Monthly Archives: April 2012

Men vänta nu lite?

Jag har nyss varit på en frivillig hälsokontroll hos Previa tack vare min arbetsgivare. En enkel statuskontroll för att se att allting är i sin ordning. Det räknade jag visserligen inte med att det skulle vara. Under våren 2012 började jag en viktnedgång för att jag helt enkelt inte längre kunde knyta skorna utan att först och främst magen var i vägen – men jag blev också anfådd av att manövrera kroppen så att jag kunde nå skorna. Det om något är ett gott tecken på att saker och ting gått lite för långt.

En övervikt på ungefär 50 kilo. Två femtedelar för mycket. Men innan hälsokontrollen, och oberoende av den, hade jag redan gått ned 8 kilo. Ytterligare 40 kilo skulle behöva förloras, men jag tyckte nog egentligen inte att det var någon större brådska. Mina testvärden indikerade någonting annat.

Först ett stick i fingret för att kontrollera blodsocker och kolesterol. Medan lilla fiffiga dosan luskade ut hur mitt blod såg ut fick den automatiska blodtrycksmanschetten göra sitt jobb.

Damen som gjorde testet betvivlade resultatet och lät den mäta om en gång. Och en gång till. Därpå hämtade hon en manuell manschett och ett stetoskop. Tydligen var det något vajsing med en automatiska manschetten. Jag hade däremot en teori att hon inte litade på dess testvärden. Men de stämde. Att ha ett blodtryck på 190/120 är tydligen för mycket. Att det är högt vet ju även jag, men kanske inte riktigt hur högt.

Jag fick omedelbart testcykelförbud. Jag misstänker att de inte önskar att jag skulle trilla av pinn under pågående test. Medan hon meddelade mig hur högt mitt blodtryck var, med fasa i rösten, pep lilla blodmackapären till. Så i nästa andetag sade hon, efter att ha granskat den, “Du har dessutom diabetes”. Mitt blodsocker var 11.8. Gränsvärde för diabetes är omkring 7. Om det inte är fastesocker. Jag hade ju trots allt inte ätit någonting på morgonen. Det innebar att värdet jag skulle jämföra med är närmare 6. Inte riktigt åt rätt håll. Men, kolesterolet var bra…

Jag hamnar i någon form av chock. Ok, det är höga värden. Riktigt höga värden. Men jag fick inte testcykla i 6 minuter. Inget maxbelastningstest. Inget mjölksyretest. Lite lunkcykling i 6 minuter. Om jag inte får göra det – vad får jag göra då? Jag ställde den frågan högt, men fick inte riktigt något svar. Just då var det mycket viktigare att jag ringde och bokade en tid på vårdcentralen för undersökning av blodtrycket. Helst samma dag. Jo, jag tackar jag.

Jag packar ihop och ringer frugan och meddelar nyheterna och körde ned tillbaka till jobbet, fortfarande i någon form av chocktillstånd. Vågorna av dödsångest kunde jag styra undan, kanske inte med lätthet, men så pass att de inte fick något panikgrepp om mig.

Jag ringde den vårdcentral jag trodde jag var skriven på. Tydligen hade jag ingen aning. De beklagade förskrämt att de inte hade någon tid samma dag. Jag fick en tid dagen efter, klockan 11.00. Jag ringde också sjukvårdsrådgivningen för att försöka få något mer omfattande besked om vilken motion som är lämplig. Det var nästan självklart att jag skulle försöka promenera, inte skippa danskursen och så vidare. Bra det i alla fall.

Jag har ingen aptit, men vill ändå inte äta någonting egentligen. Jag hoppar över kaffet och spottar ut snusen. Jag har inte fått några råd om vad jag ska låta bli eller inte, men jag kan väl lika gärna ta det säkra före det osäkra och plocka bort de saker som kan påverka blodtrycket.

Och för blodsockret är det bara att ställa in sig på lågkolhydratkost. Med minskat tillfört socker kommer också blodsockret att minska och cellerna kan få chansen att öva upp sin känslighet inför insulin igen.

Men jag har fortfarande ångest och ganska kraftiga overklighetskänslor. Det är på något vis underligt att vetskapen om att jag är sjuk gör att jag mår sämre än vad jag gjorde innan jag visste något.