Monthly Archives: March 2013

LCHF och Genus

Jag har ju längtat och längtat efter att få in genusperspektivet i LCHF-kretsar. Ned med patriarkatet! Vem vill se gubbslem uttrycka sig om lax jämfört med fet fläskkarré?

Nej, en skribent ska uttrycka sig könlöst om könlösa människor. Hur skulle det annars se ut! Vi är alla människor, det finns inga skillnader, överhuvudtaget, mellan könen.

Så läs gärna detta, fullständigt objektiva och neutrala inlägget. Men å andra sidan, vem är jag att motreagera. Jag är ju också ett gubbslem.

 

En fantastiskt sen måndagsuppdatering!

Ja, den här veckouppdateringen med invägning blev ju skriven och postad lite senare än vanligt. Av två skäl. Dels tog jag frugan i handen i fredags eftermiddag och åkte till vår hufvudstad för att förlusta oss. Det andra skälet var att när vi väl återvände hem sent på måndag kväll var jag lite för trött och definitivt för distraherad för att gå och väga mig och sätta mig vid datorn. Visserligen blev det en sen kväll, eller kanske tidig morgon, men det var inte vad som snurrade i mina tankar. Mycket mer än så vill jag egentligen inte säga om saken – även om jag personligen avskyr dolda budskap med frestelser i bloggar, men jag har blivit belagd med en veckas tystnadsplikt.

Och innan jag får ett “förtydligande” om vad jag får säga och inte av de som givit mig tystnadsplikt, så finns det två sidor av myntet. Och får jag inte säga A tänker jag definitivt dra mig för att säga B. I sinom tid kommer allt att avslöjas. Ska jag vara helt ärlig så räcker inte orden riktigt till just nu. Jag och min fru har fått en gåva som vi verkligen hoppas att vi kan förvalta. Och det kommer att vara svårt att visa rättmätig uppskattning för den här gåvan.

Nej, vi väntar inte tillökning. Sitt i båten.

Nog om detta.

Den här helgen i Stockholm präglades av viss dekadens. Det var planerad dekadens i ganska hög mån, dvs vi ställde inte några restriktioner för oss själva. Det går alldeles utmärkt att klaga lågkolhydratkost när man är på resande fot. Men den här helgen handlade om att ta hand om oss själva. En välbehövlig mental energiuppladdning. Då vill jag inte komplicera det med att leta bästa alternativ och försöka få allting helt perfekt. Det kanske är korkat och kortsint, men även den bästa stenåldersmänniska snubblade då och då på en bikupa och festade loss på honung.

Visst försökte jag vara restriktiv ändå. Men jag valde öl över vin, lasagne över plocktallrik med charkuterier och visst åt jag lite ris både till den indiska och den kinesiska maten vi hittade. Och sötsursås. Och friterad ananas med glass.

Och vi hittade förstås till Cupcake Sthlm där vi fick med oss en låda med 14 mini cupcakes och en normalstor (för den fanns inte i miniformat i butiken). Jag är inte mycket för sötsaker och bakverk (oavsett kosthållning), men dessa var tamigfan ren briljans. Man lyckas göra cupcakes som inte är översöta med en frosting som inte är översöt. Mycket smak, underbar konsistens och, tja, jag ångrar inte en smula – bokstavligt talat.

Vi hittade också till Ladurée och drösvis av visuellt läckra makroner. Jag är definitivt inte någon expert på att göra dessa bakverk, men jag gör bättre makroner hemma i mitt kök. Minst sagt trist. Faktum är att den här recensionen summerar min upplevelse väl. Fast – det kanske är så här de ska smaka. I så fall uppskattar jag dåliga makroner i högre grad.

En, tja, pungspark, i brist på bättre beskrivning, var när vi steg ned i Hötorgshallen. Det första vi möts av är en gigantisk köttdisk. Det första jag ser i köttdisken är njurtapp. För 109kr/kg. Förra våren letade jag njurtapp i månader. MÅNADER! Jag kontaktade alla köttåterförsäljare och slakterier jag kunde hitta i närområdet. Ingen kunde producera njurtapp. Ingen. De flesta hörde inte ens av sig tillbaka till mig. Så, där låg den mytomspunna köttdetaljen. Det kändes som om den pekade finger åt mig och skrattade.

Njurtapp! Jag ska ha dig. På ett eller annat vis, förr eller senare, ska jag äta dig!

Så – efter denna helg av ohejdad, men inte överdrivet, kolhydratintag förväntade jag mig naturligtvis att jag skulle ha bundit upp en hel del vätska. Dröm om min förvåning när jag nu under eftermiddagen ställer mig på vågen och den inte har rört sig en myrmeter på en vecka. Nu skulle jag förstås ha gjort mig av med det utlagrade glykogenet och tillhörande vatten ganska fort. Med handen på hjärtat så måste jag erkänna att det inte blev SÅ många kolhydrater – bara många fler än vanligt. Jag är nöjd och den uppdaterade viktkurvan ser då ut så här till slut.

Veckopromenaderna och min personliga utveckling fick sig kanske inte en skjuts efter dagens promenad, men det väckte lite eftertanke och jag ska se över mina svarsformulär och försöka motivera hur jag resonerat i svaren till min lokala mentor. Han påstår inte direkt att jag ljugit, men han påpekade att det fanns möjligt tvivel till mina självskattningar. Med all rätt dessutom, det kan hända att den bubbla jag lever i är så pass tight att jag inte riktigt klarar av att se skogen för alla träd. Dessa får jag all anledning att återkomma till – vilket också blev min hemläxa för den här veckan.

Om stress och kortisol.

Anna Hallén skriver idag i sin blogserie om kortisol. Ett hormon jag haft ett gott intresse för tidigare främst i sambanden med stress, inflammation och möjlig påverkan på psoriasis.

Jag har följt Annas serie om kroppen under ett antal veckor. Den ena posten kan träffa precis rätt och jag kan få idéer som sedan kan bli insikter om hur jag fungerar eller påverkas. Dessa poster upplever jag så klart som ren brillians. En del poster ger mig inget, men de är relativt välskrivna och innehåller intressant information. I många fall kan jag väl tycka att posterna är lite för ytliga eller populistiska. Ett fåtal gånger så presenteras endast information men inte nödvändigtvis någon lösning eller slutsats som knyter ihop informationen med någon helhet.

I dagens post, om kortisol, tycker jag däremot att Anna missar målet helt. Hon avrekommenderar en stressad person att kalorireducera eller fasta för att inte belasta kroppen i högre grad. Japp, det kanske låter vettigt. Det kanske också är så att det är mer naturligt att fasta eller kalorireducera och att det inte nödvändigtvis belastar kroppen mer. Det vet jag inte. Det känns som ett labilt resonemang utan djupare källor. Men ok då.

Anna är ju lågkolhydratförespråkare. Så hon föreslår självfallet att för att ge kroppen en chans att hantera stressen så ska man äta lågkolhydratkost. Här tycker jag att målet missas nästan helt. Det är klart att en artriktig kost gynnar kroppens funktioner. Men den stress som den moderna människan upplever är ju inte näringsstyrd. Den är psykologisk och sociologisk. Det spelar ingen roll hur näringsintaget ser ut så länge människan har en fri vilja, en fri tanke och en miljö som piskar skiten ur oss. Den stressen biter inte kosten på. Men det är klart. Annas poäng är antagligen att man inte ska hälla bensin på brasan för att försöka släcka den; men att utgå från den moderna människans stress och utelämna vikten av de psykologiska och sociologiska faktorerna, får det att kännas som om hon söker en billig poäng.

Å andra sidan, hennes sammanhang är biokemi, fysiologi och i det här sammanhanget endokrinologi – inte nödvändigtvis människans totala hälsa – så det är kanske bara mitt ordningssinne och önskan om att se människan som ett helt system, eller tunnelbanekarta, och inte bara som Blå Linje. Jag avskriver, tills vidare det här ärendet som trångsynthet eller avsaknad av förståelse för perspektiv från min sida.

Blodtrycksprovtagning och medicinhöjning.

Igår besökte jag alltså återigen hälsocentralen för att få mitt blodtryck mätt. Som vanligt var det väl en normalstressig dag före provtagningen. Det försökte jag kontra med att åka till HC lite tidigare för att få sitta i lugn och ro och kanske varva ned lite. Men den där pseudosterila doften som alltid finns i landstingens väntrum, påminner tillräckligt mycket och tillräckligt tydligt om att jag är någonstans där jag egentligen inte vill vara – med viss nervositet som följd. Men det brukar ju vara så, så att mätvärdena borde ändå vara jämförbara med tidigare tillfällen.

Sjukdom hade också drabbat hälsocentralen, så jag fick träffa en annan människa än vanligt. Det gör mig inte så mycket, även om det brukar bli träligt att få berätta om historier om det skulle krävas.

Så mitt tryck då, det var fortfarande inte inom bra gränser. Mitt undertryck hade gått ned, det är förstås bra – och pulsen var också lägre jämfört med senaste mätning.

Damen i fråga vill förstås ta ett mätvärde till efter några minuter, när jag hade fått sitta still en stund. Det brukar snarare höja puls och tryck för mig då väntan och nervositet blir än mer påtaglig. Tyvärr bestämde sig damen för att förhöra sig om min livsstil. Hon frågade om jag motionerade. Sällan, svarade jag. Promenerar du då? Då tänkte Danne “Tja, för mig med mitt blodtryck så ska jag undvika mer intensiv träning, då faller det tillbaka på promenader för att göra någonting snällt men ändå pulshöjande.” Så jag svarade: “Det räknar jag som motion”.

Då frågar damen om jag har fått information om att kost och motion kan påverka blodtrycket…

Och då brann jag av i damens ansikte. Det är helt ok att jag måste träffa nya personer när de har personalbrist. Det är också helt ok att alla människor inte behärskar telepati och förstår vad jag tänker. Jag har full förståelse för att hon inte känner till hela min historik, har följt min blogg eller överhuvudtaget vet vad jag gått genom och går genom.

Men hon har i alla fall tillgång till en journal att kunna kolla i. Vilket hon inte gjort. Och det, det gör mig förbannad. Väldigt förbannad. Det känns så arrogant att inte läsa på när man har möjligheten till det – och dessutom drista sig att ge mig plattityd-råd när jag stått under medicinering i nästan ett år. Där det finns ett antal värden upptagna i journalen som blivit bättre under hela perioden. Suck!

Vid det andra testet av blodtrycket hade övertrycket gått upp 20 enheter. Det mätresultatet blev ju bra – eller?

“Vi bokar in dig på en ny tid nästa vecka. Läkarna brukar vilja ha flera mätvärden innan de bestämmer sig för om de ska dosjustera.”

I morse ringde min läkare – hon som normalt bara skickar brev – och bollade lite om idén att höja doseringen på min senast insatta medicin. “Kör på” svarade jag. Så nu är jag uppe på 150mg metaprolol per dag. Det blir nog bra det. Hon avbokade också blodtrycksmätningen som distriktssköterskan bokade in nästa vecka. Jag har en ny tid om 6-8 veckor. Det blir bra det också.