Monthly Archives: August 2012

Kära marknadsbesökare…

Varför har du med dig en barnvagn? Antalet lyckliga barn i en barnvagn på en marknad med mängder av ljud, synintryck, doft och stank är väldigt lätträknade. Dessutom är du ivägen, för dig själv och för andra. Jag förstår inte hur du tänker. Barnen får nog ofantligt sällan någon fantastisk upplevelse.

Du som träffar dina gamla bekanta i en knallegång. Du som har en mindre entourage med dig. Ställ dig någon annanstans än mitt i knallegången! Ta med ditt entourage också. Du är en propp i marknadens blodkärl.

Du som är förvirrad i allmänhet eller har för ett kort ögonblick tappat bort någon när, kär eller motsvarande. Stanna inte plötsligt mitt i gången. Du riskerar att bli tacklad till marken av bakomvarande marknadsbesökare. Följ tempot och glid åt sidan lite galant. Därifrån kan du spana på närområdet utan att få, bokstavligt talat, bita i gräset.

Du som är för stressad för att strosa i lagom tempo, men ändå vill se allt i alla stånd, gå närmare stånden. Gå gärna åt sidan om du vill fästa blicken en längre stund. En bra grundregel är att gå dit du tittar. Då vet alla andra i vilket riktning du är på väg. Och du slipper bli bryskt uppvaknad av en skalle eller bröstkorg när du väl gått in i någon. Gå dit du tittar, gå närmare stånden eller gå till ståndet och stå still, men gå inte framåt och titta bakåt.

Du som har små barn och låter dem springa fritt, dig har jag ingenting mot. De brukar snubbla eller springa in i någon, det blir pinsamt och jobbigt, men jag har ganska kul åt det. Om de inte har någon infernalisk tutlur. Då har du inte tänkt på promenaden eller bilresan hem och de närmaste dagarna då tutluren fortfarande är rolig för barnet. Eller så har du planerat i förväg att tutluren ska konfiskeras. Då är du ond.

Du som har en papegoja på axeln och försöker mata den med provsmakningsost. Du är cool. Papegojan också.

Detta gäller även på t ex julskyltningen. Speciellt passagen om barnvagnar och tutlurar.

Urk, jag mår illa.

Födelsedag och måldatum för viktnedgång. Jag missade förstås målet, men jag knaprade av några kilo ändå. I morse vägde jag 107,1 kg, vilket förstås är en ansenlig nedgång i sig. Jag blir förvånad om vågen visar mindre än 110.0 i morgon dock. Det blir en lång promenad i morgon för att vara snäll mot kroppen.

Idag har jag syndat rejält. Toast till förrätt, mer toast och klyftpotatis till varmrätt. En princessbakelse till efterrätt.

Ja, det var gott. Nej, det var inte lika gott som jag förväntade mig. Var det värt det? Nej, måste jag nog svara, det var det inte. Jag har varit trött/groggy i ett antal timmar nu. Benen känns tunga och jag känner mig ytterst slö.

Jag kommer nog att ha en kolhydratbaksmälla i morgon. Fast, det finns en ljusning på himmelen. Det blir ännu lättare än tidigare att säga nej till kolhydrater. Urk, jag mår faktiskt illa. Skaldjur och sås och lite grönsaker hade funkat kanon som förrätt. Till varmrätten kunde jag skippa både toast och klyftpotatis och nöja mig med kött, vitlöksost och grönsaker. Jag hade varit pigg, inte stört kroppen men minst lika mätt. Av det här skälet var det värt det. Jag märker hur värdelösa kolhydrater är för mig, just nu.

Någon dag, om ett halvår eller så kan jag antagligen släppa till lite mer. Jag kanske till och med tolererar kolhydrater. Frågan är bara vad de tillför. Hur som helst längtar jag till den dag då jag inte behöver välja. Då jag kan äta precis vad jag vill utan att det får någon större negativ inverkan.

Jag har en känsla av att när jag väl är där kommer jag ändå inte att utnyttja min fulla valfrihet. Men det kommer att kännas bra att ha den.

Lång promenad i morgon, som sagt. Träningsbelastningen måste öka lite mer… 🙂

 

100kg betong och ~600mg magnesium

Nu ska jag äntligen ta mig i kragen och tycka till om ett relativt viktigt mineral. Märk väl, jag är inte den första och antagligen inte den sista att prata om magnesium – men det verkar inte vara helt vanligt att göra den kopplingen jag gjort. Men återigen, jag inbillar mig inte att jag är först – jag återkommer till det. Men en sida till på The Interwebs kan inte skada för att lyfta själva grejen.

För någon månad sedan drygt fick jag börja äta Felodipin. Det är en Kalciumkanalblockerare. Vad är då en sådan?

