Jag trodde att jag hade kommit längre …

… men det visar sig att det räcker med en idiot med oklanderlig timing för att jag ska bli fullständigt galen. Här fanns det inget utrymme för djupa andetag eller att räkna till 10 – jag formligen exploderade.

Strax senare, när pulsen hade gått ned från 180 bpm, kunde jag börja reflektera lite. Människan i fråga är förstås en jubelidiot, det har inte förändrats. Lyckligtvis är personen många geografiska mil bort, men det påverkar inte ilskan. Däremot kunde jag, efter en stund, se det på ett mer objektivt vis. Tja, inte idioten. Honom lämnar vi nu därhän.

Och faktiskt, jag står nog över att reflektera över det omogna i min reaktion också. Men, kroppen. Vilken grej! På blott några sekunder gick jag upp i riktigt hög puls. Blodtrycket var nog inte långt efter. Jag blev röd i ansiktet och kände mig verkligen VERKLIGEN stridslysten. Vilket är rätt värdelöst när någon i ett helt annat land lyckas reta upp mig.

Men beredskapen och impulserna och den ofantligt kraftfulla reaktionen i kroppen när jag nu blev snortokig – den imponerar. Visst, jag har blivit skraj eller förbannad förut. Men det här är nog första gången jag faktiskt reflekterat över hur det verkligen känns i kroppen. Kroppen, vilken apparat!

Terapin den här gången blev ett par hantlar som jag lyfte och slungade i alla möjliga rörelser och riktningar för att försöka simulera någon form av “fight” istället för “flight”. Det tog eggen av de flesta kroppskemikalierna tror jag. Jag kände mig i alla fall lite mer lugn efteråt. Jag undrar om jag ska ta med mig ett par handlar till jobbet. Hmmm, om jag inte missminner mig har jag sett kettlebells i kontorslandskapet bredvid. Det där får jag nog fundera vidare på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *