Årets sista invägning – en årskrönika

Med dagens invägning har jag under 2012 gått ned 23,3kg i vikt. Som lägst har jag vägt, vid en måndagsinvägning, 103,1kg, dvs 26,4kg viktnedgång från startvikten 129,5kg.

De senaste veckornas invägningsresultat står så klart i relation till att jag inte avhållit mig kolhydrater i någon högre grad. Jag har inte svullat, men jag har inte låtit bli. Så i dagens vikt kan vi nog räkna några hekto glykogen och några dussin hekto vatten.

Innan jag börjar med själva krönikan, vad är då mina mål för nästa år?

För egen räkning så sätter jag inte upp något viktmål för kommande år. Visst skulle det vara kul, bra och nyttigt att tappa ytterligare 25-30 kg. Kanske redan till sommaren. Men mina mål får faktiskt bli mer modesta än så.

  • Jag har som mål att inte drabbas av akut ohälsa, såsom hjärtinfarkt eller stroke.
  • Jag ska inte försämra min hälsa från de nivåer jag har nu.
    • Mitt blodsocker ska förbli inom gränsvärdena för “inte diabetes”
    • Mitt blodtryck ska förbli inom gränsvärderna för “inte hypertoni”

Några fler hälsomål tänker jag inte sätta upp. Jag tänkte inte berätta varför i klartext, min årskrönika får beskriva det mer eller mindre mellan raderna.

Så här är bokslutet för 2012 i grafisk form.

Januari-Februari

Jag levde mest i nonchalans när de gällde min hälsa. Visst, jag hade ont i huvudet ganska ofta, antagligen spänningshuvudvärk. Jag hade också ont i bröstkorgen regelbundet, men det kändes mest muskulärt på grund av dålig hållning. I slutet av februari började jag reagera på vilken kraftansträngning det var att knyta skosnören eller ens sätta på sig strumporna på morgonen. Ganska beklämmande.

Mars-slutet av April

Nu fick det vara nog. Det är ju orimligt att bli andfådd av att ta på sig strumpor. Enter VLCD (nutrilett) och en viktminskning på närmare 7-8 kilo. Det blev lättare att ta på sig strumpor, men det påverkade i övrigt vare sig huvudvärk eller tryck över bröstet.

Slutet av April-Augusti

Hälsokontrollen som beskrivs i första posten på bloggen. När jag släppte allting på riktigt. Där resan började på allvar. Inte på allvar som att jag förstått att jag var fel ute i min hälsa. På allvar som i, “Ja, jag kommer att dö ganska snart om jag inte rättar upp det här.”. Under den här perioden tappade jag 16kg. Min psoriasis drog sig tillbaka till nivå jag hade under min högstadieperiod. Mitt blodtryck gick till rimliga nivåer och mitt blodsocker blev mer och mer kontrollerat. Mina “mörka fläckar” försvann (upptäckte min fru). Ja, hälsoeffekterna var många och tydliga. I och med att jag började motionera rejält under den här tidsperioden blev jag förstås också starkare, fick bättre kondition och mycket mer energi. Men det gick tyvärr över.

September-December

Jag slutade motionera och började alltmer äta det som fanns framför mig istället för att ta smarta, mogna och genomtänkta beslut. Men vad var det som hände egentligen? Yttre faktorer spelade in. Dessa påverkade mig i sådan grad att jag inte längre tillät mig prioritera mig själv till den grad jag borde eller måste.

Min fru fick inte längre det stöd hon har laglig rätt till. Inte heller tidigare har hon fått det stöd hon haft behov av. En strid med kommunen tog då vid, en strid som fortfarande inte är över. En vän till mig hyllade mig för min hängivenhet. Den hängivenheten och mitt sätt att prioritera satte käppar i hjulen för min egen resa mot hälsa och välmående. Ångrar jag mig? Nej, absolut inte. Jag ser inte att jag hade kunnat agera på annat vis – även om jag kanske önskar att jag hade fortsatt fokusera på min egen hälsa samtidigt som jag givit stöd till min fru i kampen. Kampen mot en kommun som har skyldigheter och funktioner att hjälpa personer med problem och funktionsnedsättningar – men som skapar en än värre ohälsa hos de som behöver hjälp genom deras knappt halvhjärtade “försök”.

Min naturliga reaktion i fall som dessa är “cut and run”. Man ska inte ha med idioter att göra om man kan undvika det. Men det ger inte mer stöd och kompensation åt min fru. Vi måste hitta andra vägar, andra metoder och andra människor som kan hjälpa till. Det stöd som erbjuds via de rätta kanalerna är inte rätt stöd.

Det här är det som stört mitt projekt i mycket hög grad. Det är vidrigt och påverkar varje sekund av varje dag.

Slutet av December

Som möglet på bruna bönor trillade min mor omkull i sitt hem i mitten av December. Om blödningen kom först och orsakade att hon trillade omkull eller om hon trillade och fick blödningen först då, vet jag inte. Det jag vet är att hon fortfarande ligger på sjukhuset och fortfarande är rejält yr i bollen. Det är en situation jag knappt orkar ta i överhuvudtaget. Det räcker med min och min frus fallerande hälsa. Jag orkar knappt av att hantera vår egen situation. Det är tur att jag har en syster som kan vara familjerepresentant.

Den verkliga chocken för mig kom dock på torsdagen den 27/12 då jag fick reda på att min vän och mentor hade dött i en olycka på juldagen. Det var oväntat, overkligt och ofantligt tragiskt. Mina tankar och känslor omkring detta kommer att få ett helt eget inlägg.

Summa summarum

På det stora hela så var detta ett djävla skitår. Jag har lärt mig en hel del om mig själv. Jag har nått ett visst mått av bättre hälsa – men på det stora hela så var detta ett djävla skitår. Dö 2012! Återupprepa dig inte! Jag instämmer i kören, Gott Nytt År – även om jag har svårt att se det just nu.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *