Monthly Archives: November 2012

Bleh.

Bleh.

När MADRS ger ett värde över 20 får det tydligen en påtaglig effekt på vikten för mig. Vanor i all ära, men jag är en gammal hund vare sig jag lyckats sitta på ett annat sätt eller inte under ett kortare tag.

Jag orkar bara inte hålla mot.

Så här ser det därför ut nu.

10 år och lata kockar

Igår firade jag och frugan 10 år som par. Det känns de flesta dagar som om det inte gått så lång tid, medan andra dagar känns det som om vi känt varandra jämt. Frågar man min fru säger hon nog att det sistnämnda inte händer så ofta.
Vi bestämde oss för att hitta ett trevligt hotellrum och äta lite mat på lokal. Till rummet tog vi med lite choklad och en flaska bubbel att njuta av i bubbelbadet på rummet.
Under kvällen blev vi fundersamma över hur det står till med mathantverket i Sundsvall.
Har ni någonsin stött på mat som lagats av en trött kock? Jag vet inte hur man beskriver det bättre. På våra köttbitar (Oscar var restaurangen) fick vi en glaze som skulle ge känslan av grillat med lite brända och rökta toner. Bra köksfusk för att ge lite mer smak och arom. Men, för Guds skull, smaka på det som kokas ned innan det serveras. Det kan liksom inte vara meningen att det ska brännas och stickas på tungan. Pommes frites som om de var hämtade från McDonalds, tja de som inte klarat av McDs kvalitetskontroll. Såsen och den rostade vktlökscremen var det jag tyckte motsvarade förväntningarna. Stekgraden på köttet var det kanske också lite sisådär med, men det var inte helt åt skogen i alla fall. Jag skulle vika säga att efterrätten var ok, men det var den inte riktigt. Till en lite för bitter chokladfondant serverades en kardemummaglass som hade en helt underbar smak. Men glassen var isig. Inte som en sorbet utan som en riktigt uselt ompysslad glass. Antingen använder Oscar ingen glassmaskin utan handrör glassmassan alldeles för sällan, eller så har man inte förstånd att använda glykos eller honung som invertsocker, eller så glömde man gelatinet som ger en krämigare smak. Fast det mest troliga är att “glassen” åkt in och ut ur frysen massor av gånger – fått tina därefter frysts om. Så synd, för smakmässigt var den fantastisk. Service och tillmötesgående var däremot oklanderligt. Tack för det!
Tillbaka då till hotellrummet och en hög praliner från sundsvalls chocolate house. Egentillverkade praliner i alla dess former och smaker. Och även här en lat eller trött tillverkare. En fylld pralin ska ha ett skal som är ungefär lika tjockt i topp, botten och på sidorna. Inte en klump i botten och toppen, flortunna sidor och oftast en strimma av fyllning. Hur svårt är det att fylla en pralin orm och sedan vända den upp och ned. Kanske knacka lite för att få bort luftbubblor. Just det, det kan vara en ide att kalibrera tempereringsutrustningen. Praliner ska inte smälta i handen så fort som dessa gjorde.
Det här gör mig bekymrad över mathantverket i Sundsvall. Mycket trist.

I kalendern ser vi nu November

Viktkurvan beter sig lite om parabeln hos en kastad macka. Tja, ni vet en flat sten som man kastar över vatten. En bottenstuds och därefter lite lallande med vikten under någon eller några veckor, ny bottenstuds på lägre nivå och därefter lallande igen. 104,4 kg stannade vikten på den här veckan, 0,6kg upp från förra veckan.

Det finns inget skäl till skrik och panik, så klart, men nog sprider sig tristessen en smula. Jag har egentligen inga nya fantastiska planer – jag borde bara fortsätta exekvera alla gamla planer.

Däremot har jag insett att jag definitivt borde dra ned på ostätandet. Det har varit min främsta leverantör av fett, men jag insåg här i dagarna att det kanske inte är helt brilliant att jag stoppar i mig de mängder av kalcium jag får från osten. Så det inte är kalorierna eller näringsinnehåller jag funderar över, utan snarare den potentiella effekten på blodtrycket. Vid det här laget borde jag, kan jag tycka, med de mediciner jag har, den bättre tränade pumpen och med min viktnedgång och kost (som gör att jag binder ganska lite vätska) ha börjat få för lågt blodtryck och därmed medicinutsättning. Jag verkar inte riktigt vara där ännu. Men jag tänker definitivt hålla lite koll på hur mycket kalcium jag drar i mig. Så om jag skulle introducera en ny plan så är det väl den planen.

Knappt styrfart.

Det jag har fruktat, egentligen sedan start, börjar nu ta greppet över mig. Mitt blodsocker är under kontroll som det ser ut. Mitt blodtryck är nu på normala nivåer. Jag har gjort en enorm hälsoförbättring som känns på alla sätt och vis. Men i avsaknaden av nya framsteg börjar jag “sätta mig till rätta”. Jag mår väl bra nu, eller?

Den inre dialogen är ganska destruktiv för en ännu bättre hälsa. Jag har minst 25 kilo kvar att tappa för att nå någonting i närheten av normalvikt. Likväl skriker matmissbrukaren i mig att pasta, potatis och ris nog inte är så farligt. Den har ännu mer att säga om godis, chips och läsk.

Men jag försöker hålla bort den rösten och inte ge mig hän. Jag vet ju hur dåligt det blir både på kort och lång sikt. Jag vet också att jag inte kan möta det här med någon extremt motmedel. Det är ju det jag försökt med alla andra gånger jag försökt tappa vikt. Någonting högextremt i tre dagar och så ger jag upp och trillar dit. Jag måste agera smartare än så den här gången.

En sak som lagt käppar i hjulet för mig under de senaste veckorna är den låga kvalitet på kött jag stött på. Det spelar nästan ingen roll vilken leverantör jag vänt mig till. Antingen har det varit skosulesegt kött (som inte ska vara skosulesegt), eller så har jag hittat vaccumpackat kött som luktar skämt – även efter att det blivit sköljt, torkat och fått lega framme någon halvtimme. Upprepade nitar på den senaste tiden gör mig långt mycket mer skeptisk än vad jag varit på länge.

Därmed minskar njutningen en smula av det jag äter och det gör att jag lutar mig mycket mer på ost som protein- och fettkälla, och det är någonting jag har lite för lätt att överäta. Jag har också problem att tillföra fett i högre mängd än vad som är “enkelt”. Det känns inte helt naturligt att sätta mig med en sked och ett smörpaket. Inte bara att det inte känns naturligt, det blir inte riktigt gott. Inte så att jag når mättnadskänsla fort och inte kan truga i mig. Det tar stopp tidigare än så. Så för fett skulle jag behöva ett bättre leveranssystem. Och som jag har letat…

Så jag är just nu i en klar och tydlig svacka. Det finns ett antal skäl till det, så klart, det ena är förstås min inre dialog som hela tiden försöker rubba mina cirklar. Jag är lite störd och stressad på jobbet då jag verkar vara en ganska populär kille att prata med. Visst, det är ytterst få som stör mig i onödan – det är alltsom oftast arbetsrelaterat, men det hjälper inte när jag inte kan komma någon vart i min egen agenda – som är minst lika arbetsrelaterad och inte på något vis mindre viktig.

Det har inte blivit mycket träning under de senaste månaderna. Någon sporadisk promenad här och där, men absolut inte i närheten av vad jag vill eller behöver. Jag har självfallet försökt analysera vad skillnaden är, och jag har kommit fram till två teorier. Dels är det mörkt ute, nästan oavsett vad klockan är. Jag är fortfarande inte mörkrädd, men det känns ändå motigt. Att det är kallt ute struntar jag i. Det ordnar sig med kläder och rörelse. Det andra möjliga skälet är just att jag på slutet varit tvungen att lägga en hel del tid på att förklara hur världen faktiskt fungerar och diskutera värdesystem med myndighetspersoner som ibland kanske inte är helt lämpliga för sina jobb. Det tar mycket tid och energi och stjäl utrymme och möjligheter för andra aktiviteter. Men å andra sidan, motionen är ju någonting som ger mig energi, och ska man titta på hur det fungerar i verkligheten verkar det som, i alla fall för mig, att en timmes motion ger mig i slutändan energi för att kunna göra “nytta” under mer tid totalt än om jag inte motionerar alls.

Men tillbaka till maten. Jag vet att den där tallriken med pasta inte kommer att vara så god som djävulen på axeln påstår. Vid det här laget borde jag ha kunnat minskat beroendet i mycket högre grad – så jag blir irriterad när djävulen på axeln faktiskt lyckas trycka på rätt knappar. Nej, tröttsamt är vad det är och jag känner mig måttligt besviken över mig själv för att jag faktiskt vacklar i mina idéer om vad som är rätt och fel när det gäller kosten. Kort sagt, vart är min energi någonstans? Det ÄR inte bara motion som ger den. Häller någon i mig sirap på nätterna? Jag tror jag måste ta ett snack med frugan om det här.