Den hundrade posten…

Jag ska nu vara helt ärlig och erkänna att jag faktiskt inte trodde att jag skulle nå till 100 poster. Jag har startat bloggar förr och gjort mängder av försök att gå ned i vikt. Att försöka med båda delarna samtidigt trodde jag innerst inne inte på. Men här är vi, 100 poster och dryga 20 kg lättare. Omkring fem poster per kilogram med andra ord. Inte för att jag tror att det finns en korrelation, men nog blir jag ändå lite sugen att skriva mer än vad jag gör.

Även om det här inte är en milstolpe för min hälsa, är det trots allt en milstolpe i min skildring av resan. Det har faktiskt hänt mycket parallellt med min resa, sånt som jag kan tycka är intressant att återge ungefär nu.

  • Jag har ändrat min syn på människor i min omgivning – i allmänhet.

Det är många som berömt mig efter resans gång. De säger att de märker att jag gjort en förändring och att den givit resultat. Jag är notoriskt duktig på att inte ta mot komplimanger. Oftast av skälet att jag inte tycker att komplimangen har något värde. Den här gången, under den här resan, har jag från början valt att verkligen försöka ta mot komplimangerna och inte svara med “Äsch, nej, det var väl inget”. Jag har försökt att ärligt acceptera komplimanger eller kommentarer och sola mig i skenet. Även om “alla ni” kan imponeras av den förändring jag åstadkommit är det antagligen inte hälften av hur imponerad jag själv är över hur långt jag kommit och hur konsekvent jag trots allt lyckats vara när det gäller avhållsamhet från många av livets njutningar. Men det har hjälpt, väldigt mycket och jag är tacksam för den uppmärksamhet jag fått!

Det är ett antal människor som kommenterat eller givit mig komplimanger som jag inte trodde skulle bry sig ett skvatt. Det är här jag främst behövt vrida mitt perspektiv en aning. Jag är inte lätt att tas med. Jag är dömande och uppfattas säkert som så elitistisk jag är. Å andra sidan har jag inte särskilt stora problem att erkänna mina brister när jag blir dem varse. Och jag är inte rädd för att fråga om hjälp när jag behöver det. Jag kan misstänka att jag kan upplevas som en socialt tickande bomb, man vet aldrig med säkerhet om jag briserar eller inte. Ännu mer tack just därför!

  • Alla diskussioner som uppstått

Jag har fått frågor från alla möjliga olika håll om vilken eller vilka metoder jag använder. Hur jag resonerar i olika frågor angående kost och hälsa. Jag upplever inte att någon ställt frågorna för att ifrågasätta vad eller hur jag gör saker och ting, utan av nyfikenhet och intresse. Tja, kanske av respekt för min framgång. För att få lyssna av hur mitt facit ser ut. Det har förvånat mig, faktiskt, hur många intressanta och förtroendefulla diskussioner jag därför hamnat i. Tack för att ni visar intresse för min person. Det gör mig ödmjuk!

  • Alla ni som läser min blogg i tysthet.

Ja, ni finns och ni är flera än vad jag tror. Det pekar i alla fall websidestatistiken på. En del av er har också avslöjat att ni läser. Folk i min omgivning som jag knappt har att göra med – men vi hejar på varandra vid kaffeautomaten. Ni är ofantligt viktiga, vare sig ni existerar i frivillig hemlighet eller inte. Ni gör att jag märker att jag har ögonen på mig. Det var ju en av poängerna med bloggen, att det ska finnas transparens i vad jag gör och hur jag mår. Ni motiverar mig även fast ni bara är en siffra i en statistikrapport.

  • Till mina närmaste kollegor.

Tack för att ni inte trugar vid t ex fredagsfika. Jag upplever att ni respekterar mina val och inte försöker störa mitt projekt. Det gör mig också ödmjuk och medför att mitt förtroende och min respekt för er växer enormt. Ni gör det lättare för mig att hålla fast vid mina val och det är ett stöd som är så otroligt viktigt.

Den positiva spiralen allt detta ger skapar en delmängd av motivationen en  sådan som jag behöver. Att med egen viljestyrka orka hålla ut och hålla fast vid en plan som, trots allt, är ganska strikt och begränsande är otroligt svårt med det bagage och de vanor jag har. Nu har jag etablerat nya vanor. Nuförtiden, i affären, kan jag titta på chips-, läsk- och godishyllor och le för mig själv, istället för att brottas med tankar som “Om ingen ser, och ingen vet, kan jag äta vad jag vill. Jag är en vuxen människa och jag fattar mina egna beslut.”

Och visst, det är ju det jag gör. Jag fattar mina egna beslut och tar nu ansvar för mig själv och min hälsa. Det är lätt, lättare än vad det någonsin varit, att kunna gå förbi dessa hyllor utan att behöva brottas med moraliska funderingar.

Om några månader, hoppas jag, kommer jag inte ens att förstå vad som en gång var problemet. Det är en nackdel så klart, för där försvinner också en del av motivationen. Om jag inte längre minns hur dåligt jag mådde, hur ont jag kunde ha i bröstet eller knäna – hur besvärligt det kan vara att knyta skosnören eller göra en kullerbytta – då kan bekvämlighet och lättsamhet åter försöka ta makten. Då hoppas jag att ni finns kvar och fortsätter ge mig stöd.

Och som en sidonotering, något som gör att jag får tillbaka hopp om människan, idag fick jag uppleva en välutbildad person erkänna sig otillräcklig inom sin egen expertis. En fullständig blottläggning med erkännande om oförmåga att motsvara egen och andras förväntningar. Det var vackert, respektingivande och förtroendeskapande. Det är stort när människor kan stå för sina brister. Stort!

2 thoughts on “Den hundrade posten…

  1. Jag är en av dom tysta läsarna men nu ger jag mig till känna. Sjukt bra jobbat Solli 🙂 Jag är imponerad!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *