Min vän och mentor är död.

På morgonen den 27/12 hade jag fått ett SMS där det beskrevs ett rykte om att min vän och mentor Per de Vahl hade dött i en olycka. Det är förstås ett underligt rykte att sprida om det inte skulle vara sant, men jag hoppades förstås innerligt att det skulle vara ett missförstånd eller en språkförbistring.

Jag ringde senare på Pelles mobiltelefon. I bästa fall skulle han svara. I värsta fall, tänkte jag, skulle det finnas ett meddelande som förklarade situationen. Det fanns ett värre alternativ. Pelles yngsta son svarade. Och bekräftade. Det var förstås oerhört smärtsamt för mig, och ändå vet jag att min smärta inte kan jämföras med Oskars.

Flera av mina och Pelles gemensamma vänner i den whiskyklubb vi var medlemmar av har uttryckt sin sorg. De har alla också uttryckt att även fast de inte kände Pelle väl, så kommer han att vara saknad. Det fick mig att fundera över hur väl jag kände Pelle. Jag vet inte om jag kände honom väl heller. Men jag lärde känna honom för över 15 år sedan. Det här är mitt hyllningstal.

Jag träffade Pelle för första gången sent på året 1995. Jag hade en praktikplats på Hedbergska Skolan för att primärt sköta om den unixmaskin de fått donerad till sig. Jag satte upp en webbserver åt Hedbergska skolan, skötte om DNS för Sundsvalls skolor och sekundärt var jag datorsupport för skolan med omnejd. Det var på den tiden man installerade MS Office från 17 disketter och om man ville kunna använda TCP/IP fick man installera de tre sista disketterna till Windows 3.1 så det blev Windows 3.11.

Jag hade då fått en idé om att ge gymnasieskolornas elever epostadresser. Jag tänkte mig att en liten Linuxmaskin borde kunna greja det. Det var ju inte frågan om fler än 3500 elever. Hur svårt kunde det vara? Efter många om och men, möten med rektorer och dataansvariga gick frågan hela vägen upp till IT-samordnaren på Sundsvalls kommun. Han kunde, precis som de flesta andra förstås inte heller allt, eller kunde föreställa sig hur det skulle gå till, så han kallade in en konsult. Per de Vahl från Xinit AB, ett av få företag i Sundsvall som då hade god kompetens när det gällde Internet-teknik.

Där fick jag förklara mina idéer, hur man skulle sätta upp det, vilka begränsningar och risker som fanns osv. Alla verkade glada och nöjda. Det var då Pelle uppmärksammade mig.

På omvägar, under senvintern 1996 fick jag reda på att Xinit AB sökte folk. Jag kände visserligen flera anställda från högskolans datorförening, men ingen hade funderat på att rekrytera mig. Jag skickade därför en formell intresseanmälan till Pelle. Jag blev kallad till intervju och därefter påbörjade jag min anställning den 1/3 – 1996. Mitt första riktiga jobb.

Pelle berättade senare för mig att han visst hade noterat min ambition och kunskap redan vid mötet på kommunen, men att han såg det som en bra idé att det fanns någon kunnig på gymnasieskolorna. Han menade inte att ingen annan kunde någonting, men att jag skulle vara en god tillgång. När jag väl sökte en anställning kunde han inte låta bli chansningen.

För visst var det en chansning. Jag hade väl inte dåliga vitsord från hans kollegor som jag träffat inom datorföreningen men jag var oskolad på ett företag där alla andra hade långa akademiska utbildningar. Men han såg antagligen någon kapacitet, förmåga eller ambition han trodde på. Och jag kände att han trodde på mig.

Det förtroende han visade för mig var enormt och fick mig att växa som människa lika enormt. Han utmanade mig hela tiden, lät mig hålla utbildningar i olika läskiga sammanhang, att fundera och räkna på olika typer av projekt. Jag såg alla mina begränsningar men jag tror att han bara såg det som små hinder och hjälpte till att putta mig över dem.

Pelle var ingen datatekniker. I alla fall inte inom de områden jag kunde någonting om. Det var inte som tekniker han fick mig att växa. Det fick jag sköta själv, men han fick mig att växa som människa. Han puttade och drog i mig, visade vägen eller kastade mig mot vägskäl. Han lyssnade alltid och delade med sig av, vad jag upplevde som, vishet.

Hösten 1996 tog han ansvaret som tävlingsledare inför SM i friidrott 1997. Han hade en idé om att det borde gå att datorisera i lite högre grad än att folk springer omkring med pappersprotokoll. Han bad mig bygga ett webbsystem som skulle kunna sköta tävlingsadministration – från anmälan, lottning/seedning till resultatrapportering och resultatprotokoll.

Jag minns att genrepet av systemet gick helt åt skogen. Det var så mycket fel och buggar att det var minst sagt genant. För honom så klart, då han satte sin heder på att det skulle vara möjligt. Ännu mer för mig då jag hade svikt hans förtroende. Gör om, gör rätt. Under tävlingshelgen hittades en enda bugg i systemet. Ett resultat av att vi inte testat ett specialfall i samband med höjd- och stavhopp. Buggen var fixad på 10 minuter i levande system och tävlingen fortlöpte helt ostört. Det var vackert väder och riktigt varmt den helgen. Det var också då Kajsa Bergkvist slog genom på riktigt. Och Ludmillas man krävde att 100m häck skulle gå i medvind, så målkamera och all annan apparatur fick flyttas till motsatt sida av arenan.

Jag hoppas att jag gjorde Pelle stolt den helgen. Men jag tror att han mest tänkte. “Jag visste att du skulle klara det”

Han lärde mig, indirekt, hur man bör driva ett företag. Vilka värderingar som är viktiga och vad som är viktigt och inte i en affärsverksamhet. Han är utan tvivel den bästa chef och ledare jag haft – och då är min nuvarande chef fantastiskt bra. Hans inställning till personalfrågor, vad man skulle tjäna pengar på och inte och hans vilja till kundfokus följer, vad jag nu förstått på senare år, de rekommendationer som ges av ledande experter på management och affärsverksamhet. Jag tror inte att han visste om det. Jag tror att han bara var på det viset. Sund, rättvis, klarsynt och smart.

Pelle såg aldrig vinsten eller profiten som det viktigaste. Han såg till kundnytta och andra värden. Jag skulle, om jag följde i Pelles fotspår aldrig bli rikast i världen. Men det skulle inte spela någon roll. För det jag skulle göra, det skulle vara rätt ur alla andra perspektiv.

Jag ser upp till Pelle för hans ambitioner och hans vilja och driv att göra och genomföra saker och projekt. Aldrig ogenomtänkt eller slarvigt. Han fick saker gjorda. Jag vet inget av det jag beskriver nu med säkerhet. Det är bara mina gissningar av hur jag tror att Pelle fungerade.

Fick han en idé eller en dröm eller ett infall så tror jag att han sög på det. Om han inte kunde släppa det så försökte han realisera det. För några år sedan fick jag ett julkort från Himalaya där han och hans fru står framför Mount Everest. Förra hösten var han till Bolivia. Saker jag kanske tänker på eller till och med drömmer om, men antagligen inte kommer att göra själv. Den naturkraft Pelle var som gjorde att han faktiskt gick i mål med saker och ting borde jag inspireras av i högre grad. Och jag hoppas att han inspirerat alla andra i sin omgivning med sin värme, glädje, omtanke och vilja.

Pelle har betytt ofantligt mycket för mig som IT-professionell och som människa. Jag har sett honom som min mentor sedan han anställde mig och sätten han påverkat mig på – är sätt som få andra kommit i närheten av. En pusselbit har ryckts bort från mitt livspussel och det gör mig ofantligt ont.

Det är sällan jag upplever att jag inte hittar ord. Men jag kan inte bättre än vad jag nu försökt med, beskriva vad jag känner idag eller hur mycket Pelle betytt för mig. Det är en underlig upplevelse.

Pelle lämnar efter sig sin fru, en av de varmaste och mest härliga kvinnor jag träffat. Han fick tre pojkar som idag är tre män. Två av dem har jag träffat och skrattat med. Pelle var otroligt stolt över dem och av vad jag vet och har sett, så hade han alla skäl att vara det. När Pelle och jag träffades pratade han minst lika mycket om sina söner och deras förehavanden som vi pratade om annat. Den kärlek och stolthet han då visade har också blivit en inspiration för mig. Att vara ärlig, öppen och stolt.

Mina tankar går såklart till den nära familjen. Tankarna har varit många och kommer nog inte att ta slut.

Pelle, du fattas mig.

One thought on “Min vän och mentor är död.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *