Jag ställer mig skeptisk till min våg, tja, och min kropp – eller?

Även om jag inte bryr mig på tok för mycket att måndagsmorgonvikten pekade ett par kilo uppåt – jag har ju trots allt en ganska behaglig förklaringsmodell till varför – så kunde jag inte låta bli att slänga in lite intermittent fasta. Dvs ingen frukost eller lunch, bara vatten eller te efter behov och önskemål. Jag har ju liksom energin upplagrad i mig och jag brukar inte bli tröttare än vad jag annars är. Jag brukar inte heller bli vrålhungrig om jag “bestämt” mig för att skippa frukost och lunch. Dessutom visste jag att det skulle bli en händelsefylld dag – då hinner jag inte alltid tänka på att bli hungrig.

Så även denna dag. Däremot hände någonting jag inte riktigt upplevt förut. Med ganska precis 30 minuters intervall (jag sätter inget värde på att det var 30 minuter), med start 0900 i morse fick jag gå på toaletten och tömma blåsan. Och det var inga småskvättar. Och färglöst dessutom så ingen begynnande vätskebrist, antar jag.

Vid det tredje och sista tillfället skrockade jag för mig själv, vilket kanske lät lite underligt, men jag insåg att kroppen nu började plocka fram det muskelinlagrade glykogenet, med medföljande vätska, för att få lite blodsocker. Jag har ingen källa, mest för att jag inte minns vart jag läste det, men 1 gram kolhydrat binder upp ungefär 3 gram vatten. Nu tror jag inte att jag pissade totalt 1,5 liter, men när jag kom hem efter jobbet, ungefär 10 timmar efter morgonvägningen stannade vågen på 113,8kg. Två kilo mindre på 10 timmar. Jag litar inte på min våg, det är ett som är säkert, men hela processen var förutsägbar och resultatet lät inte vänta på sig.

Den senaste veckan har jag käkat mest plocktallrikar. Lite ost, lite oliver, en klutt keso, ett antal skivor salami, en burk makrill i tomatsås och körsbärstomater. Inte en enda gång har jag känt mig äckelmätt. Det känns som stor skillnad i mättnadskänsla för dessa plocktallrikar jämfört med köttfärsbiffar och ägg stekta i smör (eller kokta och blandade med smör). Så till middag blev det ungefär 300g färsbiff med en rejäl klutt creme fraiche (kryddad med svartpeppar och lökpulver) med några skivor ost på – in i micron för att smälta. Gott och … äckelmättande.

Det kanske inte låter som någonting som är bra, men jag tycker verkligen om när kroppen signalerar att det är nog. Så här i snusfrånvaro blir det så lätt småätande om jag inte känner mig mätt. Så det får nog bli lite färsbiff och smöriga ägg inkastade då och då. Det är också med den lite mer radikala kosthållningen det händer mest med viktnedgången utan att den kompliceras med fånigheter som hunger.

Men just nu, glad Danne, vikten är nästan tillbaka där den ska vara, just nu, och nu är det bara dagens promenad som saknas. Om nu bara telefonhelvetet kan hålla GPS-signalen så jag kan spara undan rutterna och inte behöver försöka med dem om och om igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *