Monthly Archives: September 2012

Men salt då?

Tredje dagen med paleolitisk kost. Vart är saltet?

Så, en kort beskrivning av vad som äts nu kanske är på sin plats för tydlighetens skull. Först, vad äter man inte (i stora drag):

  • Sädesslag, t ex vete, råg, havre, majs, korn och annat sånt som växer på strån. Det här innebär ingen skillnad från den LC som jag har kört med hittills.
  • Inga legymer, t ex bönor, ärtor, linser och annat sånt. Just ärtor skulle jag kunna tycka borde kunna vara ett undantag. De behöver man ju inte tillaga utan kan käka direkt ur skidan. Men det här handlar inte om vad man kan äta rått och inte, utan vilka beståndsdelar som är inuti. Jag tycker mig ha märkt att alla legymer, plus majs, förvärrar min psoriasis. Det är enkelt att välja bort.
  • Inga mjölkprodukter. Ok, den här är tuff. Jag vill ha tillgång till grädde och smör. Kanske fet yoghurt. Jag skulle vilja kunna använda gräddfil och creme fraiche. Och ost. Vart är min ost?
  • Inget tillsatt salt. Jag återkommer till denna.
  • Stärkelserika grönsaker som t ex potatis eller ris.

Vad äter man då?

  • Fisk och skaldjur.
  • Magert kött. Så magert som möjligt. Gärna kalkonbröst – tydligen.
  • Lågstärkelsegrönsaker, paprika, vitlök, tomat, selleri, någon morot, gräs sallad
  • Svamp
  • Bär och lågsockerfrukt, men i begränsad mängd.
  • Olivolja och vissa nötoljor

Men saltet då? Tja, det ska man få i sig tillräckligt av, och det stämmer säkert. Jag har ju inga känningar av kramp ännu så det verkar ju funka som det ska. Men smaken då. Inga smakbärare i frågan om några större fetthalter. Visst, oljor, men de ska också användas sparsamt. Nästa smakförstärkare är ju just salt.

Det är inget fel på smaken på maten, men det är lite tråkigare än vad jag skulle vilja. Snabbköpens grönsaker är ju inte alltid de bästa – även om man kan kräma ur lite mer smak ur det ekologiska sortimentet, men det är ändå föga.

Men food is fuel – det är inte en fest varje måltid och det ska inte behöva vara det. Det är inte avskyvärt men inte mycket mer än tolerabelt. Vi får se vad som vinner, trägen eller uppgivenheten.

Hur som helst, det har blivit effekt på vågen och det är trots allt det viktigaste i slutändan. Att det sedan är ett ganska intressant experiment, det gör ingenting. Trägen får nog leda och råda i några veckor i alla fall för att se om smaklökarna förändrar sig och blir av med kravet på att saker ska smaka salt eller sött.

Åååh! Äntligen måndag!

Jahapp, då var vi här igen med invägningssiffror och en liten graf.

Den här veckan har jag ätit kolhydrater. Massor med kolhydrater. Jag har, mer eller mindre, ätit som en vanlig människa. Ingen LCHF så långt ögat har nått. Jag hade också en idé med att göra det. Jag ville “äta upp” mig till att bli en vanlig människa. Dvs med glykogen utlagrad i cellerna, redo att användas som energi. Och därmed också en hel del vatten. Jag siktade på att binda upp ungefär tre kilo vikt och hade som “mål” att väga omkring 109 kg vid dagens invägning.

Förbluffande nog så misslyckades jag. Idag vägde jag 0,5 kg mer än förra måndagen. Det efter att ungefär (även den här gången) varje halvtimme under förmiddagen gå på toaletten och lämna tillbaka vätska – och jag hade ätit lunch innan invägningen. Så i praktiken låg jag nog på ungefär samma vikt som förra veckan.

Varför gjorde jag då det här experimentet? Det fanns tre skäl, inget särskilt bra, men ändå:

  1. Med avsikten att börja med paleolitisk kost, ville jag känna hur det påverkar “gemene man”. Även frugan åker med på den här kostomläggningen, så vi kanske kunde få dela erfarenheter.
  2. Jag ville känna hur kroppen skulle reagera på kolhydrater nu efter 6 månaders relativt strikt LCHF (eller motsvarande).
  3. Det är höst och det är dags att lägga på sig fettlager inför vintern. Det är nog ganska naturligt för kroppen att äta t ex bär och frukt om hösten. Kroppen reagerar på så många andra vis på säsonger och natur – jag håller det inte för osannolikt att den hormonella påverkan kan ha betydelse.

Men som sagt, det lyckades inte riktigt. Jag är nog dålig på att kolhydratladda. Men för punkt 2 ovan var det spännande. Jag upplevde ingen paltkoma även med en rejäl tallrik pasta. Det kan vara en indikation på att jag inte är lika insulinresistent som tidigare. Glukosbelastningstest inbokat om två veckor, då får jag facit på den frågan.

För punkt tre märkte jag ingen skillnad. Och det kan då kanske bero på att pasta eller mackor inte växer på träd.

Hur som helst, paleolitisk kosthållning är vad som nu gäller i någon vecka framåt. Måltidsplanen är tagen rakt ur en bok, så jag slipper tänka i någon större utsträckning. Jag behöver bara handla och kocka. Det känns rätt bra just nu med allt annat som snurrar omkring i huvudet.

Och hittills, en lunch och en middag senare känns det inte så tokigt. För skojs skulle beräknade jag näringsvärden för dagen så här långt, och det ser ut så här. Kaloribegränsad lågkolhydratkost med inte så hög fetthalt är väl hur jag skulle beskriva det än så länge:

Ja, och så har vi viktkurvan som i sig inte är någon vacker syn – men med den här kosthållningen i en vecka så tror jag vi kommer att se en backhopparbacke i kurvan till nästa måndag. Nästa måndag är det för övrigt dags att ta kroppsmått igen.

Läkarbesök, studiebesök, hetsätning och paleolitisk kost

Igår fick jag till sist träffa min familjeläkare. Jag kanske låter besviken nu, men det är jag verkligen inte. Mötet gav väldigt lite. Jag fick beröm för den förändring jag påbörjat och genomdrivit. Jag fick ingen kritik men inte heller tips för de vägval jag gjort det senaste halvåret. Vi pratade lite siffror och jag blev inbokad på en radda nya tester. Hon tyckte att det skulle vara bra om det finns lite mätbar kontroll på att saker går åt rätt håll. Jag såg inte skymten av en indikation på att hon skulle ha en dold agenda där hon ville bevisa att mina blodfetter eller mitt kolesterol går sönder av lågkolhydratdiet. Det var rätt skönt. Det har ju tagits lite prov längs vägen och eftersom de inte pekat åt några försämringar så kan jag bara anta att hon resonerar som att “Whatever works, works.”

Jag gjorde också ett snabbt studiebesök på judoklubben på kvällen. Jag ville insupa lite atmosfär och på något vis se ett av alla mina delmål i verkligheten. För att se om, eller snarare hur mycket, jag ville återvända. Och det vill jag. Jag saknar den unkna doften av tatami. Jag saknar fåniga övningar och galna sätt att flytta och röra på kroppen. Ja, jag saknar säkert också alla “belöningar” man får när övningar inte går som de skall. Och människorna saknar jag också. Det blev än tydligare igår. Jag klarar mig utan de flesta – men det ger mycket mer att få vara omkring dem. I många fall har vi droppat svett i varandras ansikten under ett decenium eller mer. Det är spår som är svåra att dölja.

Martina, en av gudinnorna i min kost- och hälsapanteon skrev nyss om hetsätning och periodisk fasta. Hon beskriver någonting som jag undermedvetet förstått, men vare sig aktivt tänkt på eller kunnat formulera med ord. Intressant läsning för den som vill.

Nu har jag haft ett experiment med periodisk fasta i en fyra-fem veckor sisådär. Det har fungerat bra på så vis att jag inte gått upp i vikt. Jag har däremot inte fortsatt falla i vikt i någon högre grad. Delvis kanske det skulle kunna bero på den minskade graden av motion – men det är mycket troligare beroende på att jag får i mig lite för mycket kolhydrater för mitt eget bästa. Det är lite för lätt att göra små avsteg då resten av familjen inte följer min kost. Därför har jag och frugan börjat snegla på lite mer strikt paleolitisk kost. Den är inte LCHF, men effekten torde vara likartad. Vi får se om begränsningarna blir för mycket, eller om det går att arbeta sig runt. Vi ska studera och testa lite så får vi se hur det går.

Jag trodde att jag hade kommit längre …

… men det visar sig att det räcker med en idiot med oklanderlig timing för att jag ska bli fullständigt galen. Här fanns det inget utrymme för djupa andetag eller att räkna till 10 – jag formligen exploderade.

Strax senare, när pulsen hade gått ned från 180 bpm, kunde jag börja reflektera lite. Människan i fråga är förstås en jubelidiot, det har inte förändrats. Lyckligtvis är personen många geografiska mil bort, men det påverkar inte ilskan. Däremot kunde jag, efter en stund, se det på ett mer objektivt vis. Tja, inte idioten. Honom lämnar vi nu därhän.

Och faktiskt, jag står nog över att reflektera över det omogna i min reaktion också. Men, kroppen. Vilken grej! På blott några sekunder gick jag upp i riktigt hög puls. Blodtrycket var nog inte långt efter. Jag blev röd i ansiktet och kände mig verkligen VERKLIGEN stridslysten. Vilket är rätt värdelöst när någon i ett helt annat land lyckas reta upp mig.

Men beredskapen och impulserna och den ofantligt kraftfulla reaktionen i kroppen när jag nu blev snortokig – den imponerar. Visst, jag har blivit skraj eller förbannad förut. Men det här är nog första gången jag faktiskt reflekterat över hur det verkligen känns i kroppen. Kroppen, vilken apparat!

Terapin den här gången blev ett par hantlar som jag lyfte och slungade i alla möjliga rörelser och riktningar för att försöka simulera någon form av “fight” istället för “flight”. Det tog eggen av de flesta kroppskemikalierna tror jag. Jag kände mig i alla fall lite mer lugn efteråt. Jag undrar om jag ska ta med mig ett par handlar till jobbet. Hmmm, om jag inte missminner mig har jag sett kettlebells i kontorslandskapet bredvid. Det där får jag nog fundera vidare på.

FELICIAS NACKSPÄRR!

Ibland dyker det upp länkar till bloggar som man bara måste läsa. Som Felicias blogg – dagens inlägg handlar bla om nackspärr. Nu måste jag bara skriva inlägget fort, så att min länkning hamnar tillräckligt nära Felicias – annars förloras humorn lite grann.

Och innan jag blir anklagad för att vara en ful gubbe, Felicia är en judokompis, typ.Fast jag vet inte om det räcker som försvar. Nåja…

Jag har egentligen inte så mycket att säga ändå. Vikten gick ned några hekto även denna vecka. Med gamla vågen har jag nu exakt 4 hekto kvar till att ha gått ned 24 kilo. Dvs halva vägen i mål. Det på dryga 6 månader med blandad grad av dekadens.

105,9 kg blev dagsvikten och här kommer grafen!