En grupp läkemedel som verkar genom att selektivt hämma kalciuminflödet genom cellmembran eller verkar på frisläppande och bindning av intracellulära kalciumdepåer. Eftersom de bidrar till avslappning av glatt muskulatur används de terapeutisk för behandling av högt blodtryck och cerebrovaskulär kramp, för sin skyddseffekt på hjärtmusklerna, och för att lösa livmoderkramper.

Min första, eller kanske andra fundering blir ju, vad som normalt ser till att kalciumbalansen fungerar som den skall. Någonting borde ju normalt finnas där för att balansera kalcium.

Och precis som natrium och kalium ska hållas i balans för koksaltnivåerna så balanseras även kalcium av, just det, magnesium.

Då blir jag ju fundersam och googlar rätt raskt: magnesium obesity insulin resistance hypertension. Då får man många träffar, varav den första drösen är referenser till olika typer av vetenskapliga studier. De pekar dessutom alla (tja, de som jag faktiskt tittade på) att magnesiumbrist så gott som alltid påträffas hos de som har det metabola syndromet (t ex övervikt – särskilt bukfetma, högt blodtryck, insulinresistens/diabetes typ 2).

Känns det igen?

Så varför rekommenderar inte farbror eller tant doktor magnesiumtillskott omedelbums? Ja, det är ju vid det tillfället jag tar på mig foliehatten och tänker mig att ingen kan patentera ett mineral. Nu är det inte något monopol på felodipin heller, men jag misstänker att de läkesmedelföretag som har den på repertoaren säkert hellre säljer någonting lite mer komplicerat än ett enkelt grundämne.

Hur som helst läste jag på lite mer. Det går inte att överdosera magnesium – eller tja – det är klart att man kan det, men det blir föga effekt annat än att det kommer ut igen, rätt fort. Och på det rinnande obehagliga viset. En annan beskriven biverkning är… LÅGT BLODTRYCK. Det tar, verkar det som, väldigt lång tid att återställa magnesiumnivåerna. Ungefär 1% av magnesiumet bor i blodomloppet. Det ger därför ganska lite att försöka mäta halten med urin- eller blodprov. Man måste göra cellanalys, vilket är dyrt och omständligt. Upptaget av magnesium är relativt uselt, nästan oavsett i vilken form man försöker få i sig det (iv-dropp går lite fortare, men är inte lättillgängligt för gemene man). Men jag käkar extra magnesium, så mycket jag kan utan att behöva besöka toaletten för ofta, så gör jag i alla fall vad jag kan.

Det kommer att ta närmare 6-12 månader innan jag lyckas återställa nivåerna till vart de ska vara – om man får tro forskningen. Och det är då felodipin är en bra idé. Det är någonting som verkar direkt och ger effekt. Högt blodtryck är ju inte bra. Att vänta 6-12 månader på att sänka det med tillskott av magnesium är inte bara chansartat, det är direkt oansvarigt.

Men. Det är svårt att överdosera. Det är vanligt att dagens människor har olika grad av underskott av magnesium. Det är ett viktigt mineral och brist är tydligen närmast garanterat vid det metabola syndromet. Så varför är det inte en standardrekommendation? På lång sikt är det ju en del i livsstilsförändringen till ett medicinfritt liv. Jag förstår inte riktigt…

Det blev ingen motion idag. Det blev kånkande på 100kg betong samt gjutning av fundament till den nya brevlådan. Det blev tillräckligt ansträngande för att räknas som ett träningspass tycker jag nog.

Ännu en vecka har gått.

Och ännu en vikt har registrerats. En sak är säker, mitt tuffa mål blev inte uppnått. Inte ens i närheten. Och som sur grädde på klistrigt mos, den här veckan gick det till och med åt fel håll. Någonting att klura på, på riktigt.

Det är ju 5 månader sedan jag satte igång. Jag har tappat, med dagens notering 19,8kg. Fyra kilo i månaden. Det är rätt mycket satt i sitt perspektiv. Jag tycker det går långsamt, men det är möjligen kroppen som inte vill ha mer bråttom. Jag vet inte riktigt. Det känns fortfarande inte som någon uppoffring att stå över kolhydratrik mat, och jag har inte lyckats äta mig less på det lätt begränsade urvalet av föda jag tillåter mig. Så, det är ju bara att köra på.

Igår handlades det in lite nya byxor. Jag gissade fel rätt rejält när jag plockade ihop byxor för att gå till provhytten. Det kan tyda på att min självbild inte är helt ifatt ännu. Men det blev mindre byxor än vad jag först trodde. Och det gör inget, även om priset blev detsamma.

Viktkurvan då:

Jag har aldrig ökat i vikt två veckor i rad. Så jag ser redan nu fram mot nästa veckas vägning.

Blodtrycket, förresten, uppmättes nyss till 135/87. Och det var inte riktigt vilotryck tycker jag nog. Fina grejer.