Vilka omtumlande två veckor.

Horribla veckor, faktiskt.

Av de fyra stödsystem min fru har rycktes två bort under de gångna två veckorna. Den ena efter en utdragen process där man sex månader efter ansökan och ultimatum och ett i sammanhanget ytterst korkat genomförande beslutar sig för att dra undan mattan helt. Rättsprocessen är inledd. Det andra stödsystemet plockades bort efter, mer eller mindre, sex veckors total inaktivitet från organisationens sida. Och där man fattar ett beslut på ogenomtänkta grunder. Med förutfattade meningar och ingen som helst tanke på konsekvenser. Dessa två händelser ruckade förstås enormt på vår livssituation och väldigt lite spelade någon roll alls.

Vi beslutade då att sträcka ut handen och be om hjälp. Responsen har varit minst sagt översvallande. Även fast det är enormt orättvist mot de som erbjudit hjälp och även fast jag i grunden tror på saker och ting och är positiv (och lite tjurig), så vill jag se resultat, praktiska och konkreta sådana. Jag vet, med övertygelse att det bara är en tidsfråga, men jag är inte där ännu. Och jag är uppriktigt sagt livrädd för hur jag kommer att uppleva tacksamheten när den väl kommer att skölja över mig på riktigt.

Tre dagar efter att handen sträcktes ut hade jag tappat 1,7kg. Inte på grund av tappad aptit. Inte på grund av svält eller oförmåga att äta. Jag tror att någonting i kroppen gick till sig. En mördande stress blev dämpad. Det skedde nog biokemiska svar på känslor och tankar om hopp och framtidstro. Invägningen i morgon får vittna om det här är någonting bestående – eller om jag bara lagade osmaklig mat och bara inte ville äta (vilket också varit en högst påtaglig faktor den här gångna veckan).

Men jag har upplevt mättnadskänslor. Sådana där som jag förvirrar med känslan av när det spänner i magen på grund av överätande. Det kändes som en ny känsla. Det var spännande och ger mig på något vis ännu mer hopp.

Lunchpromenader ska nu försiktigt återupptas i glad väns lag. Förhoppningsvis med lite mer kontinuitet.

En ny tid nalkas mig. I april i fjol vände jag min skuta och prioriterade mig i första hand för att jag skulle kunna fortsätta leva. Sedan sex månader tillbaka (ja, samma sex månader som jag inledde posten med) slutade jag prioritera mig själv och började istället prioritera min fru över allt annat. Mer tid fanns inte. Jag tror och hoppas att det nu snart kommer en tid när jag kan prioritera min fru som just min fru och inte som min klient i min roll som ombud. Det kommer nog snart en tid där jag också kan prioritera mig själv som människa och inte bara för att minska risken att jag ska dö från min fru och att hon skulle stå där hjälplös om jag trillade av pinn för att jag under ett drygt decenium – eller två – föredrog hamburgare och datorer över armhävningar och skogspromenader.

Delegation av uppgifter och köp av tjänster för att lösa problem i all ära – det är bra saker. Men vänskap, kärlek, lojalitet, generositet och hjälpsamhet – det är nog vad livet verkligen går ut på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *