Monthly Archives: September 2012

Avsluta ett inlägg med en fråga…

Någonstans i ‘Blogga för dummies’ finns det ett kapitel om att man ska ställa en fråga till sina läsare i slutet av inlägget. Jag ser det på alla språk och i massor av bloggar jag läser.

Själv tycker jag att det känns ganska plastigt att behöva fiska efter kommentarer. Så, tycker du som läsare att det är ok att bloggaren fiskar efter kommentarer?

Hej, mitt namn är Danne.

(Hej Danne!)

Idag lyckades jag stoppa mitt missbruksbeteende. Jag började binge-äta, eller snarare, jag var på god väg att börja en binge-episod. Jag lyckades stoppa den, som jag rationellt betraktar det, i väldigt god tid.

Efter en rejäl tallrik stekt falukorv (lågkolhydratvariant) och en hög pizzasallad kände jag mig mätt – men inte nöjd. Jag återkommer till det där med mättnadskänslan. Då var jag på väg att sträcka mig efter en macka. Sådant där riktigt bröd. Mjukt, mysigt i munnen. Jag kände hur saliven började rinna till, precis som det kan göra när man tänker på att bita i en citronklyfta – tja, fast på det där bra sättet.

Men jag stoppade mig själv innan det gick längre. Då kan man ju tycka att jag borde känna mig rätt nöjd med mig själv, klappa mig på huvudet och se det som en vinst för hälsa och viktnedgång.

Den rationella tanken sade mig precis det. Jag borde också känna mig nöjd, men ack, det gjorde jag inte. Jag kände, i hela mitt väsen, hur jag blev nedstämd och besviken. Jag började, nästan omedelbart ifrågasätta mig själv varför jag förnekade mig själv någonting som smakar så gott, känns så bra och gör mig lycklig. Ja, ganska precis så gick den inre dialogen.

Jag kände mig väldigt besviken över att jag stoppade mig själv från någonting som gör mig lycklig. Hur jag på något vis omyndigförklarade mig själv. Att jag minsann är en vuxen människa som kan ta mina egna beslut och stå för dem. Vill jag ha en macka, då ska jag väl få ta en macka.

När jag väl identifierat varför jag kände mig nedstämd och hållen kort drabbades jag närmast av en smärre chock. Jag kände igen beteendet väldigt väl från mina tidigare försök att sluta snusa – men jag har nog aldrig, till den här graden gällande mat, faktiskt upplevt vad jag skulle kalla, i brist på bättre ord, abstinensbesvär.

Att jag haft ett uselt ätbeteende har jag väl förstått sedan många år tillbaka. Att jag faktiskt måste kalla mig för missbrukare, inte bara när det gäller tobak, utan även mat (och främst då kolhydratkällor) det var jag inte riktigt beredd på till den här graden.

Nu, några timmar senare är förstås olustkänslorna borta. Jag känner mig enormt nöjd med att ha stoppat dårskapen på ett tidigt stadium. Det gör förhoppningsvis att jag blir mer på min vakt i framtiden – och obehandlat – så är det här antagligen någonting jag måste vara vaksam på livet ut – precis på samma vis som alla typer av missbrukare måste vara vaksamma på.

Det första steget – att erkänna att jag har ett problem – har jag alltså genomfört, nu med mer empati än vad jag någonsin haft till andra missbrukare oavsett slag.

Så, aptitkontroll och mättnadskänslan då?

Jag äter normalt sett tillräckligt lite kolhydrater för att låta leptinet och ghrelinet göra sitt jobb som de skall. Jag äter adekvat mängd protein för att hindra katabolism och hålla kroppen hyfsat nöjd. Jag äter däremot på tok för lite fett för att bli mätt på riktigt och få rätt mättnadskänslor att slå till. Detta måste ses över ordentligt. Jag vill inte riskera att hamna i samma situation som jag hamnade i i dag.

 

Allting är spritens fel! Allting!

I lördags vankades det whiskyprovning hos Kopparpannan. Dagens till ära hade jag bakat lite Scottish Shortbread, att mumsa på till whiskyn. Självklart provade jag en per bakning redan på fredagen och det blev också ett par på lördagen under provet. Och sedan någon till på kvällen när jag väl kom hem och såg de som inte fick plats i kakburken som jag hade med mig till whiskyprovet.

Visst har jag fuskat lite här och där med att stoppa i mig mer kolhydrater än vad jag tycker är lämpligt vid ett antal tillfällen. Hamburgare, pizza och motsvarande. Men, jag har egenligen inte ätit något riktigt sockrat godis. Hmm, nu när jag funderar på saken, det har ju slunkit ned någon vit chokladkaka vid tillfälle. Nåja, även om det har blivit något avsteg här och där med godis har inte sockertrollet slagit klorna i mig på det vis det blev den här gången.

Sockersug, på riktigt, fullt blås. Ofantligt obehagligt, svårmotståeligt och, tja, vämjeligt. Nu var kvällen sen och det fanns inte socker i obegränsade mängder tillgängligt, men det blev en macka och en bunke popcorn. Det kunde förstås ha blivit mycket värre. Jag menar, så där äter ju gemene man (om inte värre) vid fredags- eller lördagsmyset.

Jag vägde 109kg på söndag morgon. Nej, jag åt inte 3kg popcorn, macka eller shortbread. Inte heller drack jag motsvarande mängd whisky. Däremot motsvarande mängd vatten. Jag åt någonting kolhydratrikt, jag drack en halvliter vatten. Och så höll jag på under hela lördag kväll. Ja, jag fick nog i mig 3 liter vatten på hela kvällen.

Nyss, måndag eftermiddag, vägde jag 106,4kg. Vet ni vad jag har gjort mellan möten idag? Jag har lämnat tillbaka vattnet jag drack i lördags. Och antagligen gjort mig av med det mesta av sockret. Så, fyra hekto upp sedan förra måndagen. Men vad gör väl det? Sockertrollet är inte längre vid min sida och dess senaste besök påminde mig om hur olämpligt det är för mig att överlämna mig själv i dess händer.Jag kan gärna baka shortbread igen. Lyckligtvis vet jag hur de smakar nu, så jag behöver inte prova nästa gång.

Ja, så här ser grafen ut, ännu en vågtopp skapad. Ska jag se till mönster så kommer det att se fint ut nästa vecka…

Den hundrade posten…

Jag ska nu vara helt ärlig och erkänna att jag faktiskt inte trodde att jag skulle nå till 100 poster. Jag har startat bloggar förr och gjort mängder av försök att gå ned i vikt. Att försöka med båda delarna samtidigt trodde jag innerst inne inte på. Men här är vi, 100 poster och dryga 20 kg lättare. Omkring fem poster per kilogram med andra ord. Inte för att jag tror att det finns en korrelation, men nog blir jag ändå lite sugen att skriva mer än vad jag gör.

Även om det här inte är en milstolpe för min hälsa, är det trots allt en milstolpe i min skildring av resan. Det har faktiskt hänt mycket parallellt med min resa, sånt som jag kan tycka är intressant att återge ungefär nu.

  • Jag har ändrat min syn på människor i min omgivning – i allmänhet.

Det är många som berömt mig efter resans gång. De säger att de märker att jag gjort en förändring och att den givit resultat. Jag är notoriskt duktig på att inte ta mot komplimanger. Oftast av skälet att jag inte tycker att komplimangen har något värde. Den här gången, under den här resan, har jag från början valt att verkligen försöka ta mot komplimangerna och inte svara med “Äsch, nej, det var väl inget”. Jag har försökt att ärligt acceptera komplimanger eller kommentarer och sola mig i skenet. Även om “alla ni” kan imponeras av den förändring jag åstadkommit är det antagligen inte hälften av hur imponerad jag själv är över hur långt jag kommit och hur konsekvent jag trots allt lyckats vara när det gäller avhållsamhet från många av livets njutningar. Men det har hjälpt, väldigt mycket och jag är tacksam för den uppmärksamhet jag fått!

Det är ett antal människor som kommenterat eller givit mig komplimanger som jag inte trodde skulle bry sig ett skvatt. Det är här jag främst behövt vrida mitt perspektiv en aning. Jag är inte lätt att tas med. Jag är dömande och uppfattas säkert som så elitistisk jag är. Å andra sidan har jag inte särskilt stora problem att erkänna mina brister när jag blir dem varse. Och jag är inte rädd för att fråga om hjälp när jag behöver det. Jag kan misstänka att jag kan upplevas som en socialt tickande bomb, man vet aldrig med säkerhet om jag briserar eller inte. Ännu mer tack just därför!

  • Alla diskussioner som uppstått

Jag har fått frågor från alla möjliga olika håll om vilken eller vilka metoder jag använder. Hur jag resonerar i olika frågor angående kost och hälsa. Jag upplever inte att någon ställt frågorna för att ifrågasätta vad eller hur jag gör saker och ting, utan av nyfikenhet och intresse. Tja, kanske av respekt för min framgång. För att få lyssna av hur mitt facit ser ut. Det har förvånat mig, faktiskt, hur många intressanta och förtroendefulla diskussioner jag därför hamnat i. Tack för att ni visar intresse för min person. Det gör mig ödmjuk!

  • Alla ni som läser min blogg i tysthet.

Ja, ni finns och ni är flera än vad jag tror. Det pekar i alla fall websidestatistiken på. En del av er har också avslöjat att ni läser. Folk i min omgivning som jag knappt har att göra med – men vi hejar på varandra vid kaffeautomaten. Ni är ofantligt viktiga, vare sig ni existerar i frivillig hemlighet eller inte. Ni gör att jag märker att jag har ögonen på mig. Det var ju en av poängerna med bloggen, att det ska finnas transparens i vad jag gör och hur jag mår. Ni motiverar mig även fast ni bara är en siffra i en statistikrapport.

  • Till mina närmaste kollegor.

Tack för att ni inte trugar vid t ex fredagsfika. Jag upplever att ni respekterar mina val och inte försöker störa mitt projekt. Det gör mig också ödmjuk och medför att mitt förtroende och min respekt för er växer enormt. Ni gör det lättare för mig att hålla fast vid mina val och det är ett stöd som är så otroligt viktigt.

Den positiva spiralen allt detta ger skapar en delmängd av motivationen en  sådan som jag behöver. Att med egen viljestyrka orka hålla ut och hålla fast vid en plan som, trots allt, är ganska strikt och begränsande är otroligt svårt med det bagage och de vanor jag har. Nu har jag etablerat nya vanor. Nuförtiden, i affären, kan jag titta på chips-, läsk- och godishyllor och le för mig själv, istället för att brottas med tankar som “Om ingen ser, och ingen vet, kan jag äta vad jag vill. Jag är en vuxen människa och jag fattar mina egna beslut.”

Och visst, det är ju det jag gör. Jag fattar mina egna beslut och tar nu ansvar för mig själv och min hälsa. Det är lätt, lättare än vad det någonsin varit, att kunna gå förbi dessa hyllor utan att behöva brottas med moraliska funderingar.

Om några månader, hoppas jag, kommer jag inte ens att förstå vad som en gång var problemet. Det är en nackdel så klart, för där försvinner också en del av motivationen. Om jag inte längre minns hur dåligt jag mådde, hur ont jag kunde ha i bröstet eller knäna – hur besvärligt det kan vara att knyta skosnören eller göra en kullerbytta – då kan bekvämlighet och lättsamhet åter försöka ta makten. Då hoppas jag att ni finns kvar och fortsätter ge mig stöd.

Och som en sidonotering, något som gör att jag får tillbaka hopp om människan, idag fick jag uppleva en välutbildad person erkänna sig otillräcklig inom sin egen expertis. En fullständig blottläggning med erkännande om oförmåga att motsvara egen och andras förväntningar. Det var vackert, respektingivande och förtroendeskapande. Det är stort när människor kan stå för sina brister. Stort!

Veckoinvägning igen.

Periodisk fasta funkar kanon för mig. Två gånger den här veckan gjorde jag avsteg och åt lunch. Under helgen dristade jag mig att äta några mackor. Inte alls som på gamla dagar, men någon enstaka vid två tillfällen. Ja, förstås, det var ju den där pizzan också.

Men, ändå, viktnedgång även denna vecka. Modesta två hekto. Egentligen betyder det ingenting, men att det inte är en uppgång efter den här veckan är bra nog för mig. Det ger hur som helst en graf som nu ser ut så här.