Monthly Archives: August 2012

Tiden bara springer iväg.

Redan halvvägs mot nästa invägning. Tiden går fort, och det känns inte alltid som om man hinner leva riktigt.

Idag gjorde jag någonting som jag inte gjort på ett halvår ganska precis. Jag åt en pizza. Med bröd och allt. Jag var osäker på om jag skulle nöja mig med innehållet och lämna degen åt min fru (som i normala fall lika gärna äter gräddad pizzadeg utan pålägg eller fyllning). Men idag släppte jag efter och satte i mig hela. Och precis som jag förväntat mig var det inte lika gott som jag på förhand tänkte mig att det skulle vara. Det kommer att vara relativt lätt även i framtiden att hoppa över de flesta sug av pizza.

Hur vikten påverkas har jag ingen aning om. Jag misstänker att jag nog binder en liter vatten eller så, men det borde vara avverkat i god tid till nästa invägning, mestadels genom de två träningspass jag har kvar den här veckan.

Det skönaste är förstås att jag inte har någon som helst ånger och ser loppet som förlorat. Som mannen med glasögonen brukar säga: “Stort!” och för mig är det faktiskt det. Ny dag i morgon och inga kolhydrater i sikte.

Jag tänkte också att jag skulle pusha lite för två bloggkollegor som startat egna resor under den senaste månaden. Hur mycket jag inspirerat dem spelar inte så stor roll som den grad jag önskar dem båda lycka till. Titta närmare på Svens blogg, en resa som främst gäller en önskan om återvunnen hälsa och energi. Jag har inte riktigt fått koll på det program han utgår från – det ser ut som någon pseudo-GI-variant med gröt och nyponsoppa. Tja, ni får själva läsa om hans funderingar. Ta gärna en titt på länkarna i de tidigaste inläggen – hans husgud är även min husgud för effektivitet.

Den andra bloggen jag måste pusha för är Niclas, en hyvens snubbe som drev det numera nedlagda forumet paleodiet.se där jag blev moderator efter att ha hängt runt ett tag. Inte så glamoröst jobb då det mestadels handlade om att sopa bort rysk spam – men det var ett skönt gäng som hängde där i alla fall. Niclas tänker sig göra en resa liknande min – utan att ha fått någon riktigt hälsovarning – men han har nästan samma övervikt som jag hade och verkar ha liknande förutsättningar.

Lycka till grabbar!

Och nedförsbacken fortsätter…

Egentligen ingen statusförändring sedan förra veckan. Resan går vidare och det är fortfarande utförsbacke. Så här ser måttkurvorna ut nu så här i slutet av månaden:

Och viktkurvan fortsätter lika fint som tidigare och inte heller i för stora hopp. 1 kg i veckan kanske låter lite väl mycket – men det finns en hel del att ta av. Nu är vågen nere på 106,2kg och jag har återigen behövt skruva lite på y-axeln så att siffrorna hänger med. Det är nu ungefär lika roligt som att dra åt skärpet ytterligare ett hål!

Hallå? Ketonerna?

Jag har för första gången på nästan fem månader varit trött. Orkeslös. Det känns så ovanligt att det tarvade lite fundering på vad det är frågan om.

Ok, jag har varit tömd på energi ett antal gånger, fysiskt trött eller mentalt utpumpad. En del av de möten jag är med på dränerar energin fantastiskt väl. Och det även om jag är förberedd och preparerad. Men det här är en annan trötthet. Så, vilka är kandidaterna?

  • Infektion eller förkylning.
  • Intermittent fasta.
  • För mycket kolhydrater.

Jag har hostat ganska mycket de senaste dagarna och känt mig frusen. Att jag hostar kan bero på biverkningen av enalaprilen, den första medicinen jag fick mot blodtrycket. Fast varför skulle den hostan sätta in nu, när jag ätit den i ganska precis 5 månader?

Hostan sammanföll med att jag gick från att äta 2x10mg till att äta 20mg – och av ett annat märke. Samma dosering i slutändan och variationen mellan märkena borde vara icke existerande. Men det här är värt att utvärdera. Från och med ikväll går jag tillbaka till 2x10mg av den gamla sorten, så får vi se om eller hur jag hostar i morgon och de närmaste dagarna.

Jag har känt mig frusen, mycket mer än vanligt de senaste dagarna. Det har nästan känns som om jag haft en infektion i kroppen. Men, då äter jag inte under 16 av dygnets timmar och jag har upplevt att jag är kall om händerna och lite känsligare än vanligt för väder och vind. Att jag tappat dryga 20 kilo isolering har förstås också en viss inverkan kan jag inbilla mig. Så det är lite svårt att avgöra om det skulle vara en infektion eller inte. Men det är ju förstås också mätbart till viss del. Morgonpulsen torde ge en indikation på hur det ser ut. Och om jag använder morgonpulsen som faktor har jag ingen infektion eller förkylning i kroppen. Inflammationsverksamheten verkar också vara på en all-time-low, då psoriasisen är bättre än någonsin.

För mycket kolhydrater då? Ja, jag har ökat intaget av kolhydrater lite här och där, trots att jag vet att det lägger locket på fettförbränningen. Sedan jag införde den intermittentafastan har jag tappat för mycket vikt för fort för att jag ska känna mig helt komfortabel med det. Så med lite ökat kolhydratintag tänkte jag se till att jag inte springer iväg med mycket mer än ett kilos viktminskning per vecka, vilket jag ser ut att hålla nu.

Men även kolhydratintaget är mätbart, så fram med provstickan och pissmuggen. Till min förskräckelse så ser jag att jag inte har några mätbara mängder ketoner i urinen. Det känns däremot oroväckande och en mycket möjlig orsak till energilösheten. Till kvällsfika blir det kött och fett utan annat trams. Slika kroppsliga tilltag ska beivras, omedelbums.

Faktum är att jag har haft andra signaler. Lite ökad törst/muntorrhet. Jag har varit på toaletten oftare och kommit i större nöd i högre grad. Så insulinresistensen är inte besegrad fullt ut och jag måste helt enkelt kamma till mig. Matdagbok från och med i morgon igen. Jag måste återta kontrollen, att vara trött är … tröttsamt.

Återrapportering angående hosta kommer självfallet, samt om ketonerna blir återfunna.

Nedförsbacken fortsätter.

Uppdateringen kom sent den här veckan, men ibland får andra saker högre prioritet. Under måndagen fick jag åter vatten på min kvarn att akademisk utbildning verkligen inte ger den minsta lilla garanti för att det ger en professionell yrkesperson. Det kommer alltid att handla om vem den enskilda människan är. Att gömma sig bakom en titel, licens eller på andra sätt kräva respekt eller drivas av prestige är dråpligt pinsamt. Det är förstås tragiskt att jag gång efter annan ska behöva drabbas av sådana människor. Jag tycker att det är otroligt svårt att inte bli mer cynisk än vad jag redan är när det gäller medmänniskor i maktställning.

Men det är inte därför vi är här. Det är ju måndagsrapportering, även om det är tisdag. Mitt senaste projekt, som jag nu kört i nästan två veckor med undantag för födelsedagshelgen 18-19/8, har varit periodisk fasta – eller intermittent fasta – vilket man nu vill kalla det. Fasta i 16 timmar, tillåtet att äta under 8 timmar. Det blev så av en slump när jag inte fick i mig vare sig frukost eller lunch under några dagar. Med en rejäl dos ketoner i kroppen blir inte hungerkänslan övermäktig och jag mår, om möjligt ännu mer som en prins nu. Och funkar det bra och det ger önskade resultat så kör jag på.

Tydligen blir mina “projekt” alltid provocerande för en och annan. Om jag skippar kolhydrater kommer någon alltid att säga att “Man ska äta en balanserad och varierad kost. Det är bäst för kroppen”. De glömmer oftast att tillägga att de inte har några som helst fakta att luta sig på och att hemkunskapslärarinnan knappast kan ha fel.

Och nu när jag fastar 16h/dygn kommer någon antagligen att säga att jag kommer att sänka min metabolism och att kroppen kommer att hålla i varje gram fett och min viktnedgång kommer att avstanna. De glömmer också att tillägga att de faktiskt inte har en aning om hur kroppens metabolism fungerar och att det inte finns några bevis för att många små mål varje dag är en bra idé. Eller jo, det kanske det är för att inte få berg- och dalbana i blodsockerkurvan. Du vet, den där kurvan som jag håller i schack genom att inte äta balanserat och varierat. Eller hur det nu var.

Många små mål mat per dag kanske är bra för den som är normalviktig. Jag tror däremot inte att människans biologi har ändrat sig så drastiskt under de senaste tiotusentals åren. Jag är också säker på att stenåldersmänniskan inte klev upp från stenbritsen, klev fram till kylskåpet och hällde upp en tallrik fil med flingor. Jag har väldigt svårt att tro att mångtimmars fasta inte var helt naturligt och att vi har full funktion och prestanda utan att behöva äta var tredje timme. Om andan faller på någon tråkig kväll kanske jag delar med mig mer av mina tankar och hur jag kopplar det till biologin.

Nog med refutatio, under helgen “fuskade” jag rejält. Det åts ett par hamburgare med bröd. Det blev klyftpotatis och vitlöksbröd till hästfilén och det blev en smörstekt toast under kungskrabban på födelsedagen. Därtill en prinsessbakelse på lördagen och en bit hallontårta på söndagen, då min mor fyllde år. Så visserligen har jag gått hela helgen i en dimma och med extrem trötthet då kroppen chockades med socker i drivor. Och visst hade jag en rejäl baksmälla på måndagen då vätskan som bundits med sockret skulle ut. Och jag fick vatten även på den kvarnen, att jag mår tragiskt mycket sämre när jag sätter i mig socker. Det, om inte annat, blev en fullgod påminnelse om att den kosthållning jag nu har är vinnande för mig där jag är.

Så efter helgens kolhydratintag, hur såg vikten till slut ut? Jag spoilade lite i fredags att jag faktiskt varit nere på 107,1 kg. Riktigt så lågt kom jag inte efter helgen, men 107,5 kg stannade vågen på. Ett skönt steg framåt och ger en kurva som ser ut så här:

Förra helgen köpte jag en hög nya byxor. Idag fick jag kommentarer från två oberoende källor att det nog var dags att byta ut garderoben för att kläderna börjat hänga. Det kändes lite läskigt, men inte odelat obehagligt.

Nästa vecka är det dags för invägning och inmätning. Det ska bli spännande att se om centimetrarna påverkats i någon högre grad.