Årskrönika! 52 veckor har gått!

I morgon har det gått ett år sedan min resa började. Då vägde jag omkring 129,5 kg. I dag vägde jag in på 105,5 kg. Det är en nedgång på 24 kilo på ett år. Lite knappt 0,5 kg per vecka i genomsnitt.

Jag har minst halva vägen kvar. Jag ska ned under 80 kg som första mål, därefter får jag se. Jag misstänker att det kommer att sluta omkring 75 kg.

Vad har jag gjort under det här året? Jag har provat lågkalori-kost. Det gjorde jag de första 7 kilogrammen. Nutrilett och Naturdiet. Var det tråkigt? Jajamänsan. Gav det effekt? Jajamänsan. Skulle jag ha använt den metoden hela vägen? Inte en chans.

När jag, den 25/4 fick beskedet att jag var en tickande bomb som kunde brisera när som helst, samt att jag hade ett fastesocker som var skyhögt, gick jag tillbaka till min trotjänare lågkolhydratkost. Det har fungerat för viktnedgång för mig många gånger förr. Dessvärre har jag gått tillbaka till normal kost och – precis som så många andra – fått igen kilona. Och några därtill.

Att jag var i farozonen för diabetes typ 2, var någonting som jag inte reflekterade över. Det hade nog gjort att min uthållighet hade varit mycket högre vid tidigare tillfällen. När jag väl med kontinuitet skippade kolhydrater märkte jag hur många symptom jag faktiskt hade för diabetes typ 2. Faktum är att jag med stor sannolikhet faktiskt hade diabetes på riktigt, men att det aldrig blivit diagnostiserat. Att jag direkt klev på lågkolhydratkost gjorde förstås att därefter kunde det inte uppmätas skräcksiffror, utan jag hamnade i något gränsland där det kanske kunde vara insulinresisten eller kanske inte. Hur som helst, idag är mitt långtidssocker väl inom gränserna för det man kallar normalt. Jag tycker inte att det är så konstigt så klart – men frisk är jag inte. Jag kan och får inte äta vad som helst – då kommer mina problem att återkomma som ett brev på posten.

Jag började motionera. Inte så mycket för insulinkänsligheten som för att låta hjärtat arbeta. Jag vågade inte, antagligen med all rätt, att träna högintensivt. Mitt blodtryck var för högt och för okontrollerat. Det vågar jag inte heller än idag. Men när mitt blodtryck återigen är under kontroll, eller ännu bättre, blivit så lågt att det är dags att fasa ut mediciner, då ska jag börja träna högintensivt igen. Jag längtar, tror jag.

Jag har, under en ganska lång period testat intermittent fasta. Dels för att det är fantastiskt praktiskt att slippa äta hela tiden, dels för att ge kroppen en chans att plocka energi som är utlagrad istället för att hela tiden stoppa i sig mer energi och därmed låta kroppen bibehålla energin utlagrad.

Nu är det där förstås en ganska förenklad bild. Kroppen plockar hela tiden av sina förråd, men återfyller dem lika fort om energitillförseln är tillräcklig. Genom att jag har en absolut störning i mitt mättnads/hungersystem, så är det lite för lätt för mig att sätta i mig mer energi än vad kroppen behöver. När kroppen inte säger att det är nog, är det någon annan mekanism som bestämmer hur mycket jag tycker att jag kan stoppa i mig. Den mekanismen är rubbad. Jag hoppas att jag med tiden får den åter – även om det i vissa studier verkar som om det kan ta åratal – om det ens sker alls.

Viktmässigt har jag hittat en baslinje omkring 105 kg som jag verkar stå väldigt still på. Sedan början av oktober, alltså 6 månader sedan, har vikten inte rört sig från detta område. Jag har varit väldigt liberal under de senaste 6 månaderna, det sticker jag inte under stolen med, men jag har inte varit så liberal att vikten borde ha stått så pass still som den gör. Jag har försökt lite olika metoder de senaste veckorna för att kunna rubba platån, men jag kommer nu att låta den bero. Jag har planerat att börja med matdagbok igen för att kunna göra någon bättre genomlysning – men det har inte blivit av ännu. Det är nog lika mycket rädsla för vad resultatet skulle visa som ren och skär lathet.

Hösten har varit mentalt jobbig med en kulmen i december, det har förstås i hög grad påverkat den energi och vilja jag haft för att ta hand om mig själv. Även om jag inte kan ta hand om andra förrän jag tar hand om mig själv – så är det inte alltid så trivialt i verkligheten. Här tror jag att ett sunt förhållningssätt till balans är det som behövs mellan olika intressen eller krav. Och det är någonting som jag kontinuerligt arbetar med för att uppnå. Men än är inte den resan klar.

Det här kommande årets mål är fortsättningsvis inte helt viktfokuserade. Jag har valt att se det mer som hälsa än bara BMI. Dvs bygga upp styrka och kondition. Fortsätta skippa pasta, potatis och ris i så hög grad som möjligt samt att hitta platser, situationer och aktiviteter där jag kan ladda batterierna.

Jag har för avsikt att fortsätta blogga tills minst min resa är över. Därefter kommer bloggen antagligen att försöka bli en plats där jag delar med mig av min framgångssaga, information om de sjukdomar jag besegrat och de metoder jag använt mig av. Samt förstås mina allmänna funderingar om vad som är sjukt här i världen. Det som jag vill ta mig tid att skriva mer om, men inte ännu gjort.

Så, ett års viktkurva ser då ut så här:

 

2 thoughts on “Årskrönika! 52 veckor har gått!

  1. Bra och ihärdigt jobbat. Lätt är det med säkerhet inte. Håller tummar för att det går hyfsat enligt dina planer framåt!

  2. Otroligt bra jobbat! Hoppas att det fortsätter att gå bra! Behöver själv göra ngt och att se andra lyckas är sporrande!

    Ps, en annan sak vi upptäckt är att du har grym spänst! 🙂

    Mvh
    /L

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *