Hej, mitt namn är Danne.

(Hej Danne!)

Idag lyckades jag stoppa mitt missbruksbeteende. Jag började binge-äta, eller snarare, jag var på god väg att börja en binge-episod. Jag lyckades stoppa den, som jag rationellt betraktar det, i väldigt god tid.

Efter en rejäl tallrik stekt falukorv (lågkolhydratvariant) och en hög pizzasallad kände jag mig mätt – men inte nöjd. Jag återkommer till det där med mättnadskänslan. Då var jag på väg att sträcka mig efter en macka. Sådant där riktigt bröd. Mjukt, mysigt i munnen. Jag kände hur saliven började rinna till, precis som det kan göra när man tänker på att bita i en citronklyfta – tja, fast på det där bra sättet.

Men jag stoppade mig själv innan det gick längre. Då kan man ju tycka att jag borde känna mig rätt nöjd med mig själv, klappa mig på huvudet och se det som en vinst för hälsa och viktnedgång.

Den rationella tanken sade mig precis det. Jag borde också känna mig nöjd, men ack, det gjorde jag inte. Jag kände, i hela mitt väsen, hur jag blev nedstämd och besviken. Jag började, nästan omedelbart ifrågasätta mig själv varför jag förnekade mig själv någonting som smakar så gott, känns så bra och gör mig lycklig. Ja, ganska precis så gick den inre dialogen.

Jag kände mig väldigt besviken över att jag stoppade mig själv från någonting som gör mig lycklig. Hur jag på något vis omyndigförklarade mig själv. Att jag minsann är en vuxen människa som kan ta mina egna beslut och stå för dem. Vill jag ha en macka, då ska jag väl få ta en macka.

När jag väl identifierat varför jag kände mig nedstämd och hållen kort drabbades jag närmast av en smärre chock. Jag kände igen beteendet väldigt väl från mina tidigare försök att sluta snusa – men jag har nog aldrig, till den här graden gällande mat, faktiskt upplevt vad jag skulle kalla, i brist på bättre ord, abstinensbesvär.

Att jag haft ett uselt ätbeteende har jag väl förstått sedan många år tillbaka. Att jag faktiskt måste kalla mig för missbrukare, inte bara när det gäller tobak, utan även mat (och främst då kolhydratkällor) det var jag inte riktigt beredd på till den här graden.

Nu, några timmar senare är förstås olustkänslorna borta. Jag känner mig enormt nöjd med att ha stoppat dårskapen på ett tidigt stadium. Det gör förhoppningsvis att jag blir mer på min vakt i framtiden – och obehandlat – så är det här antagligen någonting jag måste vara vaksam på livet ut – precis på samma vis som alla typer av missbrukare måste vara vaksamma på.

Det första steget – att erkänna att jag har ett problem – har jag alltså genomfört, nu med mer empati än vad jag någonsin haft till andra missbrukare oavsett slag.

Så, aptitkontroll och mättnadskänslan då?

Jag äter normalt sett tillräckligt lite kolhydrater för att låta leptinet och ghrelinet göra sitt jobb som de skall. Jag äter adekvat mängd protein för att hindra katabolism och hålla kroppen hyfsat nöjd. Jag äter däremot på tok för lite fett för att bli mätt på riktigt och få rätt mättnadskänslor att slå till. Detta måste ses över ordentligt. Jag vill inte riskera att hamna i samma situation som jag hamnade i i dag.

 

One thought on “Hej, mitt namn är Danne.

  1. Jag måste verkligen erkänna att vi är ganska lika och verkar ha samma förutsättningar (eller åtminstone ganska likartade) och då tänker jag inte bara på övervikten utan “missbrukandet” av kolhydratkällor… jag har alltid tyckte om bröd ända sedan jag knappt kunde gå (får väl skylla på min gudmor som introducerade den där mjuka frallan till mig på Stockholms central)… jag hade tydligen blivit som Gollum men istället för ringen så var brödet min “preciousssssss”.

    Jag måste ge dig en rejäl ryggdunk för att du kunde motstå denna frestelse och det visar ju att du är på god väg att vinna kampen mot dessa frestelser… jag har inte stängt porten för att inte äta bröd i framtiden, kanske under enstaka gånger t.ex. under julafton då jag brukar äta “mormors hembakta bröd”. Det bästa för mig är ju att inte äta bröd alls, mina eksem eller psioriasis är på kraftig tillbakagång på mina armbågar och kliandet i öronen och hårbotten börjar också avta… det om något är ju en signal att brödet fu**ar upp min kroppskemi…

    Keep up the good work Mr Solli! I believe in you. 🙂 Och grattis till att loosa 24 kg och vara halvvägs på din resa… jag har ju börjat min och så sakteliga börja gå ned… jag har dock börjat skruva upp motionstempot för att se snabbare resultat…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *