-kost. Det gjorde jag de första 7 kilogrammen. Nutrilett och Naturdiet. Var det tråkigt? Jajamänsan. Gav det effekt? Jajamänsan. Skulle jag ha använt den metoden hela vägen? Inte en chans.

När jag, den 25/4 fick beskedet att jag var en tickande bomb som kunde brisera när som helst, samt att jag hade ett fastesocker som var skyhögt, gick jag tillbaka till min trotjänare lågkolhydratkost. Det har fungerat för viktnedgång för mig många gånger förr. Dessvärre har jag gått tillbaka till normal kost och – precis som så många andra – fått igen kilona. Och några därtill.

Att jag var i farozonen för diabetes typ 2, var någonting som jag inte reflekterade över. Det hade nog gjort att min uthållighet hade varit mycket högre vid tidigare tillfällen. När jag väl med kontinuitet skippade kolhydrater märkte jag hur många symptom jag faktiskt hade för diabetes typ 2. Faktum är att jag med stor sannolikhet faktiskt hade diabetes på riktigt, men att det aldrig blivit diagnostiserat. Att jag direkt klev på lågkolhydratkost gjorde förstås att därefter kunde det inte uppmätas skräcksiffror, utan jag hamnade i något gränsland där det kanske kunde vara insulinresisten eller kanske inte. Hur som helst, idag är mitt långtidssocker väl inom gränserna för det man kallar normalt. Jag tycker inte att det är så konstigt så klart – men frisk är jag inte. Jag kan och får inte äta vad som helst – då kommer mina problem att återkomma som ett brev på posten.

Jag började motionera. Inte så mycket för insulinkänsligheten som för att låta hjärtat arbeta. Jag vågade inte, antagligen med all rätt, att träna högintensivt. Mitt blodtryck var för högt och för okontrollerat. Det vågar jag inte heller än idag. Men när mitt blodtryck återigen är under kontroll, eller ännu bättre, blivit så lågt att det är dags att fasa ut mediciner, då ska jag börja träna högintensivt igen. Jag längtar, tror jag.

Jag har, under en ganska lång period testat intermittent fasta. Dels för att det är fantastiskt praktiskt att slippa äta hela tiden, dels för att ge kroppen en chans att plocka energi som är utlagrad istället för att hela tiden stoppa i sig mer energi och därmed låta kroppen bibehålla energin utlagrad.

Nu är det där förstås en ganska förenklad bild. Kroppen plockar hela tiden av sina förråd, men återfyller dem lika fort om energitillförseln är tillräcklig. Genom att jag har en absolut störning i mitt mättnads/hungersystem, så är det lite för lätt för mig att sätta i mig mer energi än vad kroppen behöver. När kroppen inte säger att det är nog, är det någon annan mekanism som bestämmer hur mycket jag tycker att jag kan stoppa i mig. Den mekanismen är rubbad. Jag hoppas att jag med tiden får den åter – även om det i vissa studier verkar som om det kan ta åratal – om det ens sker alls.

Viktmässigt har jag hittat en baslinje omkring 105 kg som jag verkar stå väldigt still på. Sedan början av oktober, alltså 6 månader sedan, har vikten inte rört sig från detta område. Jag har varit väldigt liberal under de senaste 6 månaderna, det sticker jag inte under stolen med, men jag har inte varit så liberal att vikten borde ha stått så pass still som den gör. Jag har försökt lite olika metoder de senaste veckorna för att kunna rubba platån, men jag kommer nu att låta den bero. Jag har planerat att börja med matdagbok igen för att kunna göra någon bättre genomlysning – men det har inte blivit av ännu. Det är nog lika mycket rädsla för vad resultatet skulle visa som ren och skär lathet.

Hösten har varit mentalt jobbig med en kulmen i december, det har förstås i hög grad påverkat den energi och vilja jag haft för att ta hand om mig själv. Även om jag inte kan ta hand om andra förrän jag tar hand om mig själv – så är det inte alltid så trivialt i verkligheten. Här tror jag att ett sunt förhållningssätt till balans är det som behövs mellan olika intressen eller krav. Och det är någonting som jag kontinuerligt arbetar med för att uppnå. Men än är inte den resan klar.

Det här kommande årets mål är fortsättningsvis inte helt viktfokuserade. Jag har valt att se det mer som hälsa än bara BMI. Dvs bygga upp styrka och kondition. Fortsätta skippa pasta, potatis och ris i så hög grad som möjligt samt att hitta platser, situationer och aktiviteter där jag kan ladda batterierna.

Jag har för avsikt att fortsätta blogga tills minst min resa är över. Därefter kommer bloggen antagligen att försöka bli en plats där jag delar med mig av min framgångssaga, information om de sjukdomar jag besegrat och de metoder jag använt mig av. Samt förstås mina allmänna funderingar om vad som är sjukt här i världen. Det som jag vill ta mig tid att skriva mer om, men inte ännu gjort.

Så, ett års viktkurva ser då ut så här:

 

På västfronten intet nytt.

Tja, inte här i Sönnsvall heller om sanningen ska fram. Ingen större rörelse i någon riktning.

Lite för lite motion. Alldeles för lite fusk för att försvara avstannandet i viktnedgång. Halva vägen är nådd osv blah blah blah.

Det finns en hel del tankar och ännu fler funderingar. Men tiden räcker inte riktigt till för att förmedla dem. Om ni håller ut så lovar jag att jag håller ut. Jag vill ju bara vara snygg när jag är naken – samt förstås inte behöva medicin och slippa psoriasisklåda.

När det gäller psoriasisen är framstegen enorma. Fläck efter fläck försvinner och bleknar bort som gammalt tidningspapper. Det finns lite kvar i hårbotten, en bleknande ö på magen. En halvstor fläck på ryggen (men den ser jag inte, så det spelar inte så stor roll) samt några spontana och harmlösa fläckar på låret. Men det är en fantastiskt stor skillnad. Även om det har tagit ett år hittills.

Jag fick också för någon vecka sedan tillbaka resultat på mina blodvärden. De var finemang. Jag minns inte om jag skrev om det då – det kanske blev dubbel information och lite tjat. Men det är ändå värt att påminna mig själv om.

Until next time – då det ska skrivas en årskrönika. Då var det ett år sedan viktnedgången började, även om hälsokrisen uppdagades 6-7 veckor senare…