Allting är relativt.

Jag känner mig smal när jag står och går. Jag känner mig som en pösmunk när jag sitter. Dock en mycket mindre pösmunk än vad jag var för fyra månader sedan. Skillnaden känner jag är gigantisk.

Och det inkluderar även när jag ställer mig framför spegeln. Visst, då syns det helt klart att jag är långt från klar. Så jag tänker fortsätta stå och gå. Det gör underverk för självförtroendet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *