Monthly Archives: December 2012

Min vän och mentor är död.

På morgonen den 27/12 hade jag fått ett SMS där det beskrevs ett rykte om att min vän och mentor Per de Vahl hade dött i en olycka. Det är förstås ett underligt rykte att sprida om det inte skulle vara sant, men jag hoppades förstås innerligt att det skulle vara ett missförstånd eller en språkförbistring.

Jag ringde senare på Pelles mobiltelefon. I bästa fall skulle han svara. I värsta fall, tänkte jag, skulle det finnas ett meddelande som förklarade situationen. Det fanns ett värre alternativ. Pelles yngsta son svarade. Och bekräftade. Det var förstås oerhört smärtsamt för mig, och ändå vet jag att min smärta inte kan jämföras med Oskars.

Flera av mina och Pelles gemensamma vänner i den whiskyklubb vi var medlemmar av har uttryckt sin sorg. De har alla också uttryckt att även fast de inte kände Pelle väl, så kommer han att vara saknad. Det fick mig att fundera över hur väl jag kände Pelle. Jag vet inte om jag kände honom väl heller. Men jag lärde känna honom för över 15 år sedan. Det här är mitt hyllningstal.

Jag träffade Pelle för första gången sent på året 1995. Jag hade en praktikplats på Hedbergska Skolan för att primärt sköta om den unixmaskin de fått donerad till sig. Jag satte upp en webbserver åt Hedbergska skolan, skötte om DNS för Sundsvalls skolor och sekundärt var jag datorsupport för skolan med omnejd. Det var på den tiden man installerade MS Office från 17 disketter och om man ville kunna använda TCP/IP fick man installera de tre sista disketterna till Windows 3.1 så det blev Windows 3.11.

Jag hade då fått en idé om att ge gymnasieskolornas elever epostadresser. Jag tänkte mig att en liten Linuxmaskin borde kunna greja det. Det var ju inte frågan om fler än 3500 elever. Hur svårt kunde det vara? Efter många om och men, möten med rektorer och dataansvariga gick frågan hela vägen upp till IT-samordnaren på Sundsvalls kommun. Han kunde, precis som de flesta andra förstås inte heller allt, eller kunde föreställa sig hur det skulle gå till, så han kallade in en konsult. Per de Vahl från Xinit AB, ett av få företag i Sundsvall som då hade god kompetens när det gällde Internet-teknik.

Där fick jag förklara mina idéer, hur man skulle sätta upp det, vilka begränsningar och risker som fanns osv. Alla verkade glada och nöjda. Det var då Pelle uppmärksammade mig.

På omvägar, under senvintern 1996 fick jag reda på att Xinit AB sökte folk. Jag kände visserligen flera anställda från högskolans datorförening, men ingen hade funderat på att rekrytera mig. Jag skickade därför en formell intresseanmälan till Pelle. Jag blev kallad till intervju och därefter påbörjade jag min anställning den 1/3 – 1996. Mitt första riktiga jobb.

Pelle berättade senare för mig att han visst hade noterat min ambition och kunskap redan vid mötet på kommunen, men att han såg det som en bra idé att det fanns någon kunnig på gymnasieskolorna. Han menade inte att ingen annan kunde någonting, men att jag skulle vara en god tillgång. När jag väl sökte en anställning kunde han inte låta bli chansningen.

För visst var det en chansning. Jag hade väl inte dåliga vitsord från hans kollegor som jag träffat inom datorföreningen men jag var oskolad på ett företag där alla andra hade långa akademiska utbildningar. Men han såg antagligen någon kapacitet, förmåga eller ambition han trodde på. Och jag kände att han trodde på mig.

Det förtroende han visade för mig var enormt och fick mig att växa som människa lika enormt. Han utmanade mig hela tiden, lät mig hålla utbildningar i olika läskiga sammanhang, att fundera och räkna på olika typer av projekt. Jag såg alla mina begränsningar men jag tror att han bara såg det som små hinder och hjälpte till att putta mig över dem.

Pelle var ingen datatekniker. I alla fall inte inom de områden jag kunde någonting om. Det var inte som tekniker han fick mig att växa. Det fick jag sköta själv, men han fick mig att växa som människa. Han puttade och drog i mig, visade vägen eller kastade mig mot vägskäl. Han lyssnade alltid och delade med sig av, vad jag upplevde som, vishet.

Hösten 1996 tog han ansvaret som tävlingsledare inför SM i friidrott 1997. Han hade en idé om att det borde gå att datorisera i lite högre grad än att folk springer omkring med pappersprotokoll. Han bad mig bygga ett webbsystem som skulle kunna sköta tävlingsadministration – från anmälan, lottning/seedning till resultatrapportering och resultatprotokoll.

Jag minns att genrepet av systemet gick helt åt skogen. Det var så mycket fel och buggar att det var minst sagt genant. För honom så klart, då han satte sin heder på att det skulle vara möjligt. Ännu mer för mig då jag hade svikt hans förtroende. Gör om, gör rätt. Under tävlingshelgen hittades en enda bugg i systemet. Ett resultat av att vi inte testat ett specialfall i samband med höjd- och stavhopp. Buggen var fixad på 10 minuter i levande system och tävlingen fortlöpte helt ostört. Det var vackert väder och riktigt varmt den helgen. Det var också då Kajsa Bergkvist slog genom på riktigt. Och Ludmillas man krävde att 100m häck skulle gå i medvind, så målkamera och all annan apparatur fick flyttas till motsatt sida av arenan.

Jag hoppas att jag gjorde Pelle stolt den helgen. Men jag tror att han mest tänkte. “Jag visste att du skulle klara det”

Han lärde mig, indirekt, hur man bör driva ett företag. Vilka värderingar som är viktiga och vad som är viktigt och inte i en affärsverksamhet. Han är utan tvivel den bästa chef och ledare jag haft – och då är min nuvarande chef fantastiskt bra. Hans inställning till personalfrågor, vad man skulle tjäna pengar på och inte och hans vilja till kundfokus följer, vad jag nu förstått på senare år, de rekommendationer som ges av ledande experter på management och affärsverksamhet. Jag tror inte att han visste om det. Jag tror att han bara var på det viset. Sund, rättvis, klarsynt och smart.

Pelle såg aldrig vinsten eller profiten som det viktigaste. Han såg till kundnytta och andra värden. Jag skulle, om jag följde i Pelles fotspår aldrig bli rikast i världen. Men det skulle inte spela någon roll. För det jag skulle göra, det skulle vara rätt ur alla andra perspektiv.

Jag ser upp till Pelle för hans ambitioner och hans vilja och driv att göra och genomföra saker och projekt. Aldrig ogenomtänkt eller slarvigt. Han fick saker gjorda. Jag vet inget av det jag beskriver nu med säkerhet. Det är bara mina gissningar av hur jag tror att Pelle fungerade.

Fick han en idé eller en dröm eller ett infall så tror jag att han sög på det. Om han inte kunde släppa det så försökte han realisera det. För några år sedan fick jag ett julkort från Himalaya där han och hans fru står framför Mount Everest. Förra hösten var han till Bolivia. Saker jag kanske tänker på eller till och med drömmer om, men antagligen inte kommer att göra själv. Den naturkraft Pelle var som gjorde att han faktiskt gick i mål med saker och ting borde jag inspireras av i högre grad. Och jag hoppas att han inspirerat alla andra i sin omgivning med sin värme, glädje, omtanke och vilja.

Pelle har betytt ofantligt mycket för mig som IT-professionell och som människa. Jag har sett honom som min mentor sedan han anställde mig och sätten han påverkat mig på – är sätt som få andra kommit i närheten av. En pusselbit har ryckts bort från mitt livspussel och det gör mig ofantligt ont.

Det är sällan jag upplever att jag inte hittar ord. Men jag kan inte bättre än vad jag nu försökt med, beskriva vad jag känner idag eller hur mycket Pelle betytt för mig. Det är en underlig upplevelse.

Pelle lämnar efter sig sin fru, en av de varmaste och mest härliga kvinnor jag träffat. Han fick tre pojkar som idag är tre män. Två av dem har jag träffat och skrattat med. Pelle var otroligt stolt över dem och av vad jag vet och har sett, så hade han alla skäl att vara det. När Pelle och jag träffades pratade han minst lika mycket om sina söner och deras förehavanden som vi pratade om annat. Den kärlek och stolthet han då visade har också blivit en inspiration för mig. Att vara ärlig, öppen och stolt.

Mina tankar går såklart till den nära familjen. Tankarna har varit många och kommer nog inte att ta slut.

Pelle, du fattas mig.

Årets sista invägning – en årskrönika

Med dagens invägning har jag under 2012 gått ned 23,3kg i vikt. Som lägst har jag vägt, vid en måndagsinvägning, 103,1kg, dvs 26,4kg viktnedgång från startvikten 129,5kg.

De senaste veckornas invägningsresultat står så klart i relation till att jag inte avhållit mig kolhydrater i någon högre grad. Jag har inte svullat, men jag har inte låtit bli. Så i dagens vikt kan vi nog räkna några hekto glykogen och några dussin hekto vatten.

Innan jag börjar med själva krönikan, vad är då mina mål för nästa år?

För egen räkning så sätter jag inte upp något viktmål för kommande år. Visst skulle det vara kul, bra och nyttigt att tappa ytterligare 25-30 kg. Kanske redan till sommaren. Men mina mål får faktiskt bli mer modesta än så.

  • Jag har som mål att inte drabbas av akut ohälsa, såsom hjärtinfarkt eller stroke.
  • Jag ska inte försämra min hälsa från de nivåer jag har nu.
    • Mitt blodsocker ska förbli inom gränsvärdena för “inte diabetes”
    • Mitt blodtryck ska förbli inom gränsvärderna för “inte hypertoni”

Några fler hälsomål tänker jag inte sätta upp. Jag tänkte inte berätta varför i klartext, min årskrönika får beskriva det mer eller mindre mellan raderna.

Så här är bokslutet för 2012 i grafisk form.

Januari-Februari

Jag levde mest i nonchalans när de gällde min hälsa. Visst, jag hade ont i huvudet ganska ofta, antagligen spänningshuvudvärk. Jag hade också ont i bröstkorgen regelbundet, men det kändes mest muskulärt på grund av dålig hållning. I slutet av februari började jag reagera på vilken kraftansträngning det var att knyta skosnören eller ens sätta på sig strumporna på morgonen. Ganska beklämmande.

Mars-slutet av April

Nu fick det vara nog. Det är ju orimligt att bli andfådd av att ta på sig strumpor. Enter VLCD (nutrilett) och en viktminskning på närmare 7-8 kilo. Det blev lättare att ta på sig strumpor, men det påverkade i övrigt vare sig huvudvärk eller tryck över bröstet.

Slutet av April-Augusti

Hälsokontrollen som beskrivs i första posten på bloggen. När jag släppte allting på riktigt. Där resan började på allvar. Inte på allvar som att jag förstått att jag var fel ute i min hälsa. På allvar som i, “Ja, jag kommer att dö ganska snart om jag inte rättar upp det här.”. Under den här perioden tappade jag 16kg. Min psoriasis drog sig tillbaka till nivå jag hade under min högstadieperiod. Mitt blodtryck gick till rimliga nivåer och mitt blodsocker blev mer och mer kontrollerat. Mina “mörka fläckar” försvann (upptäckte min fru). Ja, hälsoeffekterna var många och tydliga. I och med att jag började motionera rejält under den här tidsperioden blev jag förstås också starkare, fick bättre kondition och mycket mer energi. Men det gick tyvärr över.

September-December

Jag slutade motionera och började alltmer äta det som fanns framför mig istället för att ta smarta, mogna och genomtänkta beslut. Men vad var det som hände egentligen? Yttre faktorer spelade in. Dessa påverkade mig i sådan grad att jag inte längre tillät mig prioritera mig själv till den grad jag borde eller måste.

Min fru fick inte längre det stöd hon har laglig rätt till. Inte heller tidigare har hon fått det stöd hon haft behov av. En strid med kommunen tog då vid, en strid som fortfarande inte är över. En vän till mig hyllade mig för min hängivenhet. Den hängivenheten och mitt sätt att prioritera satte käppar i hjulen för min egen resa mot hälsa och välmående. Ångrar jag mig? Nej, absolut inte. Jag ser inte att jag hade kunnat agera på annat vis – även om jag kanske önskar att jag hade fortsatt fokusera på min egen hälsa samtidigt som jag givit stöd till min fru i kampen. Kampen mot en kommun som har skyldigheter och funktioner att hjälpa personer med problem och funktionsnedsättningar – men som skapar en än värre ohälsa hos de som behöver hjälp genom deras knappt halvhjärtade “försök”.

Min naturliga reaktion i fall som dessa är “cut and run”. Man ska inte ha med idioter att göra om man kan undvika det. Men det ger inte mer stöd och kompensation åt min fru. Vi måste hitta andra vägar, andra metoder och andra människor som kan hjälpa till. Det stöd som erbjuds via de rätta kanalerna är inte rätt stöd.

Det här är det som stört mitt projekt i mycket hög grad. Det är vidrigt och påverkar varje sekund av varje dag.

Slutet av December

Som möglet på bruna bönor trillade min mor omkull i sitt hem i mitten av December. Om blödningen kom först och orsakade att hon trillade omkull eller om hon trillade och fick blödningen först då, vet jag inte. Det jag vet är att hon fortfarande ligger på sjukhuset och fortfarande är rejält yr i bollen. Det är en situation jag knappt orkar ta i överhuvudtaget. Det räcker med min och min frus fallerande hälsa. Jag orkar knappt av att hantera vår egen situation. Det är tur att jag har en syster som kan vara familjerepresentant.

Den verkliga chocken för mig kom dock på torsdagen den 27/12 då jag fick reda på att min vän och mentor hade dött i en olycka på juldagen. Det var oväntat, overkligt och ofantligt tragiskt. Mina tankar och känslor omkring detta kommer att få ett helt eget inlägg.

Summa summarum

På det stora hela så var detta ett djävla skitår. Jag har lärt mig en hel del om mig själv. Jag har nått ett visst mått av bättre hälsa – men på det stora hela så var detta ett djävla skitår. Dö 2012! Återupprepa dig inte! Jag instämmer i kören, Gott Nytt År – även om jag har svårt att se det just nu.

God jul eller Bah, humbug

Följande fick jag som en julklapp på fredag eftermiddag, tre dagar innan julafton:

Ser att du har kontrollerat ett blodsockervärde det ligger på 6,1 det vill säga i stort sett normalt. Långtidsvärdet på blodsocker ligger på 35 och det är alldeles normalt. Det låg ju i maj på 47 det vill säga då förhöjt. Referensintervallet för HbA1c är mellan 27 till 42. Jag har satt upp dig på väntelista för kontroll av nytt blodsocker långtidsvärde HbA1c samt blodtryck. Vill uppmuntra dig till dom fina resultat du tidigare uppvisat fortsätt så.

Det är tur att min familjeläkare blev läkare och inte textförfattare, men andemeningen är väl det jag tar med mig som julklapp. Lågkolhydratkost funkar för att minska skador på hjärta och kärl.

Skaderisken till trots har jag tagit jullov från dietandet för idag vill jag ha Janssons frestelse och julgodis.

Veckouppdatering.

Men utan grafer även denna vecka. En gången vecka som för övrigt varit fylld av kolhydrater. Det är intressant att observera hur jag mår på “normal” tallriksmodellsmat. Visst, jag är fet och sjuk – men även de “normala” skulle antagligen uppleva en förändring i allmäntillstånd och energi om de skulle hoppa över pastan, brödet, riset och potatisen. Jag ger mig fan på det.

Men jag tänker inte predika. Även om jag tappat 25 kilo hittills på lågkolhydratkost tänker jag inte predika förrän om ytterligare 25 kilo. Men då kommer jag, som det känns nu, verkligen att predika.

Så, jag har varit trött, orkeslös och slö. Allt det där som man måste göra har jag verkligen behövt tvinga mig till att göra. Visserligen har jag inte gjort sådant med sprittande glädje under de senaste månaderna – men det har varit ett mycket mindre motstånd.

Så från och med idag börjar satsningen om. Nu har halvtidsvilan varit och till sommaren, senast, borde jag vara klar. Jag vågar inte sia om när det är färdigt, men som jag mått senaste veckan, så vill jag verkligen inte må igen. Det är gott för några sekunder i munnen, men eftersmaken är bitter.

Min ätstörning gör sig också extremt påmind. Jag kan inte sluta äta. Någon dag ska jag försöka ge en förklaringsmodell på hormonell nivå varför det funkar på det viset för någon som är fet och sjuk. Ni andra normala har säkert upplevt någonting liknande. Efter en stor och god middag är ni proppmätt. När väl efterrätten, bara några kakor till kaffet ställs fram, så finns det likväl plats och sug för en kaka eller två. Man ska inte ignorera makten sockret har.

That’s all for now. Sov gott.