Monthly Archives: February 2013

Och så har det gått en vecka igen.

Och på alla fronter, egentligen ingenting nytt. Vikten står still (vilket är bättre än att den går upp). Jag motionerar lite grann (vilket är bättre än att jag inte motionerar alls). Men nu väntar jag på våren, mer soltimmar och lite mer värme. Jag fortsätter med mina armhävningar och handstående övningar och odlar styrka. Det kommer, snart, ett mer uthålligt försök att kapa mjölkprodukter och så många fler kolhydrater som möjligt. Men det vår vänta ett tag till. Andra halvlek är med andra ord lite segslitet så här i starten, men jag hoppas det kommer energi och vilja till en spurt vad det lider.

Ingen vidare rörelse på grafen, så här ser den ut:

Klimatfrågan, väder och hur kallt kan det bli egentligen?

Någon gång när jag startade den här bloggen var det inte bara för att ha en säkerhetsventil för mina känslor och funderingar omkring min övervikt och minst sagt vacklande hälsa.

Inte heller var det bara en plats där jag skulle vara offentlig – och få en plats där jag faktiskt skulle behöva stå till svars för mina handlingar.

Det skulle också bli en plats där jag informerade om lågkolhydratkost, det metabola syndromet och förhoppningsvis någonstans där jag kunde summera min resa från förestående sjukdom och död till friskhet och hälsa.

Men jag hade också tänkt att det skulle bli en plats där jag på sant lekmannavis tycker saker om samtiden och framtiden i fråga om vetenskap, filosofi eller bara allmänt skitsnack. Det senare är antagligen det som kommer att ske oftast, misstänker jag. Jag kommer trots allt att uttala mig om saker som jag inte har någon djupare aning om. Jag försöker nog bara applicera lite sunt förnuft eller oförvanskad naiv glädje över vetenskapliga nyheter som i verkligheten är helt orimliga.

Så, dagens grej är den där klimatkatastrofen! Här är vad Aftonbladet skrev. 80% av all polar-is är smält! Vattenståndet har inte ökat – det är på grund av Archimedes princip, den  lämnar jag i övrigt därhän. Glaciärerna blir däremot mindre. Det kan påverka vattenhöjden. Då kan det bli blött om fötterna om man bor i Holland. Säkert här i Sundsvall också, men jag håller inte andan. Tja, inte förrän vattnet når över näsan i alla fall.

Om det smälter bort för mycket is från våra poler är det troligt att Golfströmmen bestämmer sig för att vända riktning. Då blir det kallt häromkring. Typ skitkallt. Så där kallt att det inte räcker med att slå på motor- och kupévärmaren på högsta effekt. Det kommer att vara kallt i bilen på morgonen i alla fall. För att inte tala om uppvärmningskostnaderna. De kommer att rusa.

Det här är förstås obehagligt. Att “vi” människor påverkar klimatet till sådan grad att vi kanske håller på att framkalla en tid då det blir kallt och saker fryser till is. Man skulle kunna kalla en sådan för en … istid. Vänta lite nu, har vi inte haft sådana förrut? Typ – här. Ungefär tre kilometer tjock is. Här – över Sverige. Sedan den smälte bort har vi haft så kallad landhöjning. Det är när jorden puffar upp sig lite igen. Det kan också orsaka schysst utsikt – typ som man kan se vid Höga Kusten.

Det har alltså, med stor sannolikhet hänt förrut – och kommer med stor sannolikhet hända igen. Det är som om det, typ, upprepar sig. Historian. Den upprepar sig.

Så, vad handlar allt det här snacket om egentligen. Vad är klimatkatastrofen? Tydligen så är problemet att vi ligger före tidtabellen. Att vi skulle komma åt en istid lite fortare än vad man tänkt sig. Och det kanske är obehagligt, att vi kan påverka en stor sten i rymden bara genom att köra bil och lyssna till kossor som pruttar. Eller ha skitmånga alger i vattnet som inte gör någonting annat än äter koldioxid. Eller vänta nu, det är ju koldioxiden, bland annat, vi vill ha bort. Då kanske algerna är en ganska naturlig reaktion på en annorlunda balans i miljön. Precis som smältande glaciärer. Precis som en Golfström som tar en annan riktning. Så att det blir skitkallt i norr och söder. Så att det blir ett istäcke. Precis som vi eldar upp fossila bränslen i ett kretslopp där de fossila bränslena snart nog kommer att bli fossila bränslen igen. Kretslopp, vilket fint ord.

Alldeles för ofta, och inte bara i den sensationssökande, panik- och chockmättade löpsedelsjournalistiken vi kallar kvällspressen, så lyfter vi tvåbenta alldeles för sällan blicken och försöker se saker i ett större perspektiv. För några år sedan snubblade jag på en temperaturgraf baserad på en borrkärna från sydpolen. Där kunde man se temperaturvariation över massor med år. Jag menar skitmånga år. Den senaste istiden, den som tryckte ihop Sverige, var en liten dipp i grafen. En del av normal variation. Ingen större grej för Moder Jord. Så det kanske är dags att höja blicken även i det här sammanhanget.

Det kommer att bli skitkallt här i Norden. Igen. Men jag tänker inte leta upp nytt boende närmare ekvatorn det här året. Vi kanske förlorar inuiter och isbjörnar på kuppen. Men troligare är att även de kommer att anpassa sig till rådande omständigheter och flytta på sig. Dumt vore det annars. Om islänningarna låter bli att skjuta besökande isbjörnar så kommer nog även de att kirra biffen.

 

Trivselvikt mellan 103 och 105 kg.

Helt klart har jag en trivselvikt någonstans mellan 103 och 105 kg. Det verkar inte vara helt lätt att komma förbi i endera riktning om jag inte svälter eller bulkar vatten och socker. Men jag tror ju inte att kroppen verkligen är nöjd här. Jag är det i alla fall inte.

Under helgen tillfredsställde jag frugans nyfikenhet genom att hjälpa henne att föra matdagbok. Det var förstås bra för henne att se vad hon stoppar i sig fördelningsmässigt och samtidigt var det en påminnelse för mig att jag kanske ska ta ännu mer kontroll över vad jag stoppar i mig och inte tro att ögonmått/gissningar verkligen stämmer helt bra.

Så det är nog faktiskt dags att ta fram matdagboken igen och väga och mäta. För mig får det i alla fall två solklara effekter:

  • Jag får faktiskt se den totala summan av vad jag stoppar i mig. Sätter jag mål att få i mig t ex 1g protein per kilo LBM (Lean Body Mass), är det förstås bra om jag inte missar det målet på grund av gissningar. Vill jag ligga under 20g kolhydrater per dag så måste även kolhydrater i grädde och tomat räknas. Och vill jag vara säker på att mer än 75% av dagens energi kommer från fett – tja, då är vågen min bästa vän.
  • Det är för hemskt träligt och besvärligt att mäta och väga allting. Notera och föra in i tabeller. Kolla upp energiinnehåll på allting och lita till fineli.fi eller slv.se:s listor. Det gör också att varje munsbit måste passera vågen, pennan och anteckningsblocket. Det gör att jag hinner fundera både en och en annan gång på om det är värt att stoppa munsbiten i ansiktet. En extra kontrollpunkt leder till en tomat mindre, på sikt.

Så här ser grafen ut nu, 49 veckor efter start. Ja, mina vänner, om 3 veckor var det ett år sedan jag började tappa i vikt på riktigt.

Långtidssocker, hårdost, Mensa och regelbundet sex.

Förra veckan var jag på hälsocentralen och tog blodprov igen. Idag fick jag svaret på blodvärden i allmänhet (de var bra) och mitt långtidssocker. Det var normalt!

Ok, strax före jul fick jag ju reda på att jag låg bra till med mitt långtidssocker. Det är ju inte så underligt då jag varit strikt i min kosthållning och undvikit kolhydrater i stor mån. Det som gjorde mig lite mer fundersam vid det här testet var ju alla del kolhydrater jag satte i mig under senare delen av november och i princip under hela december. Över jul och nyår blev det mer eller mindre Svensson-kost. Jag räknade därför med att få lite bannor från min läkare om att jag då fått högre långtidssocker än vid den förra mätningen – just för att jag inte hållit mig strikt. Men döm om min förvåning när resultatet är att jag även denna gång låg inom ramarna för normalt långtidssocker – trots allt fuskande. Det säger mig två saker; Jag har inte alls samma höga insulinresistans som jag hade för snart ett år sedan. Det innebär också att jag kan avvika från strikt kost utan att världen går under – utan att jag orsakar stor skada.

Det senare är dock ingenting jag systematiskt ska utnyttja, men vetskapen om att min tolerans för insulin ökat stoppar mig antagligen från att bli överdrivet besviken på mig själv om jag skulle fallera vid enstaka tillfällen.

Jag skrev för ett tag sedan om att jag skulle dra ned på intaget av kalcium och då främst genom att dra ned på konsumtion av hårdost. Anna Hallén skrev idag om kalcium och vad som hjälper och stjälper upptag. Efter att ha läst det fick jag ta mig en ny funderare. Dels är upptaget av kalcium, precis som med de flesta andra mineraler ingalunda 100% jämfört med vad som beskrivs i innehållsförteckningen. Dels är jag under så pass mycket stress nuförtiden att mina testosteronnivåer sannolikt är ganska låga (på grund av troligt förhöjt kortisol) att upptaget av kalcium lika troligt inte är så högt som det skulle kunna vara. En del av det kontras antagligen av mitt ändå relativt höga intag av D-vitamin. Mitt blodtryck har hur som helst inte förbättrats av att jag ätit mindre hårdost. Det ger mig någon form av indikation om att jag antagligen kan öka ostintaget en smula om jag så önskar. Fast det har ju faktiskt gått rätt bra även utan hårdost; någonting jag har ganska lätt att överäta. Jag kanske fortsätter på den inslagna linjen.

Den 9/3 håller Mensa ett test i Sundsvall. Jag har anmält mig. Det är lite klurigt med just Mensa tycker jag. Jag anser mig vara en ganska smart snubbe. Skulle jag misslyckas och inte få erbjudande om att bli medlem skulle det vara ganska skamfyllt att erkänna det. Skulle det gå bra och jag får erbjudande om att bli medlem kommer nästa problem; kan man berätta det för någon utan att bli betraktad som en kuf – i högre grad än hur jag redan blir behandlad? Det känns lite som en lose-lose-situation. Antagligen blir det nog så att jag kommer att skryta om att jag är en rackare på att hitta den matchande figuren – om det går bra. Går det dåligt kommer jag inte att berätta det – och det här stycket kommer, som genom magi, att försvinna från det här bloginlägget. 🙂

Praktiskt nog, så här på Alla Hjärtans Dag, beskriver st.nu hur man kan skydda sitt hjärta genom att ha sex två gånger eller mer per vecka. Jag har inte läst studien, det finns så många andra mer intressanta studier att läsa, men av beskrivningen att döma så är antagligen studien inte helt felkonstruerad. Och på något vis låter det ändå rimligt.  Evolutionärt är så gott som alla levande varelser betingade att fortplanta sig. Att fortplanta sig ger, i alla fall hos de större däggdjuren, biokemiska belöningar. Som en del i belöningssystemet är det ganska rimligt att även andra effekter ges som skyddar eller förstärker kroppens funktioner än bara de som gör en kåt, glad och tacksam.

Vår, kära vår, jag väntar på dig!

Det är förbannat skitträligt att kuska omkring på dåligt plogade vägar. Det är bra fotledsträning, förstås, men det är träligt. Jag övervägar att helt släppa idén att försöka promenera omkring innan det börjar likna barmark, alternativt att det slutar snöa varenda eviga dag. Jag får helt enkelt hitta någonting annat för hjärtträningen.

Jag överväger dock att, även om jag inte kommit ned under 100kg, börja återbesöka judohallen. Min nacke, mina axlar och min bröstkorg protesterar i alltför hög grad över mina minst sagt taskiga arbetsställningar, på arbete likväl som hemma. Jag känner faktiskt inte till någon träning som kommer att råda bot på det snabbare än pyjamasbrottning.

Tre hekto ned denna vecka och så här ser grafen ut.